Tage Tolls tavla

En Saga om en Senior

Berättelsen om Tage Tolls tavla är en djupdykning i pensionären TTs vardagsverklighet under en vecka i junis ljusa dagar, från Måndag till nästa Måndag. Tage Toll uppvisar vissa lekamliga (med betoning på lek-) och psykologiska (med betoning på -logiska) likheter med undertecknad, men bara vissa. Även han är pensionär, även han tycker att fantasin ofta är verkligare än verkligheten själv och – inte minst – även Tage Toll undrar vart livet egentligen tar vägen. Dagar kommer och går – men varifrån och vart?! Själv står han vanligen stilla, eller sitter hopkrupen över ett skrivbord eller i en småsliten läderfåtölj och ser allting liksom bara passera. Det mesta flimrar förbi i låg hastighet men ändå tillräckligt fort för att han ska ha svårt att hänga med. Hänga med vart? Med vem? Hur? Varför?

Tage Tolls huvud är fullt av frågor, de flesta lite luddiga i kanten, smått obestämda, oprecisa, men dock undringar. När den yttre världens larm och ståhej knappast ens når fram till Tage Tolls låsta ytterdörr – han bor trots allt uppe på ett berg långt från all rim och reson – får fantasin styrfart av den rådande tystnaden. Tage Toll är en flitig resenär i ett dunkelt inre landskap och en ständigt återkommande gäst inte minst på Självömkans ö, vid Nostalgins branta klippor och på Det olevda livets leriga bakgator. Inte helt utan en viss självgod självupptagenhet speglar han, i skenet av nattens kranka blekhet, sina tunna tankar i själens bottenlösa slam, väl medveten om att svaren knappast dröjer just där.

Men Tage Toll tycker att det finns en lustfylld njutning i att älta det oförklarliga och olösta, ungefär som att upphetsat skrapa en kliande skorv väl medveten om svedan som följer. Om Tage Toll vore en fiskare skulle han snabbt inse att detta hopande och roende inte för båten framåt men nu är Tage Toll ingen fiskare. I själva verket tycker Tage Toll ganska illa om fisk, i synnerhet om den innehåller ben, och vått vatten kan han inte heller riktigt föredra. Tage Tolls vardag är omsluten av alla dessa utmaningar och hinder som andra mänskliga varelser bara skulle rycka på axeln åt. Men Tage Tolls axlar rycker inte, tvärtom är de stela och småömma av all muskelspänning och själsöveransträning. Att det eventuellt just skulle vara själen som hamnat i kläm har Tage Toll knappast ägnat en tanke åt.

Sådan är Tage Toll – inbiten och flegmatisk på en gång. När vi nu öppnar dörren till hans bostad, samtidigt som försommarljuset långsamt breder ut sin skira duk över bergskammen där ute, slår en svagt dammdoftande tystnad emot oss i tamburen. Köksklockans svarta minut- och timvisare ser ut att stå stilla – de pekar just nu på kvart före fyra –  medan den röda sekundvisaren spurtar som en 400 meterslöpare fram i jämn fart runt arenan. Inifrån sovrummet hörs djupa andetag som lite ryckvis avbryts av korta men högljudda snarkningar. Gardinen rör sig sakta av vinddraget från de öppna vädringsluckan. Lång borta skriker en mås.

Den gastkramande berättelsen om Tage Tolls tavla publiceras på blåggen enligt följande:

Måndagen 20.1, Tisdagen 28.1, Onsdagen 5.2, Torsdagen 13.2, Fredagen 21.2, Lördagen 29.2, Söndagen 8.3 och Måndagen 16.3.

Måndag

liten hjärna ingen ursäkt

Måndagen den 3 juni klockan 03.47 vaknar Tage Toll av att en målning faller ner från väggen i sovrummet. Det plötsliga prasslet av målartejp som släpper greppet om den vita väggen och den därpå följande lätta dunsen mot parkettgolvet spräcker drömmens hinna och Tage Toll drar ett ryckigt och snabbt avvärjande andetag. Samtidigt som han inser orsaken till krocken mellan tid och rum låter han en djup suck passera luftstrupen och den stela tungan. Mödosamt och med spända käkmuskler vänder han sig tungt på rygg och blir liggande så en lång stund innan han flyttar blicken från taket till klockan på nattduksbordet och sedan vidare mot springan vid den öppna fönsterluckan. Försommarnattsljuset sipprar som utropstecken mellan de nerdragna persiennerna och en klagande mås överröstar småfåglarnas lågmälda men intensiva kvitter. I övrigt råder tystnad. Han måste lyssna för att höra hustruns andetag i bädden bredvid. Ja, hon lever.

Tage Toll vänder sig på högra sidan och försöker somna om. Han tänker på konstverket – en stor akvarell i formatet 985 mm x 745 mm – av den finlandssvenska konstnären Carina Granlund, och varför han aldrig låtit rama in den, bara hängt upp den med sex målartejpssnurror  – tre upptill och tre nertill – och vid behov, kanske en gång i månaden, bytt till nya. Ibland, som nu, händer det sig att tavlan rasar ner, lika plötsligt som smått skrämmande. Allt som faller från väggar aktiverar Tage Tolls livliga fantasi och när det gäller målningar och tavlor lutar sig förklaringen åt det övernaturliga hållet – någon i släkten skall dö eller, vilket är ännu mera sannolikt, en borttappad och olycklig själ försöker på det här sättet pocka på uppmärksamhet från andra sidan. Ingendera förklaringen bidrar till sömnlusten och Tage Toll lyfter försiktigt på ena ögonlocket för att om möjligt släppa ut en och annan tankedemon genom den starropererade linsen. Längst ner i synfältet, på golvet, ligger tavlan lite snett i förhållande till golvlisten och i den skumma belysningen noterar han någonting mjukt och grått bredvid konstverket – en dammråtta i vila. När han sedan höjer blicken och fokuserar mot dörröppningen kan han se biedermayserstolens högra armstöd och sits i profil i tamburen, svagt upplysta av det ljus som sipprar från köket lite längre bort. Grått, vitt och en mjuk form – är inte det också en beskrivning av Tage Tolls eget psyke, en skiss av en sorglig skepnad, av en själ som skaver mot kroppen? 

En obestämd känsla av oro vältrar i Tage Tolls tunga kropp. Vad är det egentligen i Granlunds målning som tilltalar honom, varför anstränger han sig överhuvudtaget att hålla bilden fastnitad i väggen när den ändå, målmedvetet och regelbundet, försöker slita sig från förtöjningarna? Kanske det finns något svårförståeligt samband mellan hans person och målningens motiv? Vad föreställer egentligen tavlan?

Med ena ögat gömt bakom handens flata betraktar han målningen med det andra. Uttrycket med svaga ögon och på långt håll har han hört av människor som, i något slags snedvriden konstsyn, tror sig genomskåda konstnärens kreativa avsikt genom att ta ett lätt steg bakåt och med djupsinnig blick betrakta motivet. Till koreografin hör ofta även att hakan får ett lätt stöd av pek- och långfingret samtidigt som huvudet glider lätt åt ena sidan. Så långt har Tage Toll själv inte gått. Om man bortser från den obskyra oljemålning som hänger ovanför hustruns lilla arbetsbord där invid fönsterluckan i hörnet, är detta den enda målningen i rummet. I ett tillstånd av momentan upplyst insikt hade han, när rummet många år tidigare skulle inredas, förstått att kompromisser ibland är den enda framkomliga vägen och storsint och med yviga gester uttryckt sin förståelse för konst i alla former, även den som säljs på marknader och hötorg. I lönndom suckade han över utsikten att i en överskådlig framtid tvingades leva i skarven mellan en bild som hörde hemma i folkkonstens kolorerade träskmarker och en annan bild som speglade det moderna, och ock kanske inte helt problemfria, livet i dag. 

När han nu ligger där i dubbelsängen, småsvettig och enögd, och betraktar Granlunds konstverk på golvet invid, är det som om han upptäckt bilden för första gången. Att han ser motivet i ett delvis nytt ljus är, en tidig sommarmorgon som denna, naturligtvis en sanning med dubbla bottnar. Ur detta nattperspektiv, och i denna golvdunkelnärhet, börjar minnets och sinnets spegelbilder flyta in i varandra som andevarelser borttappade i tidens ström. Tage Toll tittar och registrerar: Ett stort runt ansikte omgärdat av ett orange fält på ena sidan och ett ljusblått, nästan turkost, på den andra. Det ena av de två koboltblå ögonen har en orange pupill, det andra en svart fläck mitt i ögat. Näsan formas av två vinklade streck, kinderna är två runda rödgula cirklar med vitt i mitten, hakan antyds på liknande sätt. Munnen består av en lång blåsvart rektangulär yta på vilken konstnären har klistrat ett vitt pappersark med några orangea streck som troligen skall föreställa tänderna. Det naivistiska slutresultatet fullbordas av en spretigt skriven text uppe till vänster: very very small BRAIN. Och längst ner till vänster: NO EXUSE.

Hela tavlan ger ett oavslutat intryck. Nere till höger har färgen liksom bara tagit slut. En oinvigd skulle i detta kludd enbart se en sexårings tafatta försök att fånga faderns bistra anlete. Men så är det detdär med texten. Tage Toll tänker storsint att lösningen på gåtan döljer sig bakom orden, kanske rent av i själva orden. En mycket mycket liten hjärna – ingen ursäkt. Han har ägnat åtskilliga timmar att knäcka koden men inte kommit någon vart. Och han har störts av det halvfärdiga slutresultatet. Tog färgen slut? Eller inspirationen?  Varför, och i vilket sammanhang, är det ingen ursäkt att ha en liten hjärna? Och varför är de båda textblocken placerade till vänster så att hela bilden får slagsida. Tage Toll har själv en STOR hjärna, alltför stor i förhållande till den ganska anspråkslösa själen, och definitivt en överdimensionerad tankeverksamhet i relation till hans blygsamma andliga insikter och färdigheter. Men han hyllar den högra hjärnhalvans aktiviteter, den som speglar kreativitet och skönhet, i motsats till vänstra hjärnans gråstränga rätlinjighet. Det är någonting med Granlunds målning som skavar och stretar emot, som retar Tage Tolls vardagsoro i stället för att uppfylla honom med stolthet och glädje över att äga ett konstverk som dessutom har ett visst pekuniärt värde. Kluvenheten stör och lockar på en gång, som en tvål som slinker ur händerna, som ett lottospel där sista siffran blir fel.

Nu i detta vågräta läge, med försommarens ystra morgonläten som haltande ackompanjemang, sjunker han sakta in i ett dis av grårosa landskap där groteska masker rusar emot honom. De vrider och vänder sig och tänjs ut sig till långa böljande parader som bildar mönster och ändrar form och utseende i en rasande takt. Näsor och munnar flyter fritt omkring i ansikten stora som ballonger, pupiller pulserar som små maneter i ögonvråns tårflöde och dna-slingornas serpentiner singlar genom en ekande rymd, turkos och orange och oavslutad. Bakom väggar tunna som silkespapper trängs röster, bokstäver faller ner i en rännsten, bestyrsamma ord kryper omkring och bildar ordstackar eller gräver hål i tankevävnader, det surrar och väser och fräser som i en alltför het stekpanna fylld av olja och smör. Små köttslamsor, troligen hjärnvävnad, flyter omkring i fettet endast dekorerade av små krumelurer, siffror från ett gammalt intelligenstest. Någon skrattar, det låter som kråkor, himlen – om det finns någon – är ett svart paraply utan regn, utan stjärnor, utan början eller slut. Det finns bara frågor, obekväma, olustiga, inklämda i en orange cirkel provisoriskt omsluten av någonting som redan tagit slut. Hjärnceller skramlar i tankekvarnen och ut trillar näsor, munnar, ögon i en aldrig sinande ström. Det fanns ingen ursäkt för detta överflöd, för detta missbruk, iståndsatt av en hjärna så liten att den knappt får utrymme mellan planeterna, de turkosa och rödgula. Meningslösheten lägger sig som blixtlås över dolda svalg, kvävda röster slingrar som reptiler ner i djupen där de bidar sin tid, fjällomslutna och hotfulla. Långa remsor av målartejp slingrar som ormskinn i en torr öken endast uppvaktade av surikatens ungar som övar upp sina jaktinstinkter på ofarliga föremål. En vindil drar upp en sandstorm, en inandning skapar en tornado.

Tage Toll vaknar med ett ryck, drar djupt efter andan som om han länge befunnit sig under vattenytan, och sätter sig förvirrad upp i sängen. Klockan på nattduksbordet visar 07.09 och från köket hörs en thékokare vissla.

 

på kamelens rygg

Klockan 08.53 sätter sig Tage Toll i den slitna svarta läderfåtöljen i vardagsrummet, så bred att den en gång i tiden endast med nöd och näppe hade kunnat baxas in genom ytterdörren. Armstödens yta har på sina ställen delvis slitits sönder och är nu mera bruna än svarta, sitsens fjädring har för länge sedan tappat sin spänst. När Tage Toll, mätt och tillfreds av en syltfylld croissant, ett hårdkokt ägg, två digestivekex med emmentalost på, tre körsbärstomater, ett halvt glas surmjök och en kopp grönt thé, nu med en djup suck och hela sin pensionsfyllda tyngd sjunker ner i den välsignade fåtöljen – ett arv från sin far – kan man inte undgå att notera en glimt i ögonvrån och skuggan av ett leende i det skäggtrimmade ansiktet. Detta är onekligen en av dagens höjdpunkter, kanske rent av Höjdpunkten: Han har överlevt natten, hustrun har gått på jobb, dagen ligger obefläckad framför och allting är som det alltid varit.

Tage Toll tittar rakt framför sig. I taveltevens svarta spegel kan han se sitt ansikte sticka upp över den mörka kolossen, på var sida om den tunna ramen breder lundiahyllorna ut sig, uppåt och åt sidorna. På kvällen när Tage Toll och hans hustru stirrar på skärmen överskuggar det skarpa digitala bildflödet bokhyllans sammanlagda informationsmängd med många hästlängder. Men nu, med försommarmorgonens vänaste grönska sakta böljande framför de höga fönstren, träder bokryggarna fram som självmedvetna skådespelare på den röda mattan inför en festlig premiär eller en större prisutdelning. De franska skinnbanden är lätträknade, sex stycken och tillhör hustrun, men det är facklitteraturen, uppslagsverken och böcker av det större formatet som även denna morgon tilldrar sig Tage Tolls specifika intresse. Likt mjuka flanellbyxor och en något för stor och sliten t-skjorta pockar visserligen pocketböckernas prydliga parader längst till vänster på sin lata ägare, men just idag är det som om ögat och uppmärksamheten nästan automatiskt skulle dras mot böcker med prislappar på minst tjugo euro. Tage Toll har nämligen den bestämda uppfattningen att ju högre pris en bok betingar i gatuhandeln desto mera vederhäftigt måste innehållet rimligtvis vara. Men eftersom Tage Toll är en man med ett närmast krampaktigt grepp om börsen har han redan för länge sedan kommit på lösningen; från början dyra böcker kan med en viss fördröjning till en billig penning inköpas på antikvariat och diverse boklådor ute på stan. Det är Tage Tolls win-win-ideologi i ett nötskal; han sparar pengar och får samtidigt tillgång till både formell kunskap och litteraturens mästerverk. Att uppslagsverken från 1900-talets början innehåller mera kuriosa än aktuella fakta tilltalar hans allt skrynkligare hjärna, och namnen på skönlitteraturens alster från mitten av 1950-talet klingar som ljuv musik i hans inre. ”Gå mot solen, Marianne” får honom nästan tårögd och varje gång han håller boken i sin hand är det som att stiga in i en tidsmaskin och på nolltid förflyttas till en annan plats. Vart vet han inte riktigt, men det känns som ett verkligt ställe, kanske en ort och en situation han upplevt i ett tidigare liv.

