[Texten publiceras också i andetag.blogg.hbl.fi]

 

Idag på World Hello Day vill också jag uppmärksamma det lilla hälsningsordet hej! som en påminnelse att det ibland behövs väldigt lite för att skapa kontakt och tända ett ljus i någons mörker. Ackompanjerat med ett brett smile och stor värme förvandlas detta lilla hej plötsligt till ett helt litet omsorgspaket som inga pengar kan ersätta. Ord med omtanke är förvisso en bristvara och ibland behövs det bara tre bokstäver i rätt ordning för att världens gång igen ska kännas meningsfull. Både för givaren och mottagaren.

Men snubblande nära ett hej ligger också ett nej. Och det vet även jag att den ofrivilliga tystnaden och isoleringen inte är nådig mot människosjälen. Ändå hamnar jag där alltför ofta. Och jag behöver inte ens betrakta världen med speciellt mörka brillor för att upptäcka att det här tystnadstäcket tenderar att bre ut sig över allt större områden. Det är som om världens stora utmaningar, som tidigare bara lite marginellt störde nattsömnen, nu allt oftare och mera närgånget börjar pocka på min uppmärksamhet. Den stora världens stora kriser vältrar in som en tsunamivåg över min isolerade livsstrand, rakt in på min privata plats på planeten. 

Så var är då min plats? Med språket som verktyg bygger jag min dag – bokstav för bokstav, ord för ord, mening för mening. Det är en värld som bara lite diffust syns utåt, det mesta är dolt bakom hud och kläder, masker och beteenden. Men där bakom alla höljen och hinnor öppnar sig ett universum som inte ser ut att han något slut men som jag å andra sidan bara delvis kan uppfatta med mina egna ögon. En sal, ett kök, en kammare, en garderob – alla mina inre rum är bara delvis upplysta och någonstans i min själ förstår jag att mina egna lampor och lysrör och strålkastare är räknade, att de aldrig kommer att räcka till för att med egen energi fylla mig med ett förklarat ljus, med mening och mod. 

Och vad värre är: Min egen tystnad har under årens lopp tätat till många hål och springor som inte bara kunde ha släppt in lite mera ljus men också hade kunnat bidra till att något av det liv som nu ligger fördolt i mig hade läckt ut. Och jag undrar varifrån denna tystnad kommer, min och världens? För visst är det ganska paradoxalt att ju högre rösterna skallar desto intensivare blir ljudlösheten. Världen ropar och hojtar, bönar och ber, och så gör också jag någonstans långt inne i min kropps många krypin. 

Och jag förstår att jag, än en gång, har tagit i lite för mycket, att jag alldeles väl hade kunnat skippa åtminstone en del av mina många och långa men ofta alldeles tomma meningar, och i stället bara slängt ut ett kort och uppriktigt: Hej på dig!

 

FOTO: En spontan situation i en gränd i spanska Valencia där konstnärer, mitt i det täta turistflödet, sitter och avbildar livet – det synliga och det fördolda.