[Kapitel X i släktberättelsen Under huden är jag många, en delvis fiktiv historia som baserar sig på fakta. Tidigare avsnitt är publicerade våren 2020 – se upptill under rubriken VED. Höstens avsnitt kan man läsa på bloggen den 1:a och 15:e i varje månad].

 

Mina minnen är nästan fysiska, eller åtminstone hudnära. Och inte bara mina minnen men också de fragment av liv och rörelse som dessa släktingar förmedlat i korta kommentarer eller längre, mer eller mindre sammanhängande berättelser. Alla historier får sin färg och doft av den som förmedlar dem, alla döda kroppar väcks till liv med ord och meningar som tillhör ett annat hudskal, en annan varelse, ett annat människoöde. Feltolkningar är lika vanliga som över- och underdrifter, för att inte tala om bristen både på detaljfakta och svårigheterna att applicera alltsammans mot den stora, historiska scenografin. Släktberättelserna lever på gränsen mellan realism och magi och får sin näring ur det bristfälliga och personligt färgade, men mänskliga anslaget. Kanske är det deras styrka att inte alltid vara vetenskapligt verifierbara, kanske de mången gång representerar en djupare sanning och ett mera äkta avtryck än den bevisföring som lag och vetenskaplig forskning kräver. Som i allt liv är det tystnaderna och hålrummen som härbärgerar sprängstoffet och de kan bara uppenbaras med fantasins hjälp, inte i den virriga tankens spontana hugskott. Och jag tänker nu på fyra unga människor som gör sig beredda att ta steget ut ur barndomshemmet, fyra ungdomar som står liksom i kläm i Apollos vidöppna dörrar, som om de inte riktigt vet om de är på väg ut eller in. Och det kanske de inte själva heller vet. Året är 1911 och Sirkka, Ragni, Armas och Elsa har redan blivit tonåringar och unga vuxna. Det är bara Elsa, min blivande mormor – hon som föddes när mamma Rori dog i barnsäng den där sorgliga dagen på Diakonissanstalten i mars 1896 – som helhjärtat upplever Sonja, hennes pappas andra hustru, som sin egen mor. De tre övriga ställer sig tveksamma till fostermodern.

 

Scen XVI: På väg ut i livet

Sirkka, 22 år, är kanske svartsjuk på den vackra Sonja men hade ett varmt förhållande till Sonjas mor Klavdia som hon besökte första gången i St. Petersburg redan som nioåring och dit hon, den långa sträckan till trots, reste helt ensam. Som äldst i syskonskaran har hon snabbt utvecklats till en självständig ung dam. Porträttet, taget på dimissionsdagen, visar en ung dam med den vita mössan frejdigt fästad i de mörka lockarna. Blicken är varm och rak och nästan genomträngande. I tidens anda är hela famnen belamrad med studentrosor, som en päls, och i högra handen håller hon likaså en bukett rosor. Livet står för dörren, världen ler. Efter studenten har hon börjat studera till inredningsarkitekt vid Polytekniska institutet, men studierna förlöper trögt. Hellre ägnar hon sig åt att hjälpa pappa Kalle i olika praktiska sysslor. Och att festa. Just nu är det namnet Mårten som återkommer i matbordsdiskussionerna. Men han lär vara gift och redan ha två barn, så hur… vad … varför..?

Syster nummer två, Ragni, är idag 19 år. Hennes situation är lite problematisk. Inte nog med att hon i ordningsföljden är mitt emellan den självsäkra Sirkka och den provokativa Armas, hon har framförallt en ganska allvarlig hörselskada. Ännu som tio-åring var hon nästan döv, isolerade sig mycket och läste. Olika behandlingar har något förbättrat situationen. Enligt vederhäftiga källor är Ragni intelligent, lugn och mycket ironisk. Det sistnämnda bidrar inte till att göra henne populär bland syskonen. Inte heller pappa Kalle är alla gånger rättvis. ”När Sirkka fick guldsmycken till julklapp fick jag yllebyxor”, beklagar sig Ragni. Ragni blev student för ett år sedan och studerar nu till tandläkare. Varför inte öronläkare?  På bilden är hon iklädd en käck lång ljus bomullsklänning, en kort ljus bolero som påminner om toreadorens jacka, samt en vit blus med krås som vid halsen pryds av en stor sidenrosett. På huvudet bär hon en halmhatt med blomsterdekoration, och i vänstra handen håller hon ett vitt parasoll som breder ut sig bakom huvud och rygg. I fonden syns några trädstammar och en liten blomsteräng. Ragni är på sorglös sommarvandring, eller rättare sagt – skulle vilja vara det.

Armas, Armas, du olyckssalige… 18 år ung, stilig och oförlöst. Hög stärkt krage, mörk slips, vit skjorta, kostym, blanka skor. Ett sorgset anlete, mustaschprytt. Nybliven student, en stor idealist, och en god sportsman. För ett par år sedan simmade han från familjens sommarhus på Rönnskär ut till Gråhara fyr, drack en kopp kaffe, och simmade tillbaka. En annan gång lyckades han få upp en drunknad man från djupt vatten men det gick inte att rädda livet. Med pappa och sina kamrater brukar han segla, ibland ända till Sandhamn i Sverige. Han sover inte i sin säng, han drar madrassen ut på golvet. Sina halvsyskon behandlar han som luft, om styvmor Sonja avger han omdömet ”är inte särskilt fiffig”. Armas skall försvara fosterlandet Finland. Armas är modig.

Elsa, 15 år, är parhäst med Leonie, Kalles och Sonja första gemensamma barn. Ålderskillnaden dem emellan är bara ett och ett halvt år. Men där Leonie är lugn och försiktig är Elsa glad, livlig, aktiv, till och med lite fräck ibland. Och så har hon en vacker sångröst. På bilden är hon iförd en mörk långklänning med randig krage och dito manschetter på de korta ärmarna. Under kjolen syns svarta strumpor och ett par svarta lackskor. Det mörkbruna kastanjefärgade håret har hon lockat med piptång, blicken är mjuk, sömndrucken och smått spjuveraktig. Helst vill hon bara dansa och sjunga. Tillsammans med Leonie tar hon balettlektioner hos Aina Niska-Smeds, sånglektionerna ger Sally Basilier. Får hon själv bestämma ska hon bli sångerska eller balettdansös. Det får hon inte.

[Nästa avsnitt i släktberättelsen Under huden är jag många publiceras tisdagen den 15 september]