Tage Toll har visserligen inte läst alla sina böcker men ibland bläddrat igenom dem, fastnat på någon speciell sida och då sugit till sig informationen som en ökenvandrare släcker sin törst i oasens barmhärtiga skugga. På det här sättet överträffar han nästan tryggt sin egen bekvämlighetssfär och vidgar dagligen rummets gränser långt bortom snabbköpets, kvarterspubens och cykelreparatörens domäner. Fantasin heter Tage Tolls flygande farkost och med den överskrider han både ljudvallen och jordglobens tidszoner. Äktenskapliga utmaningar, existentiella problem och allmän livsleda fungerar som effektivt bränsle när han sjunker ner i sin raket beredd att hellre fly än fäkta. Idag är en sådan dag, som gjord för nerräkning och självömkan. Med flera timmars perspektiv på nattens händelser känner han sig nu beredd att öppna gluggarna till psykets djupare skikt och med den retsamma slutklämmen ingen ursäkt som stubintråd är han beredd att bränna av dagens krut redan i tidig förmiddagstimma. Någonstans i sitt stora bakhuvud kopplar nämligen ägaren av antikvariatsböcker, Tage Toll själv alltså, ihop den av Carina Granlund målade nollställda figuren med någonting han tycker sig ha läst i psykologen Carl Gustav Jungs berättelser om sitt liv. Med en viss möda kränger Tage Toll upp sig ur fåtöljen men börjar sedan målmedvetet och närsynt peta sig fram mot Mitt liv som visar sig stå på översta hyllan till vänster. Bokens placering – åttonde från höger – tar Tage Toll som en fingervisning, en signal från högre makter: En liggande åtta påminner om tecknet på evighet och ett dylikt sammanträffande kan knappast vara en tillfällighet. Med Jungs liv i handen sjunker den nygamle Tage Toll ner i sin slitna fåtölj väl medveten om att hans läsning inte bara är gudastyrd men också fungerar som en välasfalterad genväg till mörkare partier i hans inre, ofta anade men sällan besökta.

Året är 1920, platsen Afrika, närmare bestämt Sahara och oasstaden Tozeur. Tage Toll har läst om detta flera gånger förut men kan inte undgå att känna en viss förväntansfull rysning när han tryggt nersjunken i fåtöljen redan anar kamelens gungande gång under sin breda bak. Han ser människor som, likt han själv, har föga bråttom men som verkar helt omedvetna om tidens gång. I själva verket står deras tillvaro stilla, som om de står och väntar på någonting som aldrig kommer att ske, som inte finns. De känner vittringen, som ett villebråd som ännu inte upptäckt jägaren. Vittringen – av vad?

Tage Toll skruvar försiktigt på sig. Alldeles omedvetet kastar han en blick på vägguret till vänster om hyllan – 09.01. Redan! Eller först? Men sedan blinkar han ett par gånger liksom för att öppna blicken inåt, och rider in i oasen Nefta. Hettan är obeskrivlig, luften vibrerar och dallrar, rörelser stelnar, tiden har upphört, i själva verket verkar den gå nästan bakåt, som i drömmen. På en öppen plats likt ett litet torg trängs kameler, mulor, åsnor och högljutt skrikande människor. Någonting är på gång, någonting ska hända, förväntan och oron är stor. Så plötsligt, långt borta, kan man ana ett dammoln bland gröna flaggor och höra det dämpade ljudet av trummor. Kamelerna på torget brölar, åsnorna skriar och människomassan rör sig oroligt och förvirrat, ropen är gälla och klagande. I spetsen för kortegen rider en gammal timid man på en vit mula. Under hans, maraboutens, ledning ska männen, hundratals, nu dra ut i öknen för att anlägga nya vattenkanaler med allt vad det innebär av systematiskt grävande, lyftande, organiserande.  Det surrar som i en myrstack, som blivit anfallen av en myrslok, när de drar ut i öknen, luften är fylld av skrik och tillmälen och klagande suckar. Framme vid den nya arbetsplatsen rider marabouten lågmäld och bestämd mellan svettiga kroppar och delar ut order som blint och självklart efterföljs. Ljudet av grova hackor som sliter sönder sten och tränger djupt ner i öknens sand blandas med de taktfasta rytmerna från några trummor som utan att tröttas fortsätter att piska på. Upphetsningen är stor, arbetstakten uppskruvad och spänd, allting sker med fart. När natten sedan äntligen kommer och kylan breder ut sig över nästan spikraka kanaler och männen utmattade av dagens kraftansträngningar redan somnat bredvid sina kameler, är det som om tiden igen långsamt skulle ta sats, allting står stilla, väntar. Nästan morgon vaknar skocken av muezzins högljudda och välbekanta rop till morgonbön.

Tage Toll drar djupt efter andan. Tystnaden i lägenheten bryts bara av ett sakta tickande från klockan på väggen och sporadiska ljud från gatan på andra sidan huset. Sedan Tage Toll för ett år sedan pensionerats från sin arbetsplats på det Statliga Socialverket har han blivit välbekant med den auditiva input som saknas i hans torftiga liv. Från morgon till kväll lystrar han till ljud, alla ljud, som på något sätt kunde skapa mening och riktning i en tämligen meningslös och statisk tillvaro – grannen som spolar i wc:n i våningen ovanför, barns röster i trappan, en och annan kråka som kraxar på berget framför fönstren, sirenerna av en ambulans långt borta. Nu när sommaren, grön och klorofyllfylld, breder ut sig framför Tage Tolls suddiga ögon känns tystnaden, den yttre, ibland nästan hotfull. Grannar drar ut mot kust och landsställe, ut i världen, höghuset nästan somnar. Här i skarven mellan naturens färgexplosion och en vardag som jämntjock och lågmäld segar sig fram mellan klockans timvisare, rör sig Tage Toll oroligt och obestämt. I själva verket rör han sig allt mindre och där andra bokar flygbiljetter och hotellrum på internet, och småspringande läser dagens tidning på en padda, sätter Tage Toll en ära i att slita läderfåtöljens sittdyna åtminstone några timmar per dag. Och dagens nyheter, mest rubrikerna, inhaleras till ackompanjemanget av ett svagt prassel, trycksvärtsdoftande och hemtamt. Tidigare kunde Tage Toll värja sig mot eländet, det som kanske fanns på andra sidan klotet, men idag tränger nästan allting så nära inpå huden: Resterna av de tropiska stormarna viner hotfullt och ödesmättat över det egna berget, raketsplitter nästan snuddar grannkvarteren, någon har hängt sig i ett hus i närheten, rykten om incest och våldsamheter ekar i trappuppgångarna, ibland öppnas postluckan som en mun men ingenting hörs, ingenting trillar in.

Tage Toll föredrar kamelritt i Jungs sällskap framom butiksbesök i grannkvarteret, och långt mer framom farofyllda turer med metron till huvudstadens centrum. Som bälgen i ett dragspel pumpas Tage Toll i sin vardag mellan trånga trappor och husfyllda gator för att sedan, i en enda stor gapande inandning mellan fyra väggar flyta ut i färg och fantasi. Ju trängre livsutrymme desto vidlyftigare resor i tankens värld. Han vet inte om det är bra eller dåligt, men han förstår att det är nödvändigt. Fast egentligen har han inget val – klockan tickar, kvarnen malar, tuppen gal. Livet har inga bromsar – jo, en nödbroms men den kan man bara röra med risk för böter – och morgonen skuffar obönhörligt kroppen in i dagen. På något sätt måste Tage Toll anpassa sig till en tillvaro utan bestämda tider och uppdrag, en vardag utan synbar riktning och mening. Tage Toll är inte dum i huvudet men å andra sidan inte heller en krutuppfinnare. Tage Toll är mer än lovligt vanlig. Han är nästan ovanlig.

 

[Nästa avsnitt: Tisdagen den 28 januari]

Tisdag

reflexer från ett undervattensrev

Var dag i Tage Tolls vardag ser nästan exakt lika ut. Man kunde tro att de är kopior av varandra. På ytan alltså, men riktar man förstoringsglaset mot hans trötta anlete kan man bakom en och annan pormask ana ett annat liv, mera livfullt än det som ytan speglar. Tage Toll är alltså inte trött, bara slö och slapp och likgiltig. Det har han alltid varit, lätt deprimerad. Nej, inte deprimerad men lite reserverad, mentalt frånvarande, av dem som inte känner honom ansedd som smått kufisk, originell. Flegmatisk.

Det är ingenting kufiskt med Tage Toll men han är inte den han ser ut att vara – en halvfet pensionär som tappat livsgnistan. Som nu detta med Jung och de andra hjärnorna som trängs i hyllorna: Tage Toll är ingen bibliofil, än mindre någon kvasiintellektuell kultursnubbe med åsikter om skapandets predikant och samhällsutvecklingens snedvridning. Tage Toll är i själva verket ovanligt fri från åsikter om det mesta och hans kulturella kompetens inskränker sig till en nästan smärtfri förmåga att på uppmaning (ibland utan) räkna upp långa och meningslösa listor på schlagersångsvinnare i diverse mediokra tv-program, bilmärken på S och djurarter som dött ut de senaste fem åren i Amazondeltat. Någon ung och oerfaren psykolog skulle troligen rista beteckningen Aspergers syndrom i hans eventuella sjukjournal men det är otänkbart eftersom Tage Toll i det stora hela faktiskt är helt frisk, och dessutom skulle det vara en felbedömning i största allmänhet eftersom hans eventuella överdrivna fokusering på något speciellt fenomen inte tar sig några egentliga fysiska uttryck. En seg och nästan målmedveten passivitet är en bättre beskrivning av hans psyke än ord som ”överaktiv” och ”rastlös”.

När det gäller litteratur är han mera intresserad av satsbyggnad och stiltyper än av innehåll och intrig. Han läser visserligen bokens texter, men framförallt skannar hans hjärna sidans utseende och han har snabbt åsikter om vilka stilfonter som svarar mot innehållet och vilka som omedelbart borde bytas ut. I konstverk uppfattar han sällan motivet men uttrycker sig ändå mångordigt om tekniska brister och det som han anser saknas, vanligen originalitet.

Allt detta kan förefalla smått paradoxalt av en man som själv saknar profil och personlighet men på det här sättet gör han en dygd av nödvändigheten: Genom att framstå som en förståsigpåare rycker han åt sig några dyrbara sekunder i stridens hetta och kan retirera eller helt enkelt bara försvinna om situationen skulle eskalera. Tage Toll är livrädd för konfrontationer, de må sedan gälla vilka frågor eller vilket ämne som helst. Hans sociala inkompetens har ett direkt samband med denna besserwissermentalitet. Oförmågan att avläsa de sociala koderna står i ett slags märkligt motsatsförhållande till hans uppenbara briljans att finna rätt stiltyp till ett visst textinnehåll. Eller att snabbt och intuitivt avslöja uppenbara tekniska fel och brister i tavlor, klockor och andra för honom viktiga ting. Han har talang men saknar lidelse, som Rollo May i hyllan skulle uttrycka det.

Böckerna i bokhyllan är Tage Tolls sköld mot omvärlden och vardagen. Inför ett eventuellt hot om översvämning – tämligen osannolikt med tanke på att huset där han bor står på ett berg – bevarar han i källaren flera lådor fyllda med gamla och slitna böcker, perfekta för att täppa till rännilar och hagelstormar med. Tage Toll är inte sjukligt misstänksam men nog förutseende och han känner en viss tyst stolthet över sitt genomtänkta arrangemang, på en gång praktiskt och konstnärligt hållbart. Böckerna i sig är alltså viktiga, men ännu viktigare är de ord och meningar som radar upp sig mellan pärmarna. Tage Toll är nästintill besatt av meningar och ordkonstruktioner – kloka eller dumma, det spelar inte så stor roll. En magnetröntgen av hans hjärna skulle troligen avslöja en utbuktning i bakhuvudet där bokstäver står packade som sillar, och ett hav av nervsynapser som likt ett undervattensrev matar meningar i ett ständigt pågående kretslopp. Tage Tolls problem är att hela denna artrikedom bara är synlig på inre sidan – han är som ett akvarium där kroppen står i vägen för det liv som gnistrar och glimmar på andra sidan huden.

Tage Toll samlar på meningar och ord, hans anteckningsböcker är sprängfyllda med citat ur böcker, tidskrifter, forskningsrapporter, broschyrer och festskrifter, ibland även meningar uppsnappade ur tv-serier och radioskådespel anno dazumal. Framplockade och nerskrivna ett och ett påminner de på sin höjd om puzzelbitar som fallit ur sin burk – meningslösa och borttappade. Men det är som sagt inte motivet som Tage Toll är ute efter, eller ett specifikt sammanhang. Han finner en barnslig glädje i formuleringar som likt lösryckta akupunkturnålar kan kittla djupare i skikt i hjärnbarken. I lönndom kan han tänka på situationer där han kunde briljera med sina meningar, målar upp inre bilder där han stående på en enorm scen och ur hundra watts högtalare inför en andäktig publik mässar mänsklighetens kollektiva skuldbörda i ett poetiskt vågsvall som får lyssnarnas psykiska försvar att rämna. Stående till vristerna i tårflödet har han svårt att bemästra sin egen rörelse och han hatar sig själv i samma ögonblick som rösten brister och orden likt kastade sandkorn krusar vattenytan.

i högtidens kläm

Klockan 08.31 öppnar Tage Toll dörren till terrassen och hostar in försommarens pollenkorn i sin nattståndna lunga. Äppelträdets och körsbärsträdets blommor har under natten, som stora snöflingor, fallit över stenplattorna och bildar en tät matta av förgänglighet och för tidig död. Än är det långt till skördens och uppståndelsens frukter och Tage Toll känner en viss besvikelse över den naturens fyrverkeriföreställning som inleds med några hänförande ljuskaskader, övergår i ett antal magnifika blomregn för att sedan, blixtsnabbt och nästan abrupt, mörkna i stjärnfall och allt längre nätter. Sommaren klämmer in sig mellan vår och höst som när en skuggfigur smyger in genom bakdörren. Tyst och snabbt är tjuv och byte borta.

Sedan pensioneringen har Tage Tolls dagar sjunkit samman som vissna frökapslar. Med 40 finska stråltrådshits pulserande ur datorns externa högtalare i bakgrunden, står Tage Toll och betraktar den förbiglidande skönheten. Det slår honom att Granlunds målning och hans liv påminner om varandra – de är båda oavslutade. Så länge dagen rutades in av arbetstider – ofta även övertider – var tillvaron liksom fastspikad i timmar och minuter, dagen fick form och innehåll. Då fanns mycket arbete och lite tid, nu är bara tiden kvar. Mycket tid. Ingen tid. Otränad i daglig disciplin står Tage Toll, som Jungs arbetare i öknen, och skälver inför varje enskild arbetsuppgift, det må sedan vara diskning, ett tandläkarbesök, ett presentinköp, bilbesiktning (XLK-007) eller en konsert i Musikhuset. Hinder och väggar reser sig så fort hjärnan aktiveras, hotbilder drar som åskmoln över sommarhimlen, lommen skriar hotfullt från ödeskogens tjärn. I Tage Tolls tillvaro har tid och arbete varit synonyma, nu haltar dagen betänkligt. Klockan tickar, men tiden glider undan och av arbete inte ett spår. Med ett snett leende tänker han på Platon, filosofen, som likställde arbete med mänsklig förnedring. Tage Toll minns att han läst en gång hur allting i de primitiva kulturerna vävdes in i varandra, som en trasmatta utan mönster. Inte ens bonden hade ett yrke – han bara levde i harmoni med naturen och årstidsväxlingarna.

Metropolinvånaren Tage Toll är verkligen ingen bonde och han har svårt att leva i harmoni med årstiderna. Tidigare, under dagar och nätter, kunde han självklart känna vinterns frost i benen, vinden i ansiktet, värmen mot pannan. Ljus och mörker lindade sig runt han själ och skulle han inte ha varit så okunnig i religiösa spörsmål skulle han även ha satt ord på hur anden, ibland, liksom surfade på tidens våg.

Men Tage Toll är inte bara instängd i sin egen kropp, även hans hem är ett fängelse, om än glasomgärdat. Lutande mot terrassens plåtskyddade överkant tycker han sig höra röster, avlägsna, som närmar sig. Ivriga röster, högljudda röster, och gnisslande vagnar. Hästar gnäggar, lukten av spillning blandas med dofter av hö och svett. Vardagens sakta lunk har på några ögonblick bytts mot skratt och förväntan, kaxiga utrop och skälmska blickar. De kommer långt ifrån, de har vandrat i timmar och dagar. Inklämd mellan lågtidens monotona och självklara upprepningar slår hög-tiden sin vassa spets i de förbiglidande veckornas sköra ryggrad. Allting stannar upp, får form och gestalt, livet fångat i sin flykt blir tydligt och gripbart. Ögon möts och ord växlas, saker byter ägare. Luften surrar av tillrop, stön och skrik, kroppar skuffar till varandra, det är trångt och nära. På marknaden möts kvinna och man, barn och åldring, djur och odjur. Det här är livet i ett koncentrat, outspätt och ofördärvat, som det var tänkt.

