Höst. De första ljusa dagarna i september minns ännu augustis mörka nätter här på berget rakt framför mig, och värmen på gator och torg lite längre bort. Men nere i Hertonäs gårds park 637 meter (ungefär, ungefär) i sydostlig riktning står de sista blomstrande rabatterna och liksom bara väntar på den slutliga domen, på uppbrott och ännu större mörker, på tystnad. Ännu under några veckor ska vädergudarna bjuda både på höga himlar och glasklara vyer, doftande mylla och metallkall morgonluft innan den stora sopkvasten slutligen drar över fält och skog. Det här är det stora djupa andetaget före det definitiva slutet.

Slutet? Visserligen inte. En paus, ett uppbrott, javisst, men inte slutet. Det finns bara ett slut och inte ens det är Slutet, närmast tvärtom. Men i min lilla cirkulära värld måste jag ändå lära mig att avstå, lämna, retirera, kanske också lite motvilligt glömma. Eller stiga lite åt sidan, andas djupt och se mig om. Inte stanna upp, inte ge upp. Men nog se upp.

Med blicken fäst på dammens vattenyta vet jag inte om jag ser ner i himlen eller upp i himlen. Här glider dagar och nätter in i varandra, mörka skuggor färgas klarblåa och gyllengröna, och tidsvågor dansar lättsamt fram över spegeln som om de plötsligt fick bråttom nånstans. Som en gnistrande diamant infälld i parkens panna fångar den min blick med sitt förföriska mönster. Små rörelser under ytan skvallrar om verkligheter som förblivit mig okända. Kanske det är därför de lockar och drar.

Några meter från dammkanten koreograferar ormbunken sitt avsked. Den vet inte ännu om den ska förbli grön eller maskera sig brun, om det är lodrätt eller vågrätt som gäller i årets föreställning. I ett mischmasch av former och färger, och genomstrålade av morgonens regn, står aktörerna i en osalig blandning och har inte bara svårt att minnas sina repliker men framförallt har de glömt regissörens anvisningar om riktning och sammanhållning. Än finns det lite tid att öva men snart klämtar klockan, och den klämtar för dig. Och den klämtar för mig.

I parkens andra damm pågår en minst lika andlig aktivitet. Uppflugen på ett klippblock putsas festdräkten efter nattens eskapader. Vilka högtflygande historier ska inte dessa fjäderpennor en dag rista i tidens spegel, kommande ättelägg och androm till varnagel. Eller kanske det mera handlar om upplyftande idéer i största allmänhet och hur man utvecklar ett dun-kande hjärta i synnerhet. Gräsligt intressant kommer det helt oberoende att bli, för det här är inte slutet. Hösten är i själva verket framförallt en färgstark fortsättning, förklädd till sorti.


Magnus Lindholm

Magnus ”Mao” Lindholm är skriftställare, bildskapare och melodimakare, bosatt i Helsingfors. Han har ett förflutet som kulturarbetare och kulturredaktör i Svenskfinland, och har skrivit ett tiotal böcker.