Ordens och meningarnas magiska föreställning. Nya vyer och verkligheter uppenbarar sig klart och tydligt allt eftersom språket rullar igång. Jag läser en text, lyssnar på ett tal, och ofelbart börjar ett bildspel och en dramaturgi forma sig under pannloben. Men det är inte bara visuella landskap som tornar upp i tankehorisonten, också känslostormar och emotionella högtryck gör sig påminda under huden, små ordskalv på ön Patos sänder tsunamivågor längs hela min kroppskust. Så drabbas också jag av detta flöde som både kan bevattna och berika, dränka och förstöra.

Språk är som isberg: En del av orden hörs och syns men det egentliga innehållet ligger fördolt, men tillgängligt för den nyfikne djuphavsdykaren. Det här är romankonstens domäner; författaren skapar med lust och hjärta alternativa liv, verkligheter som ibland är mera verkliga än verkligheten själv. Orhan Pamuk, nobelpristagaren, står där och föreläser om ordet naïveté, ett slags barnslig öppenhet, som krävs för att kunna leva sig in i fiktiva livsberättelser. Romanförfattarens främsta mål och mening är att upprätthålla en illusion av verklighet.

Och det är denna naivitet, denna oskuldsfulla tilltro till parallella liv, som nu håller på att smulas sönder. Pandemier, miljöhot och vapenskrammel är några av de våta tunga mattor som lägger sig över min kropp och mitt psyke och jag orkar knappt andas, än mindre fantisera och formulera. När den meningsfulla dialogen minskar ökar i stället de grötmyndiga och jagfokuserade rösterna och vardagen plattas till, blir endimensionell och kvävs till slut i ett skummande ordöverflöd.

Det här är jag mest rädd för; att jag ska tappa min språkdräkt, bli tyst och stum. Den enkelriktade litania som press och media levererar gör sitt bästa för att redan nu spika fast mig i något slags tankekors, och jag kämpar för att komma loss eller försöker åtminstone slå dövörat till. Men det hjälper föga. Till slut, när inget annat återstår, ropar jag förtvivlat: Min hud, min hud, varför har du övergivit mig!

Det är då jag vaknar till min gamla vanliga kropp, oändligt lättad att lämna drömmens verklighet.

 

Foto: Två textfyllda dörrar i Madeiras huvudstad Funchal. Bilden är manipulerad i Photoshop – originalet kan du se längst ner bland Veckans foton.
[Texten ingår också i andetag.blogg.hbl.fi]