Men så byts kroppar och muskler ut mot vattenkvarnar och väderkvarnar, männen blir kvar på torget medan kvinnorna drar in i husen, till kök och källare. Solur och timglas ger nu tiden en visuell gestalt, klockan spjälker upp dygnet i allt mindre bitar tills minuter och sekunder likt sand och skräp tränger in i tillvarons känsliga maskineri. Ånga och elektricitet skjuter hundradedelarna ut genom fönstret, krut och uran ger dem skjuts till stjärnhimlen. Till slut exploderar alltsammans i en gigantisk Big Bang och så är det bara att börja om från början igen.

Tänker Tage Toll. Han är inte dum, men inte heller särskilt intelligent. Hans hjärna är mindre än han tror, men i sitt nuvarande tillstånd räcker den gott och väl till för hans färska pensionärstillvaro. Från det dagliga och konkreta pappersarbetet som arbetsforskare på det statliga Socialverket har han, nästan omedvetet och framförallt för honom själv helt överraskande, börjat intressera sig för varför han egentligen arbetat i alla dessa år. I uppslagsverket läser han att ryskans robot betyder träl och ligger som grund för det ryska ordet för arbete. När han nu reflekterar över sina fyrtiofyra arbetsår i det statliga Verket ryser han sakta; slavgörat har varit en verklighet utan att han ens snuddat vid tanken förut. I själva verket har han alltid tyckt sig finna mål och mening i att fylla i formulär och blanketter, rapporter och utredningar. Visst, han har varit en kugge, men en viktig sådan. Kanske. Eller kanske inte. Nu blir han plötsligt väldigt osäker hur det ligger till med den saken.

Tage Toll lämnar terrassdörren öppen när han sakta vaggande återvänder till svalkan inomhus. Det molar i magtrakten och huvudet känns som bomull när han, stående vid sin lundiabokhylla, börjar tänka på livets Mening. Eller kanske det är Livets mening. Om dna-spiralen är kärnan i hela kroppskonstruktionen, tänker Tage Toll, så måste tecken, bokstäver och symboler, vara språkets byggstenar. På något sätt hör liv och arbete och språk ihop konstaterar Tage Toll storstilat för sig själv, men han har ingen aning om hur och varför och på vilket sätt. I sin vurm för de stora frågorna börjar han med att betrakta de små detaljerna, de är på något sätt mera hanterliga och konkreta.

Den närmaste halvtimmen kommer han att befinna sig på en främmande planet, kanske inte lycklig men ganska tillfreds med att han hittat ett utflyktsmål som håller honom borta från tankerymdens stora och skrämmande svarta hål.

 

under en dyster stjärna

Men först går Tage Toll till badrummet, tvättar händerna rena från sommar och solsken, lunkar via kylskåpet där han plockar ut en laktosbefriad yoghurtburk och sodavatten med hallonsmak för att sedan parkera sig vid det stora skrivbordet vars höjd inte kan justeras med en liten elmotor.

Till vänster om datorn ligger en hög böcker, alla med i princip samma innehåll – de handlar om tecken. Detta är Tage Tolls högtid denna tidiga försommarmorgon den fjärde juni, och i motsats till gårdagens tidiga kamelritt ska han nu ägna sig åt skrivandets masochistiskt njutningsfulla aktivitet. Tage Toll har nämligen under sina ensamma pensionärsdagar upptäckt någonting högst märkligt, för att inte säga rent av sensationellt: Det är inte tanken som föder ordet utan ordet som leder fram till tanken. Eller egentligen är det så här: När Tage Toll skriver ord formas de efterhand inte bara till långa meningar efter varandra – ibland helt meningslösa visserligen – men ibland påminner de om fönster man kan blicka igenom, eller stigar och gator som leder in i skogar eller storstäder eller till andra tider, andra platser. Det är en högst märklig transformation som Tage Toll inte blir riktigt klok på men den lockar och fascinerar hans solitära och tidvis digitalt ackompanjerade pensionärstillvaro. Men nu står internetradion på off, hissen i trapphuset gapar uttryckslöst i första våningen och naturen andas ut efter nattens spända förväntningar.

Under några korta sekunder sitter Tage Toll alldeles stilla, ungefär som när en höjdhoppare samlar sig framför ribban. Skrivbordets ordning är oantastlig, pennor och papper står och ligger i prydliga högar, rätlinjigt och stramt. Inte ett dammkorn i sikte, inte en tanke i hjärnan.

Klockan 10.14, precis när Tage Toll ska höja handen för att greppa pennan och skriva det första ordet, slår det honom att sängarna är obäddade i sovrummet. Hur kan han ha glömt det! Med en lätt suck och släpiga steg trampar han de sjutton stegen till dubbelsängen, lyfter och skakar påslakanen så långt armarna räcker till, viker och slätar, svänger dynorna och kastar till sist det stora sängtäcket över nattens drömmar som när en fiskare kastar sitt nät över ett fiskstim. Övning ger färdighet och efter trehundraåttisju försök kan Tage Toll känna en viss stolthet över precision och elegans i överdragshanteringen. Med en sista överslätande handrörelse på det indiskt inspirerade mönstret, och en liten justering av böckernas hög på hustruns nattduksbord, lämnar han sovrummet åt sitt öde. När han passerar Granlunds målning på golvet invid dörren imiterar han figurens hjälplösa grin som om han tittat sig själv i spegeln. I stället för att gå via köket till skrivbordet sker returfärden via vardagsrummet. Han klämmer sig fram mellan soffan och hyllan, noterar i vänstra ögonvrån foto- och resetidningarnas prydliga rad på tidskriftshyllan, kastar en blick på pianots svartvita tangenter, solbelysta, som likt en jättemun ler tillbaks mot honom, och tränger sig till sist mellan terrassdörren och fåtöljen in i det allra heligaste.

I en enda lång utandning sätter sig Tage Toll för andra gången denna dag vid skrivbordet. Klockan har nu tickat fram till 10.19 och Tage Toll känner en lätt irritation någonstans i sitt inre, svårt att veta var. För den som äger mycket tid är timmar och minuter dyrbara, sekunderna ovärderliga. Han öppnar yoghurtburken med ett raskt snitt och matar sedan munhålan med det laktosfria innehållet, sköljer ner alltsammans med tre långa klunkar av mineralvattenflaskans bubblande innehåll, skuffar undan stolen med knävecken, stiger upp och går till köket där han slänger den renslickade burken i facket för biologiskt nerbrytbart avfall, tar ett chokladkex ur skåpet med torrfoder, tassar till badrummet, klämmer lite antiseptiskt handgel på sina förut helt rena händer, och återvänder sedan nästan nöjd till skrivarvrån.

Tredje gången gillt? Innan Tage Toll greppar pennan öppnar han Carl G Liungmans 75-sidor stora bok Tecken som betyder. Det är någonting frestande mystiskt över innehållet, på en gång kryptiskt och hemligt men också nästan förståeligt. Tage Toll lägger pannan i djupa veck som om bokens tecken och symboler på det sättet lättare skulle fastna även i en liten hjärna. Men det är ju å andra sidan inte Tage Tolls primära problem – hans hjärna är stor även om den kanske inte innehåller så mycket. Om man förstår symbolerna och tecknen så fastnar kanske orden och meningarna bättre i tankens vindlingar, tänker Tage Toll positivt. Tänk positivt, sade redan hans mamma men Tage Toll föddes under en dyster stjärna, troligen slocknad, och har sedan barnsben dragits med leda och ett nästan lustfyllt lidande. Men i stunder av momentan lättnad, nästan på gränsen till lycka, kan han nyfiket betrakta världen och tillvaron genom ett ljusflödande nyckelhål. Den här gången sker det klockan 10.26. Tage Toll lystrar till: Om man under hieroglyfen som i det gamla Egypten betydde himmel, placerar symbolen för vatten på tvären så har man, simsalabim: regn! Sol associeras med gul färg, med guld, och befinner sig i centrum av vårt planetsystem men är också tecken för städer och andra centra på kartan. Att upprepa en symbol många gånger uttrycker kvalitet: Femstjärniga hotell är både bättre och dyrare än två-stjärniga.

Tage Toll glor gapande på bokens sidor, teckenfyllda, och märker först i sista ögonblicket en salivslinga som sakta glider ner för skäggstubben, den välansade. Med en snabb tungrörelse avvärjer han en presumtiv vattenbomb på bokens yta och rättar hastigt till sin hopsäckade kroppsställning. Rakryggad och fokuserad fortsätter han att bläddra genom sidorna när han plötsligt får syn på ett tecken som känns märkligt välbekant. Med bultande hjärta ser han tecknet för uttag för antenn. Det är ju näsan i Granlunds målning – två lodräta linjer som upptill riktar sig åt var sitt håll! Figurens näsa är alltså en symbol för någonting som kan kopplas med någonting som befinner sig långt borta – ljud, bilder, information. Tage Tolls andning blir plötsligt snabb och ytlig och han känner en lätt men angenäm yrsel, som när han druckit en snaps för mycket eller snurrat ett varv för länge i karusellen. Finns det andra dolda meningar i målningen, en målning som redan innehåller meningar som i sig verkar meningslösa? Är meningen med målningens mening att målningen ska kännas meningslös eller är själva upplevelsen av det menlösa ansiktet bara en förevändning och ett dolt budskap som skyler den egentliga avsikten, den verkliga meningen med motivet?

Tage Toll sväljer tungt och tyst som om han på en fotosafari kommit ett vilddjur på spåret. Några svettpärlor pressas fram på den polerade flinten och rullar ljudlöst ner för de brännheta tinningarna, som när vågen slår mot berget. Med en avvärjande rörelse torkar han fukten med högra handens utsida och går sedan raskt till sovrummet där han ställer sig och stirrar på målningen som fortfarande ligger på golvet. Öga för öga, tand för tand, men näsa för näsa? Varför finns det inte ett sånt uttryck, har luktsinnet en mindre betydelse i språkets vokabulär än syn och tal? Tage Toll tänker så det nästan knakar i de stela knäskålarna; näsa, näsa, vad finns det för uttryck om näsor? Med näsa för någonting. Har skinn på näsan. Lägga näsan i blöt. Skriva någon på näsan. Inte se längre än näsan är lång.

Uppmuntrad av sin egen uppfinningsrikedom återvänder han med näsan i vädret till skrivbordet, känner att han näs-tan kommit på ett sätt att tolka Granlunds målning, och skrockar i lönndom över hjärnsynopsernas små kullerbyttor i hemisfärernas grådaskiga dunkel. Än är slagit inte förlorat, än finns det lite krut kvar i durken, soppa på spiken. Och klockan är bara 10.37.

 

en marödor in spe

Resten av förmiddagen ägnar sig Tage Toll åt att formulera ord som saknar mening, alltså meningslösa ord. Nej, inte meningslösa men mångtydiga, kryptiska, fantasieggande ord. Ord med många bottnar, som tusenbladstårtan han kommer ihåg från sin barndom; en kaka uppbyggd lager på lager med små färgade sockerpiller som dekoration på den omslutande vaniljkrämen. Efter en stund smälte sockerkulorna och regnbågens alla färger bredde ut sig över härligheten och likt lavaströmmar sökte sig långsamt ner mot kakfatskanten och den unge och oförstörda Tages lystra ögon. Så är det även med Tage Tolls nygamla ord – läckra små färgklumpar som ändrar smak och karaktär ju mer man suger på dem. Och det gör Tage Toll, suger på ord. När andra likt springbrunnar helt hämningslöst spottar ut vokaler och konsonanter ur sina salivfyllda munhålor föredrar Tage Toll, likt en ordens konnässör, att dofta och smaka på bokstäverna, rulla deras valörer runt tungan. Och precis som vinkännaren sväljer han inte hur som helst sina nykonstruktioner utan skriver prydligt ner dem i sitt vaxdukshäfte där de får mogna och växa i takt med tiden. Tage Tolls ordkällare är en oas i öknen, en tankekanal i en långsamt intorkande hjärna.

Eländeelektrisk stickkontakt

Galghumorsnarlik vits

Svartsjukamörklagd problematik vanlig bland en del kolorister

Tage Toll suckar förnöjsamt. Pedanten i honom hyllar alfabetets ordning och reda och för sin inre syn ser han redan ett helt lexikon fyllt av ord med alternativa betydelser. Med kalligrafisk precision ristar han en bokstav högst uppe på var sida, ännu helt omedveten om vad som komma skall. När han sedan snabbt bläddrar genom sidorna flimrar bokstäverna rytmiskt framför de stirrande ögonen och han känner ett kraftigt sug i magtrakten. Det är som om bokstäverna skulle vinka och locka honom ut på äventyr, inte helt ofarliga. En mörk skugga drar över hans försommaranlete där han sitter vid sitt välputsade skrivbord, och ser man nu nogsamt i hans uttryckslösa och utseendefattiga ansikte kan man där ana små men helt verkliga skiftningar: Två huggtänder träder fram under överläppen, ögonen glänser rödsprängda och stirrar ännu mera än vanligt, små horn buktar fram på flintens framsida, de små händerna växer till stora och kraftfulla knytnävar, överarmens biceps sväller som på en kroppsbyggare inför publik. Den aggressionshämmade och menlösa Tage Toll uppfylls av en lika främmande som fanatisk tanke: Jag ska begå ett ordmord! Nej, inte ett, men många!

I den byråkratiska hjärnan med sina många och långa korridorer har Tage Toll en dörr som leder till ett rum där han förvarar alla de brev han skrivit under sina fyrtiofyra yrkesår i Statens tjänst. Där bredvid står ett plåtskåp försett med många lås och galler i vilket han sparat alla Hemliga Organisationers mest hemligstämplade handlingar, och i en skild plastficka, gulrödrandig, gömmer sig en av de mest obskyra av dem alla: Fin OrAkad – Finlandssvenska Ord Akademiens samlade dokument. Dess bana var kort och flyktig, som en dagfjärils, men avtrycken på historiens sidor är desto tydligare. Denna hemliga Orden ägnade sig åt, givetvis bak lykta dörrar, att massakrera språket, slita och bita sönder meningar, dela stavelser helt godtyckligt och överhuvudtaget dissekera orden så man knappt kunde uttala dem mera. Ansvarsfulla och nitiska forskare vid det Finlandssvenska Universitet upprättade, i rent vetenskapligt syfte givetvis, listor och kataloger över de stympade ordslamsorna, kanske som en sannskyldig dokumentation över en mörk tid i språkets historia men framförallt i syfte att, för en bredare allmänhet, statuera exempel hur det kan gå om ansvarslösa och kreativa individer helt strafflösa får gå lösa i språkrabatterna. Politikerna var inte sena att blåsa på brasan och snart såg man mera rök än eld, hörde mera rykten än sanningsenliga utsagor. Det hela utvecklades till en kritisk tid i landets akustiska historia där redan många andra främmande ord och röster gjorde sig gällande i det sedan långt tillbaka nästan ljudisolerade offentliga rummet. I den nationella säkerhets namn belades Fin OrAkad med munkavle och handbojor och ledande aktivister skickades på språkkurser där de fick skaka satsbyggnadens täta galler och svälja grammatikens grumliga buljong.

När Tage Toll nu dammar av de sekretessbelagda och dammiga luntorna slår hans hjärta lite ivrigare än vanligt. Här exponeras en språkets underström som passar Tage Tolls nedstämda pensionärspsyke som rot i vatten. Med småsvettiga och skakande fingrar bläddrar han bland protokollen. På ett äggdekorerat och handskrivet pergament, daterat annandag påsk anno dazumal, läser han ständiga sekreterarens referat från det senaste mötet: Ordensbröderna har varit överens om att inte vara för kritiska i sina formuleringar när det handlar om det tidiga lågstadiet men nu när den blomstertid anas bakom vårvindarnas förföriska korsdrag kan vi övergå till lite mer hårresande dissektioner bland stavelser och ordslamsor. Det krävs en sund självkritik och ett orubbligt mod att kastrera ofruktsamma betydelseskiftningar men det är en lika nödvändig som oundviklig åtgärd. Varen alltså ståndaktiga!

