I min durfyllda vishet föreslår jag så här på Internationella lösenordsdagen en variant som lämpligen kan börja med ord-och sifferkombinationen VÅR20. Vislitteraturen är nämligen full av anspelningar på ståndare och pistill och det naturens kretslopp som tar sin begynnelse om våren och avslutas i snömodd och kyla. Carl Michael Bellmans Herdinna snuddar vid väppling, hägg och syren, Erik Axel Karlfeldts Jungfru Maria svalkas av aftonvinden i aklejornas lid när gula liljeklockor ringa helgmål och frid. Gösta Kullenbergs visa Flickan och våren tar ansats i det hopp som i bästa fall kan fördriva den första tonårssorgen: Och ser hon inte genom fönstret hur det liksom simmar / av blå och skira slöjor över trädgårdslandens rad / och invid hagtornsbäcken hur det späda gräset glimmar / så hoppfullt grönt bland fjolårsbruna blad. Under ett år fyllt av sorg och ensamhet efter en separation skrev jag en Vispastoral – fyra årstidssånger till tröst i första hand för mig själv. Nu har knoppar slagit ut i blom / och dofter sprider sig / mellan äng och skog / över hon som log / flyger kärleksfrön som post till mig.

Men knappt har fröna lagt sig och naturen exploderat i ett ljusgrönt fyrverkeri innan en omisskännlig skugga långsamt breder ut sig över hälleberget. Hans Ruin talar om en vecka i mitten av juli; Då svänger sig sommaren kring sin axel. Då ändras sig på några dagar allt. Olle Adolphson djupdyker i samma tema i visan Rim i juli: Tiden rusar, livet flyr / livet i sin sommar / Det står en man i skogens bryn / och väntar att jag kommer.  Här ligger något ödesmättat inbäddat i det till synes soldränkta och harmoniska. Vråken seglar och skriar, skuggan jagar ljuset, i vinden bor det vrede. Och lite överraskande: i vreden bor det glädje. Vreden positiv? Den jungianska psykoanalytikern Verena Kast noterar att vreden, i motsats till raseriet, även innehåller en viss värme: Ordet vrede används mera när man avser att det som förargar oss inte i första hand gäller vårt eget jag utan något mer övergripande. Det var kanske denna heliga vrede som Jesus kände när han välte månglarnas bord i templet. Och det är denna vrede vi känner när vi och våra medmänniskor drabbas av oförrätter. Det finns en kraftfull känsla att inte bara i ord men också i handling klä sin frustration och indignation.

Nästan varje vecka under ett drygt halvt års tid, och ibland flera gånger i veckan, besökte jag en höst för några år sedan Botaniska trädgården i Kajsaniemi där jag speciellt fotograferade vissnande blomster. Vad orsakade min fascination, för att inte säga smått maniska lust, för denna naturens snabba förändring och förfall? Vad berättade kronbladens utbredning på sandgångar och lövens förvridna gestalter på gräsmattorna om min egen höst? Det ligger en nästan sensuell skönhet över blomster som tappar sin form och sina färger, som böjer sig och helt ändrar utseende. Långsamt och obevekligt faller de individuella särdragen samman och övergår i ett större motiv där slumpen tycks regera. Som i en oljemålning av en renässansens mästare spelar ljuset, det sparsamma, en central roll även i den vissnande trädgården. Och jag tänker spontant på min cancerfyllda mamma som strax före upplösningen i medvetslöshetens dimmor utstrålade en för mig helt ny trygghet och ro. Strax före det hade hon tagit mina händer i sina, och med en blick fylld av sorg och smärta helt överraskande sagt: Förlåt mig Macke! Spontant tänkte jag att hon syftade på den gången jag, knappt två år ung, nästan drunknade framför hennes slumrande strandögon, men kanske innehöll orden mycket mer än så. Följande dag viskade hon förlåt på nytt, men då redan omtumlad av en myckenhet morfin. Ytterligare en dryg vecka senare, när jag än en gång satt vid hennes nu helt medvetslösa sida i terminalvårdens tysta rum, böjde jag mig plötsligt ner över hennes ansikte och sa mjukt men tydligt i hennes öra:  Du kan släppa greppet nu. Varifrån de orden kom har jag ingen aning om, men de var i första hand inte mina. Några timmar senare drog hon sitt sista andetag.

Livet, det ljusstarka, bländar min näthinna och döljer en annan tillvaro, kretsloppscentrerad och barmhärtig. Jag spjärnar emot när naturen vill vältra vidare och först när jag tvingas ner på knä når en annan estetik mina sinnen. Och det slår mig att missfärgade blad och söndervissnade blomstänglar också har många likheter med den kroppens demaskering som jag, i form av svåra allergier, genomgick i de tidiga tonåren. När jag idag även fångar naturens förfall i kamerans lins kanske jag egentligen bara återser något av det som min kropp och själ redan genomlidit. Då, på skolherbariernas tid, tillkom obehaget av det nysande och kliande och den andnöd som en myckenhet av pollenkorn åstadkom. Idag kan jag, antihistaminpreparerad, möta naturens attacker på ett helt annat sätt.

Så vad är det då, speciellt nu i vårens ljus, som för mig till gräs och tuva med kameran i högsta hugg? Ja i första hand är det inte för att lära mig växters latinska namn, även om det kunde vara både nyttigt och kunskapsbreddande. Delvis är det kanske en senkommen reaktion på den bakgårdsuppväxt som var min på Skatudden på 1950-talet, men kanske ligger sanningen närmast den som historikern Peter Englund framfört, nämligen att dagens utbredda lust att fotografera egentligen är en form av dagboksskrivande, ett sätt att försöka hejda dagen i trots mot tidens snabba flykt. Där herbariet effektivt klämde livet ur de stackars blomstren fångar fotografiet nästan lika effektivt ett av alla dessa oändliga ögonblick och bevarar dessutom naturen alldeles intakt. Herbariets vetenskapliga kontext i de tidiga tonåren har för mig ersatts av en senkommen bitterljuv ljusmålning i digital form, inte sällan med en eller annan visa ljuvt klingande i bakhuvudet. 

Alla fotografier är tagna under de senaste dagarna: Bofinken satt och sjöng i ett träd alldeles invid Vanda fors. | Påskliljorna blommar utanför vår terrass i Hertonäs strand. | Violerna prunkar i en kruka inne på samma terrass. | Kvällssolen skapar stämning i Södra hamnen. | Kasbergets vattentorn som magnifik scenografi åt körsbärsträdens rosa blomning.