I nästan sjuttio år har jag varit mer eller mindre sockerberoende. Eller åtminstone haft en stark dragning till sötsaker i allmänhet och choklad i synnerhet. Och likörkarameller, franska pastiller, amerikanska pastiller, gröna kulor, fransk nougat, seg kola, fudge i olika former och smaker, marsipan, halvá och påskens mignonägg. Och chokladmousse och chokladsås på glassen. Och kladdkaka och princesstårta, tusenbladstårta med vaniljsås, rulltårta, tigerkaka och sandkaka, wienerbröd, potatisbakelse, mazarinbakelse, Alexandersbakelse, Napoleonbakelse, Runebergstårta (med viss reseservation) och Sachertårta. CocaCola, Sprite, Jaffa (gul, röd, grön, grape), Pommac och röd limonad har jag druckit i kopiösa mängder. Redan som barn provsmakade jag (under föräldrars uppsyn) också portvin, likörer och Cointreau. För att inte tala om alla söta efterrätter, sockerbitar i heta drycker och Borgbackens sockervadd.

Nej, det sistnämnda stämmer inte, sockervadd har jag aldrig gillat. Men allt det andra och mycket därtill. Jag har varit en ihärdig sockerkonsument, nästan professionell, och jag har förstört många av mina tänder med socker. Magen har kroniskt fått kämpa med mina söta överdrifter med följder som inte tål att beskrivas offentligt. Mitt humör har tidvis pendlat våldsamt mellan eufori och tungsinne som en följd av blodsockrets bergochdalbanaturer, och vilka skador sockret åstadkommit psykologiskt och andligt kan jag bara ana. Detta är den trista sanningen.

Men det har skett en förändring, jag håller på att rehabilitera mig. Under hela 2000-talet har jag i olika perioder försökt minska på sockerintaget, lyckats ibland och återfallit nästan lika ofta. Men sedan två-tre år tillbaka äter jag inga sötsaker, dricker ingen limonad, inmundigar maximalt en rulltårtsskiva (med vaniljsås dock…) per gång. Någon enstaka gång kan jag ta en chokladbit (en chokladbit!) och provsmaka den söta ostkakan som Viveca gärna äter till lördagskaffet på ett café i stadens centrum. Men i övrigt är det praktiskt taget helt sockerfritt. Utgångsläget när jag granskar förpackningarnas varudeklarationer är: laktosfritt och glutenfritt, och en sockermängd under 20%. Återfallstankar förekommer, men allt mer sällan.

Sockermissbruk – säger Bitten Jonsson, pionjär inom behandlingen av sockerberoende – lägger sig på hjärnan och sitter kvar där upp till aderton månader efter det man slutat konsumera giftet. Socker förstör inte bara min kropp, men påverkar också mina känslor och urholkar det viktigaste av allt – mitt andliga jag och liv. Jag tror jag vet, jag har gått igenom mycket av det här. Det är illa nog att min kropp får lida men när också mitt psyke och min själ förlamas av att livet fokuseras på en drog, vet jag vad klockan är slagen. Det finns bara en lösning: Sluta äta socker. Det är inte enkelt, det är inte speciellt roligt, men det är nödvändigt. Efter en tid av sockerfrånvaro öppnar sig ögonen för världen runt omkring mig, den suddiga blicken klarnar långsamt, den tröga tanken lättar. Nånstans i bakhuvudet anar jag fortfarande suget, och det får jag leva med. Och i stället käka odlade finska hallon och chilenska buskblåbär från frysen. Begäret förändras.