Tage Toll ryser i tysthet. Historiens vingslag kittlar honom på näsan och på bara några minuter har han utan större ansträngning rekapitulerat Fin OrAkads motto: (Fin OrAkad) proklamerar Ordens rätt till ett liv i total MeningsLöshet, alltid redo att trotsa intellektets och den förmenta Kunskapens myndiga påbud. Kan Du inte helt Hålla Käft så kan du åtminstone förkorta Dina mest Långrandiga Meningar med hjälp av våra alternativa Språkgrodor och verbala Saltomortaler. Till storms mot Ordgräset i Språkrabatten!

Det här är manna för Tage Tolls i grunden revolutionära samhällsinställning, väl inslagen i småpratets och den förmenta välviljans glättiga omslagspapper. I alla tider, under alla år, har han velat sticka fram, slå sin lilla näve i det stora bordet, vädra sin oppositionslust på tvärs med makthavarnas ensidiga, enfaldiga och framförallt enstaviga retorik. Tage Toll ser ingen konflikt i att på en gång förlänga meningarnas längd och samtidigt forma om och bunta ihop orden. I själva verket, tror Tage Toll trotsigt, att långa meningar hålls flytande bara så länge orden är tjocka och välpumpade. Maktspråkets laptopslimmade lättkost är ingenting för en ordjonglör in spe som Tage Toll. Ordets form och estetik är viktigare än betydelse och förståelse.

Några minuter före Åbo Domkyrka slår sina tolv ödesmättade slag och indirekt antyder att dagens härefter rusar mot natt, har Tage Toll styckat och paketerat följande ordslamsor i sitt glättiga vaxdukshäfte utan hundöron:

Ansiktslyftningbrett och hjärtligt leende

Drömmil ovanligt lång och skön sömn

Lokalbehandlingsanering av hela bostaden

Ursinneirriterande känsla över tidens gång

Ögonkast optikerskrået i Indien

Därmed har Tage Toll med långsamma och sega steg, och med snudd på ribban, tagit sig över förmiddagen, den alltid lika hoppingivande. Av dygnets alla timmar är förmiddagens brantast – man vet aldrig vad som väntar bakom toppen, vad eftermiddagen har i sitt sköte. Det vet man inte med förmiddagen heller men med nattens sömn som förmiddagens krockkudde är det utrymmet nästintill obefintligt. För Tage Toll representerar domkyrkans dova klang ett slags påminnelse om hur dagen är indelad i något som redan passerat och något som ännu är i antågande. Ungefär som tillvaron för en pensionär: Det redan avverkade arbetslivet representerar förmiddagen, pensionärstillvaron den snabbt förbiglidande eftermiddagen. Till sist sjunker solen ner bakom horisonten. Fast riktigt så är det ju inte, det vet till och med Tage Toll. Solen står ju stilla, det är jorden som snurrar och gungar och beter sig.

Med den logiken i bakhuvudet börjar små idéskott raskt skjuta i höjden och Tage Toll anar att någonting nytt och förr aldrig skådat håller på att utvecklas i hans något vildvuxna tanketrädgård. Han drar djupt efter andan, stiger upp från stolen och går fram till terrassdörren som han eftertänksamt stänger.

 

[Nästa avsnitt ("ONSDAG") onsdagen den 5 februari]

Onsdag

hund och husse samtidigt

Tage Troll är smått fixerad vid tanken att varje ny dag är någonting man ska bemästra, övervinna eller åtminstone genomlida. Ändå kan han inte påstå att livet skulle peta på honom med speciellt vassa pinnar. Snarare handlar det om att Tage Toll känner ett slags prestationskrav och i sitt inre tycker sig höra en röst som uppfordrar till beteenden inte helt olika husses hyss med hunden: sitt! gå! kryp! kom hit! gå dit! fy skäms! nu var du duktig!

Varje dag borstar Tage Toll sin päls nogsamt, äter sin proteinrika föda, snusar efter intressanta dofter, skäller när andan faller på och sover där emellan. Tage Toll är både husse och hund, offer och gärningsman. Vardagen är på en gång både en trygg vän och en nästan farlig fiende, allt beroende på humör och kanske hormoner. Tage Tolls dagar faller som droppar i den mörka jorden och han är inte alls medveten om att det är just det som är meningen; att var dag ge näring åt sin egen dödlighet för att på så sätt, när det är dags, kunna blomma ut i en ny gestalt där allt är liksom tvärtemot; stort är smått, mörkt är ljust, gråt är skratt. Tage Toll anar kanske något av detta, men bara bitvis och liksom i förbifarten. Han är alltför upptagen av minuter och sekunder för att kunna känna evigheten mot sin tinning.

tagen på bar gärning

Klockan 12.05 denna dag mitt i veckan plockar Tage Toll fram kastrull och stekpanna, tallrik, glas, kniv och gaffel. Han har egentligen aldrig i sitt tidigare liv lagat mat men efter pensioneringen är han smått tvungen att tillreda sin lunch själv. Alternativet skulle vara ett besök på kvarterskrogen men både kostnaden och det sociala trycket avskräcker. Å andra sidan tar det också emot att, dag efter dag, försöka hitta på nya alternativ som tillfredsställer smaklökarna, husläkarens kostråd och en begränsad budget. Därtill kommer obehaget, för att inte säga ledsamheten, att äta ensam. Tage Toll är visserligen helt tillfreds med den frivilliga ensamheten men lunch och middag förknippar han med ljud och röster kring matbordet. Dagens långsamhet kulminerar i lunchens tystnad och det är med blandade känslor han plockar bland kylskåpets och matförrådets prydliga rader. Egentligen vill han bara få det hela snabbt undanstökat för att sedan kunna återgå till något som inte påminner om förlorad samhörighet och tillvarons självklara flyt.

Det finns en kluvenhet, någonting oavslutat i Tage Tolls vardag som pockar på uppmärksamhet. Nu när dagen – alla dagar – ligger öppna och inbjudande, känns inviten nästan omöjlig att ta till sig. I stället för förväntan och en stilla eufori inför de möjligheter som radar upp sig upplever Tage Toll istället bara en stor och tom otålighet i sitt runda huvud. Han påminner om Samurajen som sitter och väntar på att bli serverad av Zen-mästaren, berömd för sin matlagningskonst. Klockan tickar och tiden går, samurajen blir allt mer otålig men blir uppmanad att bara vänta lite till. Till sist kan han inte bärga sig mera och rusar ut mot köket. Då kommer Zenmästaren lugnt emot honom med brickan på vilken sojabönssoppan ryker i en drakdekorerad porslinsskål. Samurajen, överväldigad av hunger och tacksamhet, konstaterar att det här var den bästa soppa han någonsin inmundigat, vad är hemligheten?

– Det är bara vanlig sojabönssoppa, jag försäkrar.

– Nej, det kan inte stämma?

– Jo, bara en vanlig sojabönssoppa, ja visst… och en liten sak till.

– Jag visste väl det, utropade samurajen och inväntar otåligt på svaret:

– Den tog tid.

Tage Toll förstår poängen men har all möda i världen att bromsa sig själv. I sina till synes snigelaktiga fotsteg finns en Jehu inbyggd. Generalen i israeliternas armé anno dazumal var känd för att fara hårt fram, hans kuskar var vildast av alla och ett stort dammoln i öknen avslöjade en våldsam man som körde som en vettvilling. Tage Tolls framfart sker i den inre öknen, osynlig för alla andra men helt kännbar för honom själv. Pensionärstillvarons gränslösa vidder utmanar överlevnadslusten, kroppens och psykets begränsningar tvingar till eftertänksamhet och långsamhet. Tiden blir allt mera dyrbar, tillvarons rör smalnar och väggarna tränger på. Om Tage Toll då fortsätter att rusa lägger sig mörkret ännu snabbare, men att å andra sidan stanna upp utmanar hjälplösheten och hans behov av kontroll. Kroppen får ta smällarna när själens och andens krockkuddar inte fungerar.

Vart har långsamhetens njutning försvunnit, undrar Tage Toll smått uppgivet i Milan Kunderas anda när han plockar bland burkar och mäter upp. Och han svarar tyst för sig själv: I otålighetens virvelvind, i girighetens grottkvarn, i maktbehovets pirayasvalg. Men några få vägrar att stiga på expresståget till framtiden; vagabonden, flanören, dagdrivaren, kanske också bydåren och narren – marginaliserade människor som flyter en liten bit från livets ström, som betraktar världens gång på avstånd. Är Tage Toll innerst inne en vagabond, en flanör? I sina egna ögon är han nog mest en narr.

Och han reciterar högt och teatraliskt ur minnets fatbur ovanför spis och fläkt: Framåt som lusen i tjäran | Krypa kommer också fram | Långsamt och väl slår ingen ihjäl. Medan kastrullen puttrar och stekpannan fräser ritar Tage Toll cirklar och rektanglar i spisskyddets ångfyllda kupol. Plötsligt stirrar en välbekant figur Tage Toll rakt i anletet och han avbryter abrupt sina tankeutflykter, ungefär som när en tjuv blir ertappad mitt i gärningen.

en bit från ankdammen

Klockan 13.22 har Tage Toll ätit sitt thai- och basmatiris dekorerat med en tonfisksås som smakar curry och ananas. Till det har Tage Toll druckit sodavatten som han tillverkat själv i kolsyremaskinen och smaksatt med grapefruktextrakt. Med Radio Nostalgia som tonal bakgrundskuliss, och förstrött bläddrande i dagens Hufvudstadsbladet, har den tämligen näringsfattiga men hyfsat delikata lunchen fått en rejäl snålskjuts till tarmsystemets bubblande och väsande värld. Tage Toll som på intet sätt är en sannskyldig renlevnadsman, med aerobiska eller andra kroppsmodulerande aktiviteter på dagsprogrammet, är dock ganska noga med att efter lunchen ta en promenad, ibland rask. Enligt de senaste forskningsrapporterna räcker det med en kort promenad efter maten för att hålla kolesteroltrollen borta. Eller var det nånting annat som hölls borta, Tage Toll är inte riktigt säker. Men helt övertygad är han att frisk luft och bensträckning gynnar kropp och knopp.

Klockan 13.33 stänger han ytterdörren bakom sig och stiger ut i solskenet. Kontrasten mellan innerväggarnas dunkel och dagsljusets knivskarpa ridå är nästan brutal. Tage Toll blinkar sömnigt till, skuggar ögonen med högra handen medan han med den vänstra famlar efter solglasögonen i skjortfickan. Innan glasögonen vilar mot näsryggen hinner han stappla ett par gånger på gatans stenbeläggning och avvärjer ett rejält pladask med en hårsmån. Med en lätt suck sträcker han på sig men börjar sedan målmedvetet går ner längs gatusluttningen mot park och strand.

Tage Toll är en ovanlig man så till vida att han kan göra många saker på en gång, som kvinnor lär kunna, dock inte hans hustru. Tage Toll kan till exempel gå på gatan, suga på en mentholpastill, snyta sig, uppmärksamgöra en förbipasserande bilist på trafikljusets röda signal och tänka på Didier Anzieu. Allt på en gång, samtidigt. En utomstående betraktare skulle troligen bara se en rundlätt äldre mansperson som lomar fram längs trottoarkanten, som en skugga, profillös, nästan osynlig. Men det är just det som är Tage Tolls styrka, en av dem – att till det yttre leva ett mediokert liv fyllt av små och betydelselösa händelser men i det inre, i sitt stora runda huvud, sväva ut i tankar större än summan av kvadratroten. Om Tage Toll inte hade varit en människa skulle han troligen varit en anslagstavla, en sån där med små lappar och nålar på som byts allt efter som, som många betraktar och stirrar på men ingen ser. Och skulle han inte ha blivit människa kunde han också ha haft framgång som ballong, fotboll, urtavla eller jordglob. Allt som är runt tilltalar Tage Toll. Men inte runda ord, de tycker Tage Toll är vulgära och pinsamma.

När Tage Toll nu närmar sig den runda parken med sin stiliga herrgård söker sig blicken till parkbänkar som inte redan är belamrade med människor och barn. Tage Toll vill vara i fred för folk och fä, lätt andtruten som han är efter gåsmarschen. Duvor och måsar närmar sig nyfiket Tage Toll när han tungt sätter sig på den grönmålade bänken bara en kort bit från den lilla ankdammen. Men Tage Toll gör en avvärjande rörelse med ena armen och den vaggande armén stannar lydigt upp för att sedan lite villrådigt sprida ut sig åt olika håll i terrängen.

Men det var alltså det där med bollarna, med det runda. Tage Toll har en käpphäst och den, eller egentligen han, heter Didier Anzieu. Det är knappt så Tage Toll kan uttala namnet – didiääransiöö – och han fattar knappast ett enda ord av den franska psykoanalytikerns teoretiska resonemang som han med skräckblandad förtjusning stavar sig igenom i stunder av aningslös självbevarelsedrift. Men en sak har fastnat i Tage Tolls torra hjärna, en övertydlig och knivskarp bild har fäst sig på den ablationsbenägna näthinnan: Allting är omgärdat av en hinna: Kroppen, drömmen, lidandet, tiden, jorden, universum. Tage Toll föredrar att tänka på denna hinna som ett skal, som en boll, nånting som är runt. Som mentholpastillen i munnen just nu. Runt pastillen finns den fuktiga munnen, munnen omgärdas av det runda huvudet, runt hjässan svävar tankebubblor, kroppen omsluts av en rund själ som i sin tur ingår i en jättestor och rund ande som sträcker sig runt hela jordklotet och universum ända fram till evigheten. Även evigheten är rund eftersom den varken har början eller slut. Allt omgärdas av hinnor, bollar och cirklar. Varför, och vad det innebär i praktiken, kan Tage Toll inte riktigt greppa och förstå. Tage Tolls analytiska förmåga påminner i det fallet om såpbubblor, visserligen glänsande och gnistrande, men fragila och självupplösande. En uppmärksam förbipasserande skulle i bästa fall kunna ana de där små tankebubblorna som nu likt grodägg fäster sig på den kala hjässan, men ingen passerar, ingen ser Tage Toll, varken hans runda lekamen eller hans cirkulära hjärnfunktioner. Här och nu står, eller egentligen sitter, Tage Toll i centrum för sin egen existens, som solen i solsystemet. Tiden står stilla men i Tage Tolls runda huvud snurrar tankarna som dammråttor i korsdrag.

Som nu detta skal runt kroppen, den mer eller mindre runda. Tage Toll har i didiääransiöös anda börjat fundera hur det kommer sig att hans hud är så slapp, varför leverfläckarna långsamt breder ut sig över rynkorna och vad det beror på att kroppen allt mer börjar anta formen av ett päron. Och han har kommit på svaret: Det är hösten, livets höst. Mellan huden och skelettet ligger själen hoppressad som i ett herbarium och bara väntar på en ålderdom som ska frigöra den från sina bojor. En allt slappare hud som släpper sitt grepp om skelettet är det första tydliga tecknet på en själ som anar morgondag och nyfiket vädrar vidare vyer. Kroppens förfall och själens blomstring hör på något mystiskt sätt ihop och Tage Toll vet inte om han ska gråta eller skratta. Alltså sitter han stel och stirrande kvar på bänken, som figuren i Granlunds målning.

Då slår det honom som en blixt ur mörka sommarmoln att ansiktet, figurens och hans eget, kanske bara är en mask, ett skydd, och att det bakom den finns någonting annat, någon annan. Var det inte just det som Octavio Paz, nobelpristagaren, skrivit om – mexikanska masker. Ett helt folk, speciellt männen, som visar ett uttryck mot omvärlden och ett annat mot sig själv. 

Tage Toll är som sagt inte särskilt beläst men han har smygtittat mellan många pärmar och snappat upp ett och annat guldkorn. Hans förkärlek för det förenklade och stiliserade kommer till uttryck också i valet av författare – han föredrar de med korta och lättuttalade namn: Paz, Noll, Oz, Jung, Grip, May, Eco, Ek, Hoff, Shaw. Smärtgränsen ligger vid Kundera, Milosz och, som sagt, Anzieu. I ett anfall av masochistiskt självbedrägeri köpte han på Akademiska bokhandeln en gång två böcker av Michály Csikszentmihály i den hastigt uppkomna inbillningen att han på det sättet, en gång för alla, skulle bryta den enstaviga förbannelsens bojor. Naturligtvis var försöket dömt att misslyckas och skammens rodnad på den då ännu inte helt slappa huden bränner och svider fortfarande vid bara åtanken. Kanske det är därför han gömmer sig bakom en mask, bakom Paz och de andra enstaviga författarna. Det finns två Tage Toll – en på insidan och en på utsidan. 

