musikterapins dag slår det mig – trots det enorma flödet av tonala ljudmassor i radio, TV och Internet, och ett ständigt ältande om olika hälsokurer och terapiformer som en sårbar mänsklighet har tillgång till – att begreppet musikterapi knappast förekommer mera i den offentliga debatten. Men som så mycket annat av värde och vikt sker även i det fallet större ting i tystnad. Efter en snabb blick på nätet noterar jag till exempel att en distanskurs i Vocal Psychotherapy arrangeras åren 2020-2022 med Music Psychotherapy Center i New York som huvudman. Begreppet vokal psykoterapi syftar på hur klienten kan använda andning, naturliga ljud, röst, sång och dialog för att nå djupare skikt i psyket och samtidigt uppöva sina sociala färdigheter. I Sverige har det utkommit en antologi om musikterapi: Möten Musik Mångfald. Perspektiv på musikterapi och i Finland presenteras årligen nya forskningsresultat på doktorandnivå. För ett par veckor sedan arrangerade Finlands musikterapiförening en skolningsdag i Tammerfors där man presenterade en hoppingivande undersökning om hur musik kan användas vid behandling av depressioner. Undersökningen lär redan ha väckt uppmärksamhet i olika delar av världen.

Detta bara som en stilla fingervisning om ett ämne och en verklighet som undflyr mången musikälskares uppmärksamhet. En stor del av passiv och aktiv musikverksamhet bär på ingredienser som i terapeutiska sammanhang kan finslipas och preciseras. När den verbala dialogen kräver ett visst mått av språklig kompetens och intellektuell skärpa ligger ljuden och tonerna någonstans i ett mera ogripbart område mellan kropp och själ. Eller om man så vill: Där språket tar slut börjar musiken. Och här fungerar följande korta konstaterande som en utmärkt åsnebrygga, framfört av en ärrad och ärad maestro till sina unga elev, : ”Det svarta på pappret är noterna. Det vita är musiken”.

Jag var ung studerande, dock ej musik-, när jag 1974 deltog i ett nordiskt musikterapiseminarium i Kungälvs folkhögskola i Sverige. Ett år tidigare hade jag varit med om att grunda Finlands musikterapiförening och nu for jag på mitt första journalistiska uppdrag i ämnet. Utrustad med en lånad Nagra-bandspelare från radiohuset i Göteborg, lyssnade jag på en föreläsning av den danska musikterapeuten Claus Bang. Han var en pionjär inom området och nu berättade han om sina unga, svårt funktionshandikappade adepter som ofta saknade ett relevant språk. I en bandad musiksession sitter terapeuten vid ett piano och slår olika ackord och får oartikulerade läten till svar. Eftersom jag förstår att någonting speciellt kommer att hända knäpper jag på bandspelaren och riktar mikrofonen mot närmaste högtalare. Medan pianots hammare slår mot strängarna och den unga rösten blir allt mer exalterad kan man i kakafonin plötsligt höra ett trevande mmmmm…..MMMMaaa….. MMMM….. sedan ett alldeles tydligt MaMM…aaaaa. MAMMMMAAAAAA!

Utbrottet är så gripande att kursdeltagarna får tårar i ögonen. Och lika omedelbar är också redaktionschefen Anne-Marie Francks reaktion när hon sticker sig in i den gamla radiostudion på Fabiansgatan där jag nån vecka senare redigerar inspelningen. Här behövs inga förnumstiga förklaringar eller teoretiska utläggningar – det vita på pappret talar sitt lättförståeliga och självklara språk.

[De Photoshop-manipulerade fotografierna är tagna på nya Musikmuseet Fame i Helsingfors]