Tage Toll tilltalas av Paz´ förmåga att se bakom masken, att lösa koderna och blicka bortom de stereotypa bilderna, helt enkelt att knäcka gåtan – livets, människans, ensamhetens. Framförallt ensamhetens. Tage Toll är ensam, tror han, men förstår inte att alla andra också är ensamma. Alla. Även Paz, och i synnerhet mexikanen. Känslan av att leva växer fram ur hjälplösheten och separationen och får Tage Toll ibland att önska att han var någon annan och att han fanns någon annanstans – ensamheten som straff och löfte, ett liv på och under masken.

Med parkbänkens knöliga ryggstöd mellan skulderbladen får Tage Toll en plötslig ingivelse att hela hans kropp är ett skal, en puppa som ännu inte rämnat. Han är innesluten som en larv i en kokong och egentligen bara bidar sin tid. Men i motsats till larven som knappast vantrivs mellan de trånga väggarna aktiveras Tage Tolls klaustrofobiska talanger så fort han ser eller anar stängda dörrar, fastspikade kistor och ofrivillig tystnad. Ibland kan han känna ångesten komma krypande bara av tanken att han med huden som galler är instängd i sin egen kropp, oförmögen att ta sig ut och bort när de kliar, smärtar, oroar.

Med solen i ögonen kisar Tage Toll mot några molntappar på den nästan turkosa himlen och tycker sig plötsligt se Granlunds målning i jätteformat uppe i skyn. Molnen är de vita kindfläckarna och hakans lätta rundning, solens reflexer i glasögonbågarna bildar orangea och svarta cirklar bakom ögonlocken, det vita strecket efter ett reaplan liknar munnen som långsamt öppnar sig i ett tandfyllt grin. Tage Toll kan inte avgöra om ansiktet är hånfullt skrattande eller vänligt leende, men det talar till honom på något okänt språk som han kanske någon gång behärskat men som nu ligger slutet och fördolt i tecken och symboler. Granlunds mask och Tage Tolls ansikte speglar sig i varandra som när två okända hundar snusar på varandra – nyfiket och avvaktande.

Tage Toll rycker till när han känner en lurvig päls mot sina magra och solfattiga ben. Husses lockande rop längre bort får Tage Toll att i snabb takt räta på sig, kasta en blick på armbandsuret – 14.28 – och sedan med nästan raska och målmedvetna steg återbörda sig mot berg och hus och hem. Någonting pockar på uppmärksamhet.

typer med stil

Väl hemma igen – 14.49 – tvättar Tage Toll sina rena händer ännu renare, dricker två klunkar ur det nästan avdunstade sodavattnet, kokar en kanna vatten för att kunna avnjuta sitt eftermiddagsthé, stänger av diskmaskinen som kört sitt program på utsatt tid, fyller på fåglarnas mathus på terrassen med en blandning av skalade solrosfrön och jordnötter och sätter till sist upp en med tusch prydligt skriven lapp på ytterdörren: Reklam, tack / Mainoksia, kiitos.

För att inte en orättvis skugga ska falla över Tage Toll måste genast konstateras att Tage Toll inte har några som helst kommersiella intressen, än mindre är han nyfiken på partihandelns varuutbud eller vill engagera sig i förortens social liv som han kan bli informerad om på gratistidningens annonsspäckade sidor. Nej, hans intresse för trycksaker emanerar helt och fullt från deras hämningslösa utnyttjande av stilfonters mängd och utseende. Tage Toll är, inte helt oväntat, nästintill besatt av bokstävers utformning, enkannerligen i gratistidningar och reklamblad, men också på gatuskyltar, valaffischer och graffitimålningar.  Han kan inte riktigt formulera denna fascination för linjer och former i ord men känner en nästan syndig njutning vid åsynen av ett stadigt H satt med halvfet stil i Helvetica. Men favoritbokstaven är förstås T och det händer sig att han på sin dator långa stunder kan ändra fonter på en och samma mening för att känna hur den liksom ändrar innehåll och skiftar i betydelse. Trendigt trimmad i turkos t-skjorta tillreder Tage Toll thé trots terassens tropikvärme ser och låter helt annorlunda i Cambria kursiv än i Copperplate Gotic Bold, för att inte tala om Edwardian Script.

Tage Toll föreställer sig att stilfonterna är olika färgers strålkastarljus, eller kryddor, eller tonarter, eller känslolägen. Ja, ibland tycker Tage Toll att typografens lek med bokstäverna påminner om människor han ser på gatan. Grannen i våningen ovanför är definitivt en Helvetica Neue Condensed Black – lång och kraftig men inte fet, kvinnan i kiosken är en Arial narrow, smal och okomplicerad, cykelreparatören nere i backen är lika entydigt en American Typewriter – trygg och balanserad och traditionell. Tage Tolls hustru är lite mer svårdefinierad i typografiska termer men efter en stunds funderingar slår han fast diagnosen Lucida Blackletter, mest med tanke på hennes långa svarta hårslingor men också för att fonten för tankarna till medeltida mörka slott och vampyrer – intressen som Tage Toll motvilligt nästan dagligen matas med på andra sidan köksbordet.

Och Tage Toll själv – vem är han som font?  Svaret är ganska självklart: Cooper Black. Tage Toll vet allt vad som gömmer sig bakom de kryptiska fontnamnen, speciellt om Cooper Black. Expertisen säger att stilen blivit legendarisk inte minst för sitt vänliga utseendes skull, och det tilltalar Tage Tolls förträngda lust att bli bekräftad som en tilltalad typ. Vad han inte vill komma ihåg är att fonten också har helt uppenbara brister – den är alltför fet och oskarp, vilket dock samtidigt är en perfekt beskrivning på Tage Tolls fysionomi och mentala habitus. Somliga fonter skall i första hand synas, inte läsas, och det gäller både Cooper Black och Tage Toll. En font och ett fån. Nej, förlåt, Tage Toll är inget fån, lite enkel och okomplicerad, blek och vänlig visserligen, men inte ett fån. Men nog en Cooper Black.

På sin och hustruns årligen återkommande resor till Europas större och mindre städer går Tage Toll med kameran ständigt beredd, ungefär som en vildavästernhjälte utanför den stökiga saloonen. Spontant graffitiklått utan konstnärliga ambitioner får passera obemärkt men mera medvetet kreerade tecken och teckningar, svartvita eller yvigt kolorerade, lockar Tage Toll på lite samma sätt som blommans nektar berusar bevingade varelser. Som en kolibri roterar Tage Toll med kamerans långa objektiv runt postlådor, soptunnor och parkeringsautomater som i ett uttryck för målmedvetet ställningstagande eller lekfull spontanitet fått agera både ramverk och underlag åt intelligenta kommentarer och huvudlösa fantasifoster. Tage Toll fascineras av dessa gatans vildvuxna stilleben, modigt och medvetet ditnitade i vissheten om att en publik reaktion alltid är garanterad. Och han känner i hemlighet en lätt avundsjuka över dessa gatans konstnärer som vågar trotsa lag och ordning och med en viss finess markerar sina revir, gör sig synliga utan att själva synas. 

Tage Tolls fascination för det förenklade och avskalade hindrar honom inte att ibland slå huvudet blått och orange mot ord, hårdkokta och svåruttalade. Kanske de synbarligen enkla orden very, very small brain och No Excuse på Granlunds tavla egentligen är skuggor av starkare och mera exklusiva, mera innehållsrika ord, ord med ett dolt och pregnant betydelsedjup. I datorns digitala ordflöde forsar de förbi, ord som gäckar och lockar just därför att de gränsar till obegriplighet: belackare, elasticitet, mnemoteknik, predestinationslära, receptivitet, stupstock, utensilier. Människan kan förliknas vid ett hus har Tage Toll läst och nickar igenkännande åt brohuvud, droppnäsa och stjärthake. Men riktigt upphetsande blir det när han stavar sig igenom de svåruttalade och totalt obegripliga orden, de som rimligtvis måste spädas ut för att kunna användas och avnjutas: abstrahera (“bortse, avskilja”), capriccioso (”nyckfullt”), hypocykloid (”kurva som beskrivs av en punkt på en cirkel som rullar på insidan av en annan större cirkel”).

Finns det något bildlikt uttryck som kunde komma tolkningen av Granlunds målning lite närmare? Tage Toll bläddrar och mumlar för sig själv: Människan spår men Gud rår. | Vi är alla i samma båt. | Här ligger en hund begraven. | Han tappade hatten och humöret. | Din kind är vit som snö, är du pultron?

Tage Toll suckar. Lösningen på problemet ligger alldeles bakom knuten, han har den nästan på tungan men förmår inte klämma fram svaret. I ett slags uppgiven resignation och oppositionslusta besluter han sig i stället för att skapa en ny kategori av böcker utgående från hur svår- eller lättlästa de är. Genom att spika fast tankarna i rätlinjiga modeller och förkortningar avvärjer han åtminstone tillfälligt den pyrande oro och olustkänsla som gång på gång vill ge sig till känna. Tage Toll skriver:

XLL = Extra Lättläst

LL = Lättläst

LLL = Lagom Lättläst 

LLLT = Lagom Lättläst trots Liten Text

SL = Svårläst

LSL = Lagom Svårläst

SLST = Svårläst trots Stor Text

XSL = Extra Svårläst

Tage Tolls tycker, innerst inne, att alla människor, från början och av ohejdad vana, är typografer, bokstavsskapare, meningsbildare. Men någonstans i barndomen, kanske i skolans första klass, sker sedan snabbt en tranformation där det yviga och personliga får ge vika för anpassning och auktoritet. Det spontana kluddet göms undan i lådor och förs vidare endast viskande, ytans språk kryper under huden och världen blir avig.

Tage Toll känner sig för evigt avig, alltid felsvängd, som en hastigt avtagen strumpa. Det är därför han dras till spontana bilder på husväggar och plank, till kryptiska ord och bokstäver som plötsligt kan ändra utseende och karaktär. Bakom och under den vanliga vardagliga verklighetens tystnad och tristess talar, ropar och skriker en annan röst. Livet handlar bokstavligen om att sätta ord på det som från början är ordlöst, meningslöst. Bokstäverna är små skruvar och muttrar i en tickande maskin, bilderna titthål i tiden. Även Tage Toll är utsedd att lösa detta mysterium som dagligen repeteras och ständigt gräver sig djupare. Som en gigantisk graffitimålning slingrar sig livet runt Tage Toll trinda gestalt och omsluten av både O och B och S känner han sig sedd och verklig, levande. Gutenberg ler just så typiskt som bara han kan, Dymo-maskiner knattrar enstavigt och plastiskt, Letraset kladdar och fastnar överallt men där emellan tappar Tage Toll bort sig i bildernas labyrintsprång, snavar på kantiga konsonanter, och faller till sist ner i ett djupt och oändligt meningslöst hål som aldrig verkar ta slut.

Tage Toll rycker till. Smått yrvaken stirrar han på den slocknade datorskärmens screensaver och kan i dess sakta rörelser se ett nästan bekant mönster – en cirkel som omsluter två mindre cirklar, en rektangel, några vinklade streck som flyter omkring mot en turkos och orange bakgrund. Han ruskar olustigt på sig, blinkar med ögonen och blir plötsligt väldigt medveten om stolen han sitter på, skrivbordets form och vita färg, ljuset som silar genom persiennerna, thékoppen med sitt halvljumma innehåll.

Med en snabb rörelse på tangentbordet återbördas texten på skärmen och Tage Toll gäspar högljutt.

slavar på marknaden

Klockan 16.35 kommer Tage Tolls hustru hem från sin arbetsplats. Tage Toll som fram till dess fört en monoton inre monolog med sig själv, det vill säga tänkt, blir nu måltavla för hustruns växande frustration på arbetsmarknaden i allmänhet och hennes egen arbetsplats i synnerhet. Arbetsnarkomaner och narcissistiska personlighetsstörningar passerar revy, somliga ställer in sig, andra myglar, en har magsår, en annan höjer rösten långt förrän det skulle finnas anledning till det, de flesta mår dåligt, alla misstänker alla, chefen drar sig undan, röda lampor brinner utanför låsta dörrar. Och alla dessa möten, förhandlingar, rapporter, upp-dateringar och uppgraderingar. Och teknik som inte fungerar, äldre anställda som inte förstår sig på det nya dataprogrammet, kurser, övertid, utvecklingssamtal, individuell lön, sjukfrånvaro, tolkningsföreträde, årsarbetskraft, arbetslöshet.

Det är bara ett drygt år sedan Tage Toll gick i pension men han känner knappt igen tongångarna från dagens verklighet. Expert som han är på arbetets idéhistoria ser han på problematiken ur emeritustjänstemannens synvinkel. Medan hustruns litania tenderar att gå på övervarv försjunker Tage Toll i nostalgiska tidsbilder från tidigt 1800-tal då nästan hela befolkningen arbetade med jordbruk, sedan kom industrialiseringen, torparfrågan blev aktuell, arbetarrörelsen växte fram med knutna nävar, filantropin blommade, framtiden var kanske inte alltid ljus men den fanns. Det är en annan värld, mera grådaskig än svartvit, avlägsen som en dröm, nästan lika avlägsen som medeltidens arbetsmarknad.

Men Jungs hysteriska och arbetsovana vattenkanalsgrävare i Sahara på 1920-talet uppvisar många likheter med det som hustrun berättar om dagens arbetsmarknad, tänker Tage Toll och ser framför sig ropande och klagande och gråtande anställda som inte lugnar ner sig förrän marabouten – den oförvitliga och fläckfria chefen med det trevliga utseendet – med några lugnande och klargörande uttalanden om mål och riktning löser alla gordiska knutar och sociala spänningar. Och som kanske citerar Luther: Inte i bister pliktskyldighet, som en slav, skall arbetet utföras, utan av fri vilja, där drivkraften är tacksamheten och glädjen i Gud.

Det är sånt som Tage Toll kan rabbla upp om han så blev väckt mitt i natten men han har en vag känsla att gamla visdomsord av det här slaget kanske inte är det som hustrun just nu vill höra. Alltså är han tyst, nickar på de rätta ställena och skakar bekymrat på huvudet när så är lämpligt. Empatins retorik är kopplad till kroppsspråket och Tage Toll har genom livet lärt sig de rätta åtbörderna, idag kanske något stiliserade för att inte säga minimaliserade. Less is more, tänker Tage Toll och faller samtidigt in på ett sidospår med Granlunds målade ansikte i fokus: Vad är det tavlans stirrande ögon egentligen förmedlar, vad döljer sig bakom munnens blixtlåsliknande konstruktion? Varför saknar huvudet öron? Kanske föreställer figuren en nedtystad kontorsarbetare som slagit dövörat till i rena rama självbevarelsedriften? Och då skulle de stirrande ögonen bara vara en spegling av ett psyke som håller på att krackelera, falla i bitar, smulas sönder. Men varför är det ingen ursäkt att ha en liten hjärna – är den inte mera anpassningsbar och följsam, anpassad till samhällen som styrs av marabouter på vita åsnor?

Ingen styr Tage Tolls vardag, knappt ens han själv. Ibland skulle han önska att någon kom fram till honom och sa att gör si, gör så. Inte för mycket och inte för ofta, men ibland. Utan konkreta uppgifter krymper livsbubblan, himlen faller ner. Tage Toll avundas verkligen inte de som snurrar i arbetslivets ekorrhjul men han har svårt att anpassa sig till en vardag som saknar utmaningar, riktning och mening med mindre än att han själv skapar dessa utmaningar, riktningar och meningar. Men det är inte riktigt samma sak som när direktiven kommer utifrån. Har Tage Toll ett undermedvetet behov att bli styrd och ledd, lider han kanske av marabout-syndromet?

Klockan 19.00, efter middag, disk och en snabb promenad runt förortskvarteren tillsammans med hustrun, sitter Tage Toll, och hustrun, framför den nyinköpta 42 tums plasmateven som visar världens lidande människor med en tydlighet som nästan överträffar verkligheten. När eländet blir för svårsmält byter Tage Toll med en enkel fingerrörelse till kanaler som i knivskarpa detaljer exponerar all den mat som inte bara de fattiga går miste om men också alla tv-tittare. I så kallade reality-serier presenteras en vardag som för Tage Toll känns så avlägsen att de bara av den orsaken fascinerar och förbryllar. Och efter de hisnande vackra naturfilmerna, producerade av National Geographics, känns den orörda naturen utanför terrassen föga spektakulär, vare sig det gäller flora eller fauna. Tallar och rönnar är knappast lika grandiosa som acasiaträd och amerikansk sekvoja, sparvar och talgoxar står sig märkligt slätt mot maraboustorkar och flamingon. Igelkotten Metro får på näsan av ett senegalesiskt piggsvin och terrassekorren Urban känns som ett skämt jämfört med koalabjörnar och minipandor. Allt är större, vackrare och framförallt tydligare i teven.

Klockan 19.54 kokar Tage Toll thévatten och utrustad med små ostfyllda kex, chips och dip, chokladbitar i en kinesisk risporslinsskål och skivor av en halv vattenmelon gör sig Tage Toll beredd att inta dagens filmdos. Men före det blandar han igen ihop en rejäl matportion åt de bevingade vännerna på terrassen; de färdigt skalade solrosfröna rörs samman med jordnötter som Tage Toll med ett antal energiska slag med hammaren förvandlar till näbbvänligt nötkross. Det mesta av foderblandningen häller Tage Toll i fågelmatshuset invid äppelträdet, men en liten portion kastar han mellan stenarna vid trädroten. Av erfarenhet vet han att terrassens enda husmus Mustang (så nämnd på grund av sin racerbilsaktiga snabbhet), tidiga morgnar gör sina räder på terrassen och med en ihärdighet som hos en butiksanställd rädd att förlora sitt jobb rusar mellan kassa och lager.

Klockan 21.33, i en reklampaus, tvättar Tage Toll sina sista tänder, klockan 21.58 när filmens sluttexter slutat rulla på skärmen klär Tage Toll hastigt av sig och sätter på sig pyjamas för att sedan, nattberedd, kasta ett hastigt öga på kvällens sena nyhetssändning. Klockan 22.13 öppnar Tage Toll terrassdörren och låter inneluft och utefukt byta plats samtidigt som han plockar bort muggar och skålar från vardagsrummet. Klockan 22.16 stänger Tage Toll terrassdörren, släcker datorn på arbetsbordet, viker ihop pläden på soffan och rättar till prydnadsdynorna. Klockan 22.19 kommer Tage Toll in i sovrummet där hustrun redan ligger i sängen och läser en vampyrroman. En liten stund begrundar Tage Toll en artikel om porträttfotografering i en fototidskrift, klockan 22.26 säger Tage Toll god natt åt sin hustru, klockan 22.37 släcker hustrun sänglampan.

Klockan 22.44 tänker Tage Toll på döden.    

hinnor och ramar

Tage Toll befinner sig nästan så långt det är möjligt från den ljusgröna finlandssvenska försommarens genomskinliga ljus och löftesrika tystnad. På en becksvart gravgård i den sydmexikanska staden Oaxaca en timme före midnatt den första november flämtar tusentals ljus runt kantstötta sneda gravstenar, natthimlen genomkorsas av fyrverkeripjäser och tystnaden trasas gång på gång sönder av rop och tillmälen och hornorkesterns taktfasta och småfalska toner. Barn hoppar ystert mellan de dödas boningar, ungdomar sitter skrattande och ansiktsmålade på en gravmur, bara de äldre är försjunkna i tankar. Alla väntar på att de döda denna festliga natt ska komma tillbaka från sina irrfärder bortom vintergators kyla och öknars vattentörstiga vägar.

Tage Toll känner en märklig samhörighet med dessa indianbesläktade individer, på en gång slutna bakom stela masker och häftigt utlevande. Hans namn är ju inte Pedro, som mulåsnedrivaren på väg till Comalas kokande utmarker och som han läst om i boken av Juan Rulfo, han heter Tage Toll och är en pensionerad statstjänsteman från Helsingfors på väg mot… ja, vad? En trist och monoton ålderdom? Liksom sina mexikanska vänner är han på en gång skräckslagen inför den till synes tröstlösa vandringen i öknen, skorpionernas lömska angrepp och kvällsvindens antydan om kommande nattfrost och stelhet.

Även Tage Toll tänker på sina döda föräldrar, uppslukade av vinterns vindar sedan länge men nu skymtar han sin mor i den svarta spegeln där hon trots kraniets gulbleka nyans framträder i den röda aftonklänningen till sin fördel. På något sätt var det inte särskilt överraskande att hon lämnade Tage Toll i ett dis av söt parfym, dammiga fjädrar och röken av en tämligen billig cigarettsort. Mera förvånade det honom att hon inte vände på huvudet när hon gick, inte gav honom en sista blick. Kanske, tänker Tage Toll självtröstande, berodde det på den alltför stora plymförsedda hatten och dess sannolikt dåliga fäste i peruken. Eller så inte. Men hennes gång var lättsam, revbenen och bäckenets breda skål avspeglades tydligt genom den tunna klänningen och i takt med trumpeternas synkoper hade hon trippat mot torgets utkanter och sedan försvunnit nästan obemärkt bortom de yttersta publikraderna.

Annat var det med Tage Tolls far. Han ägde en mängd svarta lådor där han förvarade det ljus som kom från livet. Men i lådorna skedde en metamorfos, ett förvandlingsnummer som kunde hänföra vilken cirkuspublik som helst; stort blev smått, uppe placerade sig nere, rörelser stelnade, färger uppgick i grå nyanser. Ibland, speciellt sena nätter, förvandlades Tage Tolls far till en schaman, en mystiker som i sitt laboratorium på kemikalisk väg beslöjade lådornas innehåll och med alkemistens auktoritet pressade fram det liv som han på dagen saknade. Nu pyrde och väste det i de små dödsskalleförsedda flaskorna, och berusad av salpetersyra, kromalun, blodlutsalt, silvernitrat och ren alkohol ragglade han mellan borden medan skuggorna förgäves försökte följa hans ryckiga färd. I det här mörkröda helvetesgapet skulle en tillfällig åskådare troligen ha sett både djävlar och andra onda andevarelser men i själva verket var slutresultatet en mängd vita papperslappar på vilka han fångat en del av den förbiilande verklighet han allför ofta upplevde som overklig. Ur mörker framkallade fadern ljus och liv och färg och allt kändes plötsligt meningsfullt igen.

Tage Toll blinkar i sovrumsdunklet som om han försökte betvinga natten och drömmen med sina ögonlock. Klockradions neonröda siffror signalerar 23.28 och ingenting annat hörs än hustruns jämna andetag. Men så fort han sluter ögonen anar han cikadornas sirrande, och från stjärnhimlen hörs krasande ljud som när man går på svag is eller trampar på glas.

I ett rum längst inne på den mörka bykrogen sitter Tage Toll omsluten av högljudda röster och slamrande porslin. Doften av copal och orange cempasuchil ligger tung över matborden, stolar skriker högljutt när de ovarsamt skuffas över stengolvet. Bakom en köksdörr skär ilskna hundskall utropstecken i den nerrökta stuckaturen. På ett rangligt bord nära öppningen ligger en handvävd duk, nystärkt och dödsskalledekorerad. Flaskor, frukter, cigaretter, bröd och diverse småprylar kämpar om uppmärksamheten tillsammans med de vattensjuka blomsteruppsättningarna. Alla runt bordet är ivrigt upptagna av sina egna berättelser om den döda, ryktena om hans bedrifter som mulåsnedrivare, de hisnande historierna från Comalas utmarker, speciellt helvetesgapet, och huvudpersonens ständiga jakt efter drycker, minnessläckande och livsbedövande.

Även Tage Toll försöker göra sig hörd i denna surrande myrstack där alla trampar på varandra och med sina vassa gaddar biter sig fast i minnen och suger ut all näring som bara denna årets längsta natt kan erbjuda. Men hans röst stockar sig och i nästa stund är han redan omsluten av ett jätteklot som rullar ner längs Vintergatans branta rymder i ett allt hetsigare tempo. Instängd i sin egen bubbla kan Tage Toll alldeles tydligt se miljoner andra små bubblor som skuffar och stöter mot varandra där de skakas om i den häftiga framfarten. Ingenting hörs, tystnaden är öronbedövande, trots mängden av munnar som gapar runt högljudda ord. Näsor vädrar morgonluft, sniffar på konsonanter och vokaler, känner vittringen av meningsskapande sammanhang, luktar nyfiket på främmande ord. Blickar långa som kometsvansar korsar tomma rymder och någonstans långt borta hörs en svag melodislinga från en trött örontrumpet. Nej, det är inte en örontrumpet som ljuder utan en helig man som i öknens ödslighet kallar efter bortsomnade och bortglömda själar. Tage Toll känner inte igen sig, han vet inte var gränsen mellan hans runda kropp och själens bubbla börjar eller slutar, det sliter och drar och klibbar i hinnor som om de på en gång ville både stöta ifrån och flyta samman. Det pyser och läcker och tomheten låter som anziöööö och paaaazzzzzz och junggggggggg, trummor skanderar kundera-kundera-kundera och en ensam mås skriker maymaymay.

Då rämnar nattens hinna som när en stor teckning faller ner från väggen, och ut på golvet skvättar ögon, näsor, hakor och lite av den gråa massa som skallen omsluter. Ur detta golvperspektiv, i sällskap med några mjuka dammråttor, kan man notera en rundlätt figur som lågt stönande stiger upp ur sin säng, suckar ljudlöst och sedan långsamt tonar ut ur rummet och in i ännu en ändlös dag fylld av ord och tankar, goda avsikter, småtrista luncher och alltför lite motion.

Tage Toll tror att hans liv saknar mening och innehåll. Därför ska han idag, den 6 juni, föra en stor målning som fallit ner på golvet för inramning, och med stadiga krokar fästa den i väggen som en påminnelse att han, Tage Toll, inte är riktigt klok och att det inte är så mycket att göra åt den saken. Sagor och drömmar och konstverk är ibland obegripliga. Men mest obegriplig är vardagen.

 

[Nästa avsnitt – "Torsdag" – torsdagen den 13 februari]

Torsdag

inga fina fiskar

På väg ut i verkligheten – klockan är redan 09.35 – stannar Tage Toll i dörröppningen liksom nollställd och tveksam. Stängde han plattan på spisen efter grötkokningen? Han drar djupt efter andan liksom för att dämpa en hastigt uppkommen irritation över den bristande koncentrationen och går sedan raskt in till köket där han genast noterar att spisens yta är oklanderligt rengjord, liksom diskbänken och spisskyddets kupol. Ute på terrassen kvittrar ett tiotal gråsparvar och talgoxar kring matbordets delikatesser och Tage Tolls hjärta slår ett litet extra slag av pur förnöjsamhet över att hans omtanke väcker en sådan genklang i den ornitologiska omvärlden. Av Mustang ser han inte ett spår men förlitar sig på att de stora pepparögonen upptäckt dagens nötter och frön runt äppelträdets rötter. Med ett inåtvänt leende på de smala läpparna återvänder han till tamburen, öppnar dörren till det mörka trapphuset och precis när han ska stänga dörren hör han en inre röst som förebrående och nästan högljutt utropar: Var spisplattan avstängd eller inte!

Irriterad och med några kraftord nästan sipprande ut genom mungipan går Tage Toll andra gången fram till spisen men den här gången stirrar han på de röda varningslampornas slocknade rad tills han hjärna är perforerad av den typens information som i normala fall skänker själen tröst och anden ro. Med bestämdhet stänger han dörren till lokalen och han har nästan hunnit fram till höghusets ytterdörr när han plötsligt kommer ihåg vad han egentligen glömt och det som är själva orsaken till hans tidiga mobilitet i yttervärlden – målningen som han ska låta rama in. Nu uttalar Tage Toll några tysta kraftord på det tyska språket som han lärt sig i sin tidiga barndom, nästan sliter upp dörren och rycker åt sig den ihoprullade målningen på biedermayerstolen i tamburen, smäller dörren efter sig och hastar ut och ner för backen med destination metrostationen bredvid köpcentret.

Där sitter han sedan fyra minuter på en hård träbänk förvånad och smått irriterad över att medmänniskorna inte håller sina arbetstider – den här tiden på förmiddagen borde de flesta rimligtvis sitta på sina kontor. Tage Toll lever nämligen i den kroniska villfarelsen att alla vuxna människor arbetar på kontor, eller att deras arbetstid åtminstone inramas av klockslagen 08.00 och 16.00. Mänskliga vuxna varelser som utanför detta ramverk vistas i det offentliga rummet är enligt Tage Toll antingen arbetslösa, arbetsoförmögna, arbetsskygga, turister eller konstnärer. Tage Toll har svårt att förstå att samhället förändras på samma sätt och med samma hastighet som när metrovagnarna rusar in på stationen och spottar ut några individer i tomheten och suger in andra i den nästan dygnet runt pågående karusellen.

Nerklämd på det orangea sittunderlaget och med Granlunds stora hoprullade målning i ett stadigt grepp mellan benen, glider livet förbi i en hastighet av 80 kilometer i timmen utan att Tage Toll rör så mycket som en fena. Detta dubbelseende har Tage Toll alltid funderat över och tidigare fascinerats av – hur man kan röra sig utan att röra sig. Förr har han känt ett sug, en njutning i att slungas framåt eller åtminstone hit och dit, att vara delaktig i en stor gemensam rörelse, som en fisk (hans egen förkortning av begreppet “finlandssvensk”) i ett stim. Eller som ett ord i en mening. Idag är han knappast ens ett kommatecken i någon annans oavslutade satsbyggnad, och färden genom livet, dagen, betraktar Tage Toll nästan alltid från inre sidan av ett fönster, eller för den delen, övre sidan av en vattenyta. Det är mycket Tage Toll inte duger till och fisk är ett av dem. Men utan stim är man hjälplöst förlorad. Om man inte är en manet, eller sköldpadda eller en giftig spjutrocka förstås. Men det är Tage Toll naturligtvis inte. Allra minst är han en haj eller en val. Det närmaste Tage Toll kommer fisk är hans ganska nymornade intresse för fjällpromenader, men den analogin är så krystad att till och med Tage Toll tycker att den är pinsam. Nej, Tage Toll är visserligen en blöt och gråtmild typ men han skyr det våta elementet med en ihärdighet som inte lämnar mycket övrigt att önska.

Nio minuter och fem stationer senare spottar den orangefärgade underjordsormen ut Tage Toll ur sitt trånga gap med ett ljudligt rap och likt en luftbubbla stiger han, tillsammans med en hel hord andra bubblor, upp mot ytan där de, en och en, exploderar i skenet av den starka solen.

Återbördad till marknivån styr Tage Toll sina välpolerade skor mot ramaffären, eller Ramadan, som han i nykonstruerad ordlekaranda döpt affären till. Humorn haltar emellertid betänkligt eftersom den kräver en liten förklaring; “Till ramaffären, vars ägare är muslim, går man på dagen”. Men för Tage Toll fungerar det mesta som kan placeras under rubriken gallimatias, inklusive nödrim och krystade ordvitsar, och det är med ett förväntansfullt sug i den runda magen han klockan 10.14 stegar in i det terpentin- och oljefärgsdoftande paradiset.

Lika lite som Tage Toll har kapacitet att tillgodogöra sig de stora tänkarnas litterära alster med mindre än att han dissekerar meningar och satsbyggnad inpå tankeroten, lika lite kan han gestalta innehållet och uttrycket i en målning utan att först dofta på färgerna och fingra på ramen. Skillnaden mellan en sinnlig och en sinnessjuk människa är ibland så hårfin att en kluven person som Tage Toll automatiskt hamnar i ett slags psykologiskt limboläge där han, snusande och tafsande, hasar fram mellan målningar och utensilier. Han är helt omedveten om de frågande blickar och menande ögonkast som följer hans vaggande gång mellan hyllorna. 

När Tage Toll sjutton minuter senare smått omtöcknad av de hjärncellsstrypande dofterna, och upplivad av den internationella atmosfärens skäggprydda vänlighet, snavar ut genom dörren är det som om han inhalerat något olagligt och högst angenämt ämne i sitt bildfyllda huvud. Omvärlden ser plötsligt mycket färgstarkare ut, skuggorna är skarpa, ljuden tydliga. Vetskapen om att han några dagar senare kan avhämta det inramade konstverket skapar ett momentant litet lyckoutrymme i den i övrigt gråa huvudknoppen. Bilder kan som bekant dekorera både vägg och hud.

mellan hud och park

Tage Toll rätar på ryggen, kastar en lång blick efter den med låggolv försedda gröna spårvagnen han inte hann till, och börjar nu i stället vandra de sjuhundrafemtiotre stegen till Botaniska trädgården bortom Långa bron som han i en hastig ingivelse av rutinkrossande åtgärder anser sig förtjänt att uppleva. I samband med sina sporadiska besök i stadskärnan har han, som en ren säkerhetsåtgärd, ramat in sina revir med hjälp av stegmätaren på handleden och efterhand har ett visst grafiskt mönster uppstått. Tage Toll har missat spårvagnar även förr i sitt liv och vet därför med säkerhet att de följande sjuhundrafemtiotre stegen binder samman hans konstnärliga ambitioner med den botaniska kunskap han sorgfälligt förträngt sedan skoltidens traumatiska herbarieförhör. Kanske är Tage Tolls rätlinjiga positionsförändringar i stadskärnan bara en spegling av hans förenklade inre världsbild där frön och förvridna kronblad bättre än prydliga och fläckfria blomsterarrangemang svarar mot hans psykiska läggning. Tage Tolls inre trädgård är en smått vildvuxen djungel där torra blad och stänglar trängs med regnskogens artrikedom och färgprakt. Än en gång: Tage Toll är grå och trist på ytan men i hans inre flyger minst tio kolibrin på jakt efter nektar och pollen. En stunds långsam lunk mellan Botaniska trädgårdens rabatter och ett stillsamt hasande på de smala gångstigarna återbördar Tage Toll till en tillvaro han i övrigt endast kan uppleva nersänkt mellan böckernas pärmar.

Som på en gammal stumfilm flimrar Tage Tolls skugga mellan asiatisk rönn och nordamerikansk tall, solreflexer dansar i kapp med humlor och bin, vinden spelar flöjt med det ljusgröna bladverket. När Tage Toll, vindpinad och frömjölsbemängd, når trädgårdens högsta punkt där man i siktigt väder kan överblicka de konstnärligt anlagda blomsterraderna i den runda parken längre ner, stannar han upp och inväntar sin själ, den sega. Så står han där och bara blickar ut över ståndare och pistillers oräkneliga rader.

Skulle det inte vara för några skrikande måsars interna uppgörelses skull på växthusets tak till höger, så hade Tage Tolls ögon troligen fastnat vid detaljernas lockande mångfald. Men nu när blicken sveper över hela den gnistrande och soldränkta blomstermattan i ett enda ögonkast tycker han sig se ett tydligt mönster, eller egentligen någonting som påminner om en skiss till ett konstverk: Två stora cirklar med i huvudsak vita narcisser bildar ett ögonpar högst uppe, två lodräta rader med röda dalior mitt i parken som utmynnar vid springbrunnen ser ut som en jättenäsa, snorig och nysande, medan den raka raden av kaktusars mängd längst framme formar sig till en mun, sluten och otillgänglig. Tage Toll ryggar nästan tillbaka över sin upptäckt och han måste blinka bort lite av de histaminframkallande fröna som tränger in i vrå och por innan han är förmögen att se trädgården i sin egentliga glans igen. Så sluter han, tårfylld, ögonen på nytt och innanför de solstinna ögonlocken grinar Granlunds målning, orange och turkos. Tage Toll öppnar försiktigt ögonen, som om han är rädd att motivet skall blåsa bort i vinden men nej, där är ansiktet igen, i jätteformat, som en enorm blomsterinstallation.

Efter en stunds blinkande och kurragömmalek är Tage Toll ganska övertygad om att han inte är i sina sinnens fulla bruk men kan samtidigt inte låta bli att småskrocka i lönndom åt denna visuella lek mellan hud och park. Cirklar och rektanglar följer honom mot porten och det är först när han stiger ut på asfalten igen som den lekstinna hjärnan med ett ryck stannar upp och återgår i något slags viloläge, som när man stänger en dator.

ding-dong-dö

Klockan 11.56 vrider Tage Toll nyckeln i hemmalåset och nästan snavar över gratistidningarnas mängd som tidningsluckan spytt ut på tamburmattan. Tage Toll sparkar försiktigt till trycksvärtan för att kunna stänga dörren bakom sig, lägger sin axelväska på biedermayerstolen, hänger upp kostymrocken i klädgarderoben, går in i badrummet men tänder inte lampan utan låter den öppna dörren sila in tillräckligt med ljus för att Tage Toll ska se när han tvättar händerna. Med nytorkade fingrar snabbsorterar han sedan reklamhögen, för den till köket där det runda matbordet redan delvis är belamrat med både dagens och framförallt gårdagens nyheter, knäpper på radion, slamrar med kylskåpsdörr och tallrikar, och medan det fräser i stekpannan kastar han en spontan blick på terrassen bakom de höga fönstren. Medan Åbo Domkyrkas tunga klockor klämtar till eftermiddag och eftertanke funderar Tage Toll om äppelträdet denna gång ska ge frukt eftersom blomningen i år varit så yvig. Liksom körsbärsträdet har det spritt sin vita snö över terrassens stenplattor och påmint ett ljusgrönt försommarlandskap att novemberslask och förgängelse de facto nästan står bakom knuten. Ding-dong-ding-dong-snart-ska-du-dö-ding-dong-dö ljuder det i Tage Toll som nu fungerar som en extern högtalare till radion, lite på samma sätt som hans huvud i vardagen förstorar de små signaler som hans antennäsa snappar upp på båda sidor om den slappa huden. Tage Toll är inte alltid riktigt säker på var ljudet ljuder, inombords eller utanpå, och framförallt har han inte en blekblå aning om varifrån alla dessa små impulser, som små glödande stickor, tar sin ansats. Tage Toll må vara uttryckslös och slapp i hullet men under kroppens skal pågår tidvis en aktivitet som, lika tidvis, tilldrar sin husbondes synnerliga uppmärksamhet. Tage Toll inte bara bär på en mask framför ansiktet, hela hans gestalt är omsluten av en imaginär våtdräkt vars uppgift i första hand är att hålla honom någorlunda torrskodd på resorna i fantasins värld men som också har i uppgift att fungera som flytväst när minnena svämmar över bredderna. Tage Toll är kroniskt beredd på det värsta även om han inte klurat ut vad det värsta egentligen innebär. Dagarna, inklusive vardagarna, är ibland illa nog men värst är de inte. Och inte heller är det minnena, de verkliga eller påhittade, som spelar sina fula spratt. Kanske är det framtiden som spökar, den som Tage Toll anar bakom vita moln och orangea solar.

Efter det Tage Toll ätit, till ackompanjemang av rundradions väderleksrapport och beskrivningarna av havsvattenståndets fascinerande fluktuationer längs den finlandssvenska kusten, kastar han bort den sista råstekta potatisen ur stekpannan, skruvar på vichyflaskans kork och lägger plastbuteljen i kylskåpet dit han även återbördar glasskålen med ananas, samt senapstuben. När diskmaskinens hungriga mun matats med en liten vit pastill, stänger Tage Toll luckan och trycker på startknappen. Med ett svagt muller, som påminner om en lycklig suck, sätter apparaten igång med sin favoritsysselsättning – att slicka och sörpla på sitt delikata innehåll som idag doftar av knackkorv och bacon.

Klockan 12.51 öppnar Tage Toll terrassdörren och med en liten kniv i ena handen stegar han ut på den blomsterprydda bergsklacken. Ordmördaren Tage Toll har nämligen även andra oförrätter, oförlåtna och dolda, bakom pannloben. I lönndom brukar han, med skärvapens bistånd, plocka en liten bukett ängsblommor som han placerar i en smalhalsad vas som i sin tur får pryda det lilla runda bordet vid soffan. Blombuketten, kortlivad och doftande, påminner Tage Toll om fastrar och mostrar och farbröder och ännu äldre släktingar som, långt före de själva vissnade och torkade bort, var ett omisskännligt om ock ofta kuriosa och tillfälligt inslag i en ganska grå och enahanda vardag i övrigt. Speciellt ängsblommornas improviserade sammansättning aktiverar Tage Tolls minnesceller och när han nu placerat bukett och vas på mässingsbordet går han fram till bokhyllan och böjer sig ner mot några pärmar som står där längst ner bredvid böckerna av de stora formaten.

Det här gör Tage Toll i den uppenbara avsikten att han de närmaste minuterna, kanske en hel halv timme, ska korsbefrukta dofternas eteriska kvaliteter med fotografiernas känslomässigt laddade minnen. Och för att fullkomna den redan nu konstfärdiga helheten söker han upp en radiokanal på internet som spelar klassisk musik. För även om Tage Toll, ett efterkrigsbarn, i första hand vurmar för 60-talets ståltrådsmusik och sirapssöta schlagers kan han, med en viss kraftansträngning och vid behov, även hänge sig åt den klassiska musikens svulstiga alster, åtminstone till vissa delar och i synnerhet just till vissa delar.

Med Maurice Ravels suggestiva Bolero som ljudkuliss sjunker Tage Toll behagfullt ner i soffans vänstra hörn i ett slags självklar visshet om att vara i gott, eller åtminstone välbekant, sällskap. Ravel , “den schweiziske urmakaren”, är Tage Tolls själsfrände som ju själv har en hjärna fylld av små skruvar och fjädrar och mojänger. Det är något ödesmättat och hotfullt över denna Bolero som, nästan helt oskyldigt och mycket lågmält tar sats någonstans långt nere för att sedan långsamt och allt mera ljudligt, i cirklar, arbeta sig uppåt och...

Nej, Tage Toll föredrar att invänta den dramatiska finalen i sällskap med ansikten hemma i en annan tid, i en annan värld och han öppnar den första fotoboken nästan högtidligt och mycket varsamt – gamla släktingar får inte brutalt väckas ur sin eviga slummer. Men han har knappt vikt upp det första uppslaget förrän rösterna stimmar runt Tage Tolls fettstinna lekamen, det ropas och hojats, viskas och pladdras. Med en hastig smäll klämmer Tage Toll igen fotobokens pärmar och Bolerons slingrande toner och suggestiva rytmer kryper, som ormen över hälleberget, ostörda upp längs Tage Tolls vitbetsade Lundiahylla. Så fort han öppnar pärmen igen fylls rummet av röster som argumenterar, mässar och undrar, och Ravels egen stämma kläms mot väggen som när Tage Toll slår ett flygfä med flugsmällaren.

Så här leker Tage Toll en stund – stänger och öppnar fotoboken – och finner en barnslig glädje i att förväxla tidens och rummets perspektiv. Ibland tycker han sig höra någon som ropar hans tillnamn men när han nästa gång lystrar till rösten uppfattar han tydligt ordet boll. Läsa, läsa ropar någon i tidernas korridorer men Tage Toll hör näsa, näsa. Ibland hör han rätt men förstår fel: En lågmäld stämma från sent 1800-tal viskar förföriskt gärna men Tage Toll tänker på hjärna och kan inte riktigt koppla ihop röst och bild. Ännu konstigare blir det när Ravels Bolero svingar sig allt högre mot taket och hundramannaorkestern klämmer i för allt vad instrumenten håller. Gårdagens röster drunknar i pukors slag, i brassorkesterns sylvassa stönanden och fiolers klagan. Med en ljudlig smäll rämnar taket, murbruket rasar och genom ett hål i öppningen ser Tage Toll en turkosblå himmel som glänser och glittrar, ulliga vita moln, två blåa varmluftsballonger som seglar förbi på låg höjd och orangefärgade fyrverkeripjäser som väsande och frustande skjuter rakt upp i rymden. Det här är inte riktigt klokt, tänker Tage Toll smått upprörd, och stiger upp ur soffan och traskar raskt till datorn där han med en snabb fingerrörelse stänger internetradion.

I den kompakta tystnad som nu breder ut sig mellan parkettgolv och fönsterrutor kan Tage Toll bara urskilja ett svagt dunkande ljud från sin egen bröstkorg. Inte ens när han öppnar fotoboken på nytt hörs ett enda knyst från de svartvita sidorna. Tage Toll tänker filosofiskt att livet antingen är svart eller vitt, antingen liv eller död. Ansiktena på de bleka bilderna påminner plötsligt väldigt mycket om dödsskallarna i Mexico. Även fotografier skrumpnar och dör bort, gulnar och förstelnar, konstaterar Tage Toll i ett anfall av inre upplysthet. Men så finns där ibland, som i Sydamerika, färger och former som samtidigt lockar och retar. Som i Granlunds målning. Kanske ansiktet representerar en röst från igår, någonting kvardröjande och fördolt, från släktingar inte mera levande. En röst från andra sidan...?

ett taget namn

Medan Tage Toll väntar på att thévattnet ska koka – klockan är 13.33 – tar han fotopärmarna i ett stadigt grepp från soffsitsen och bär dem de åtta stegen till skrivbordet och placerar dem i en prydlig hög till vänster om datorn, den nyinköpta. I den pensionerade statsbyråkratens långsamt skrumpnande hjärna finns nämligen ett helt oförstört, och tämligen orört litet område som väntar på att brukas, odlas och skördas. Han dras till Rötterna, de hemlighetsfulla och fantasieggande. In i datorn kan Tage Toll mata namn och datum och bilder och ut kommer långa listor om bröder och sysslingar och helt okända figurer han aldrig i sitt levande liv hört talas om men som ändå på något förborgat sätt är knutna till hans egen varelse och vardag. När han nu radar upp sina handskrivna släktutredningar till höger på det stora skrivbordet som inte kan justeras med en elmotor, känner han sig inramad av alla tidsresors tänkbara möjligheter och likt en astronaut i sin raket beredd att skjutas ut i tillvarons yttersta sfärer. Fem, fyra, tre, två, ett ...

Då börjar Tage Tolls thékokare vissla gällt och han rycker till som när drömmar punkteras och han lomar hålögd till kärlskåpet, plockar ner en mugg, fingrar en påse grönt thé ur en färgglad plåtburk, fyller en kinesisk porslinsskål med billiga chokladkex från kvartersbutiken och återvänder så rustad till avfyrningsplatsen.

Tage Toll speglar sin välansade och vitnande skäggstump i datorskärmen och konstaterar med en fullt hörbar suck att innehåll och yta sedan länge har tagit adjö av varandra och nu strävar i två skilda banor efter det frånrusande ljuset, nästan helt omedvetna om varandras ursprung och avsikt. Tage Toll, inte riktigt klok men inte heller helt intelligensbefriad, bär på en svag aning om att någonting i hans enkelriktade tillvaro i grunden är felkonstruerat, ostämt, oinramat. Hans kropp går åt ett håll, men hans tankar och känslor åt ett annat. Ändå kan Tage Toll inte med sina små hjärnceller riktigt sätta fingret på var det halkar i tankegången och skulle hans själ mot förmodan någon gång bli synlig skulle den sannolikt ha konturerna av en amöba eller manet, i bästa fall av en djuphavsfisk med lysande tentakler. Vid sitt skrivbord sitter Tage Toll hopklämd mellan havsbottnen och världsrymden, tiden är hans farkost och oron hans bränsle.

Det är något suspekt med släktforskning i största allmänhet men i Tage Tolls verklighet i synnerhet. Klockan 13.49 denna torsdag i början av juni, när Tage Toll sitter beredd att färdas långt tillbaks i tid och rum, blir han obarmhärtigt påmind om den stora hemligheten i hans liv, den som inte ens hans hustru känner till; Tage Toll heter inte Tage Toll, Tage Toll är ett taget namn. Vad han egentligen heter, från början, det vet ingen, inte ens Tage Toll själv. Han har glömt det, nogsamt och konsekvent sopat alla spår efter sig, stängt dörren, skjutit vittnena, bränt huset. Tage Toll är en desperado i namnbyråns anonyma lokaler, som prickar vokaler med banditens precision och fångar namn, explicit korta namn, med den garvade lassokastarens självklara rutin; Tage, för att det är ett taget namn, Toll för att det finns långa rader Tollar i släktlistorna. 

Beslutet var lika självklart som det var snabbt avklarat. Namnet gav Tage Toll en ny identitet, en högre status i sina egna ögon och, framförallt, hans position i släktkrönikan förändrades: Från att ha varit Något Diffust är han nu Någon Speciell. Att han med sitt namnbyte ställde till det för kommande släktforskare ägnade han inte en tanke och skulle han mot förmodan komma på andra tankar längre fram är det ganska uppenbart att forskarnas potentiella förvirring bara skulle underblåsa hans vurm för mystisism och metafysiska spekulationer. Tage Toll är en spekulativ typ, mån om sin synlighet och snarstucken i sin självcentrering. Att ha ett taget namn är Tage Tolls sätt att leka kurragömma med sig själv och livet, att glänsa vid behov. Alias breder ut de röda mattorna, alias tänder stråkastarna. Alias Tage Toll.

som vanligt

När Tage Toll druckit sitt thé, bläddrat i sina fotoböcker, och sorterat bland släktlistorna är klockan redan 15.55 och han får bråttom att putsa bord och polera diskbänk innan hustrun återvänder från arbetslivet, det riktiga livet. Efter väl förrättat värv och när ordningen är återställd, pekar klockans visare på 16.07 och Tage Toll plockar ännu hastigt fram häftet med sitt alternativa lexikon och undrar vilka ord som pockar på slakt eller åtminstone maskerad så här i den sena eftermiddagens skälvande sista timmar. Han slår upp bokstaven B och skriver långsamt: bokförläggare = tankspridd läsare och burspråk = fågelkvitter. På sidan D ristar han dödvikt = människans slutliga kroppstyngd efter livets alla bantningskurer, under F:  farkost = föda för fäder och frukost = morgonmål för gifta kvinnor.

Tage Toll undrar om det är bara han som tycker att han är så urbota makaber och bloddrypande i sina meningslösa styckmord på försvarslösa ord och förklaringar. Att han kanske snappat upp ett och annat ord i de korsord hustrun har löst och som ibland ligger uppslagna på det runda bordet, vill han inte tillstå, åtminstone inte officiellt och högljutt. Egentligen är allting i livet ändå bara repriser, kopior och kloning tycker Tage Toll överslätande och rättfärdigar därmed sin fixering vid det ordagranna och copyrightbefriade. Innan han slår igen boken för att ta itu med markservicen skriver han på sidan för bokstaven L: likriktning = patologisk ordning.

Den som nu, likt en fluga i taket eller en osynlig andevarelse, följer med Tage Tolls förehavanden kan knappast urskilja någonting speciellt avvikande eller ens originellt i hans bestyrsamma agerande runt diskbänk och köksbord. Visserligen kan han ibland prata högt och konstlat för sig själv, i synnerhet när han formulerar högstämda fiktiva festtal eller i stunden uppfinner nonsensdialoger mellan personligheter som på sin höjd har vissa likheter med hans alteregon, men annars ser han ut och beter sig som de flesta nypensionerade 65-åringar som tappat fotfästet och förlorat ögonkontakt med omvärlden.

Klockan är viktigare än tiden och 16.55 sitter Tage Toll vid köksbordet med sin utarbetade hustru och intar dagens middag samtidigt som tv:n i vardagsrummet visar nyheterna på finskt teckenspråk. Kl. 17.12 fyller hustrun diskmaskinen med dagens disk och trycker till sist på on-knappen. Kl 17.13 matar Tage Toll i sin tur tvättmaskinen och avslutar proceduren på samma sätt som hustrun men dock på en annan apparat. Kl 17.19 står de båda på terrassen och funderar på äppel- och körsbärsskördar, klockan 17.32 bläddrar hustrun i dagens tidning som med feta rubriker berättar gårdagens nyheter. Tage Toll, som i brist på bättre sysselsättning blivit stående på terrassen, spanar med kameran i hand efter stadskaniner och dito harar på berget framför. Kl. 17..55 ser de såta makarna på de finlandssvenska nyheterna i tv tillsammans, kl 18.15 öppnar de dörren till cykelförrådet och tar sig sedan en motionssväng i environgerna. Småvarma och småflämtande återvänder de till härden 18.59 och ser andra gången på samma nyheter, denna gång med finska öron. Kl. 19.30 gör Tage Toll en high five med sin hustru när de pinfärska nyheterna går i repris för tredje gången denna solstänkta tidiga försommarkväll i nådens år. 

Klockan 20.20 är Tage Toll allmänt led, klockan 20.35 blir han trött. Klockan 20.41 somnar han i den breda läderfåtöljen, 20.45 vaknar han av den högljudda reklampausen och en salivslinga som kittlar i skäggstubben. 20.52 tycker Tage Toll att tv:s kulturprogram är enfaldiga och obegripliga och att livet saknar mening. Klockan 20.59 tar han i ren desperation struptag på två ord: Diktarens skaparvånda förkortar han till rimfrost och en konsonantundvikande sånggrupp kallar han vokalensemble. Klockan 22.09, när hustrun redan försjunkit djupt in i vampyrromanens blodsugande och angenämt skräckfyllda verklighet, somnar den bleke Tage Toll i sin säng spiknykterbenämning på en som inte tagit ett järn.

 

[Nästa avsnitt - "Fredag" – publiceras fredagen den 21 februari]

Fredag

tystnadens toner

I sitt dagligen återkommande reflekterande över varför solen stiger upp och går ner, varför han själv stiger upp och går och lägger sig, har Tage Toll upptäckt ett mönster, en rörelse: Allting snurrar, roterar och cirkulerar. Framförallt tiden och i synnerhet klockan. Och Tage Tolls egna tankar inte att förglömma. Fast först är det tvärtom. Tage Toll känner en sakta krypande oro när tankarna står stilla, när ingenting händer. När tankarna inte formas till meningar är livet meningslöst, bokstavligt och bildlikt, tänker Tage Toll och uppmuntrad av sin egen upplysthet vaknar han sakta upp ur den sega slummern. Dagarna, pensionärsdagarna, ser skrämmande lika ut, morgon efter morgon. Det är bara ljuset som skiftar beroende på årstiden, sällan ljuden. Samma rutiner varje morgon: grötkok, smörgåsberedning, blåbärsupptining, thékokning, duschning, skäggtrimning, tandtvättning, påklädning, sängbäddning, tidningsbläddring, morgonnyhetssändning. Och lite kallprat med hustrun kring morgonmålet. När hon lämnat lokalen breder tystnaden och tomheten ut sig som en stor säck, eller i lindrigare fall – som en tömd karamellpåse. Tage Toll har långsamt börjat inse att vardagen saknar mening och innehåll med mindre än att han själv skapar mening och innehåll, fyller säcken och påsen helt enkelt.

Klockan 08.18 tittar Tage Toll på klockan bredvid bokhyllan och konstaterar att klockan är 08.18. Om tolv timmar ska han sitta i Musikhusets runda konsertsal och låta sitt runda huvud fyllas av ljud och toner, sällan hörda och aldrig saknade. Som en fakir på spikmattan låter han sin själ varje vecka genomstingas av toner som tar mera ont än de helar. Det hela påminner om hans regelbundna besök på läkarstationens laboratorium där sköterskan rutinmässigt och känslokallt sticker nålar i Tage Tolls smala armar och tömmer honom på det blod som säger allt om hans kroppsliga hälsa. Symfoniorkesterns välstämda instrument perforerar på liknande sätt Tage Tolls runda själ och avslöjar ett mentalt sinnestillstånd som kunde karaktäriseras som notorisk flegmatism. Tage Tolls besök i denna musikaliska hälsoinrättning styrs mera av någotslags masochistisk självbevararelsedrift än av konstnärliga lustinstinkter. Omsluten av detta ljudpansar som mera trycker och spänner än skyddar och smeker, känner sig Tage Toll märkligt levande, inte nöjd och avspänd men delaktig och tilltalad. Det är som om musiken skulle härbärgera något i Tage Tolls varelse som han inte på annat sätt kan känna och erfara och som samtidigt förflyttar honom till en annan tillvaro – musiken som spegel och segel.

Det är med dagarna som det är med tonerna – de måste sättas i rörelse för att innehåll ska gestaltas, musik ska uppstå. Nästan varje dag sitter Tage Toll vid det ständigt stämda el-pianot och slår an tangenterna med båda händerna. Det är inte så mycket ett återgivande av pianolitteraturens kända verk, som han ändå inte är kapabel att exekvera, som lockar honom till den svartvita paraden. Mera är det ett försiktigt klinkande på jakten efter ett eko i honom själv, som om han stämde sin småfalska själ så att den bättre kunde klinga med omvärlden, med andra människor.

När han nu – klockan är för övrigt 08.22 – sätter sig på pianostolen och placerar hörlurarna på öronen, är han redo att för en stund försjunka in i en annan värld, ljudisolerad och tonomstrålad. I Tage Tolls runda huvud utvecklas bokstäver till konstiga ord och meningar och på liknande sätt är det med musiken: När Tage Toll slår an en tangent har just den tonen en tendens att söka sig åt något håll, uppåt eller neråt, och när den gjort det är äventyret redan på gång. Plötsligt har två, fem, nio toner bildat en liten slinga som strävar vidare, böjer och svänger sig, snavar ibland på en tontrappa, stiger upp och hittar kanske sedan rätt igen. Upphetsad upprepar Tage Toll melodislingan, glömmer, försöker på nytt, provar en ny ton, glömmer igen hur allt började, suckar. Och tar ny sats. Efter en stund sitter en enkel melodi fastnitad i kompositörens konstnärliga knogar, fingerspetsarnas mjuka trampdynor tassar mjukt på tangenterna och över Tage Tolls solistiska väsen breder ett självgodhetens skimmer ut sig, inte helt olikt guldglittret i havet när solen en sen sommarkväll sjunker ner i horisonten. I stunder som dessa kan Tage Toll överfallas av en känsla att allting nog har en mening, att slutet ännu inte är nära, och, om så skulle vara fallet, att det inte är så farligt utan tvärtom bara är ett steg mot en repris. Livets Coda.

När Tage Tolls tankar antar formen av en boll eller en spiral lättar tillvarons grå moln som på beställning och luften blir plötsligt mycket lättare att andas. Och husguden didiääransiöö viskar att vad var det jag sa, redan som barn lindades du in av röster och sånger, kroppen formades till en ljudgrotta där host, rap och skrik stämde tillvaron i tonarter som inte ens de främsta kompositörerna kan återge. Tage Toll, du är en rullande ljudmaskin som genom dina hål och öppningar, dina utbuktningar och resonansbottnar, kan få världen att vibrera och kroppen att klinga. Blås i örontrumpeten, slå dig på trummagen, rotera dina bilringar, starta motorn!

Tage Tolls favoritkomposition är John Cages 4´33´. Han kan höra den på sin inre scen, se det hela framföra sig: Solisten, eller orkestern, sitter tyst i fyra minuter och trettiotre sekunder. Det som hörs, beroende på publikmängd och plats, är fotskrapningar och harklingar, några besvärade hostningar, så småningom en och annan viskning, ett förvånat sus, fler hostattacker, och, om man befinner sig lite mera söderut, burop och ljudet av tomater och ägg som landar på musikerna, skvätter mot flygellocket. Om det är mera humor än musik, eller eventuellt ett allvarligt inslag i debatten om miljöns auditiva nersmutsning kan Tage Toll inte riktigt säkert avgöra, men musik i marginalen är det definitivt, som oskrivna noter i partituret. Tystnadens ljud helt enkelt.

Med ett fett G9sus4/D-ackord, det samma som likt en mäktig kyrkklocka inleder The Beatles låt A hard Day´s night, avslutar Tage Toll förmiddagens musikaliska session och går direkt till skrivbordet där han slår upp sitt självkonstruerade magiska lexikon – ordMord rubricerat – och skriver in på bokstaven B: badrock : rytmisk tvagning, basnäring = grundföda i manskör, och bastant = lägsta stämman i damkör. Därmed har Tage Toll även fyllt förmiddagens humorkvot och kan ägna sig åt ännu viktigare saker, till exempel didiääransiööö.

Det var alltså det där med höljen, skal och hinnor. Didiääransiöö skriver att det lilla barnet både härmar sig själv och sin omgivning, vältrar sig i ljudhöljen – självskapade och reproducerade. Och det är precis vad Tage Toll också gör – slår an några små ljudbubblor på sitt välstämda piano som, kanske, är ekon av den musik som redan cirkulerar i hans trinda lekamen. Men det är inte så som man kanske kunde tro – att Tage Toll upprepar sina favoritmelodier från nostalgiskt 60-tal, eller ännu tidigare. Nej, de tonslingor som ekar i hans hörlurar är helt unika, aldrig förr hörda tonala skapelser i ljudhistoriens väldokumenterade rymd. Inte ens Big Bang, vad Tage Toll kan förstå, lät ens lite åt det hållet. Nej, Tage Tolls tonala tribut till världsalltets sammanlagda ljudmassa är extraordinär, unik, enastående. Men varifrån musiken egentligen härstammar kan Tage Toll inte riktigt precisera: Från den yttre rymden, eller den inre? Eller båda. Eller ingendera.

Det må vara honom förlåtet att han inte förstår allt här i livet, redan det att han ibland, om än lite tvehågset, gör sina räder till psykologins och filosofins utmarker, torde rendera honom en viss kredit när han i en diffus framtid, pank och fågelfri, ska korsa den svarta floden. Tage Toll lever nämligen i den övertygelsen att skapande gärningar, likt krockkuddar i bilar, lindrar smällen när livet frontalkrockar med döden. Eller, för att få bilderna att stämma: Fungerar som flytvästar på ett nattsvart hav mot en okänd strand. Skapandet, tänker Tage Toll storsint, är bara en analogi till Skapelsen, och då måste det ju rimligtvis också finnas en koppling mellan han som skapar musik och Han som skapar Musik.

Tage Toll översköljs av ett för honom nästan främmande religiöst patos och i ett överbelyst evighetslångt ögonblick av obefläckad insikt tror han sig vara fullkomligt klar och klok i knoppen. Men det anfallet går dock snabbt över och bara några sekunder senare stirrar han hjälplöst på sina slappa fingrar, föga pianistiska. Musiken, liksom livet, är lika svår att greppa som den berömda hala tvålen. Men att de båda helt hämningslöst kryper både över och under huden står dock helt klart, även för Tage Toll. 

klockans klang

Följande anmärkningsvärda företeelser tar gestalt i Tage Tolls kropp och hjärna under resten av denna förmiddag fredagen den 7 juni:

09.25 äter Tage Toll en halv chokladstång som han gömt och glömt i matskåpet

09.38 tror Tage Toll, på grund av svår törst, att han har diabetes

09.40 läser han allt om diabetes på internet och tycker sig ha alla symptom

09.51 dricker han sodavatten med hallonsmak direkt ur flaskan

09.52 rapar Tage Toll

09.53 undrar Tage Toll vad han ska göra resten av dagen

09.55 går han tre varv runt lokalen samtidigt som han räknar upp bilmärken på S: Saab, Saturn, Seat, Simca, Skoda, Studebaker, Sunbeam, Subaru, Syrena...

09.58 avbryter Tage Toll sina meditativa övningar och går ut på terrassen där han inandas doften av syren som blommar precis bakom husknuten, och citerar Jarl Hemmer: Sommar, slå din gröna arm / kring min trötta midja!/ Hjälp mig, stöd mig, stryk mig varm / med en blomstervidja

10.00 rör Tage Tolls recitationskonst honom själv till tårar

10.04 när han skärpt sig, går han in, plockar ner Hemmers dikter från bokhyllan och slår sig ner vid pianot

10.10 känner han själsgemenskap med Hemmer, speciellt med författarens mörka sidor

10.14 hittar Tage Toll tre dikter med ett ljusare innehåll och besluter att tonsätta dem

10.24 får Tage Toll tag i en melodislinga som lindar sig självklart kring första raden i Morgonbad i strandruinen

10.32 sitter även andra raden på plats

10.48 är hela första versen uppdaterad i Tage Tolls hjärnvindlingar. Solen lyser orangegul på en turkos himmel och livet är lätt att bära.

Från eftermiddagen finns inte mycket att nämna. På sin efter-lunch-promenad längs stränderna noterar Tage Toll kulturvillan på andra sidan stranden där den berömda operasångerskan för ett sekel sedan tapetserade rummen med sin färgstarka koloratur men som nu står öde och fuktskadad. Under ett besök i villan tyckte Tage Toll en gång sig höra en svag tonslinga, ungefär som när en operadiva sjunger upp sig inför premiären. Rösten tonade någonstans långt borta, kanske bakom en vägg, eller två. Det var inget märkligt med det, ingenting skrämmande eller mystiskt. Men när Tage Toll frågade guiden om det där ljudet tittade hon först förvånat, sedan irriterat på Tage Toll och nästan höjde stämman – det här huset är en kulturvilla, inget spökslott! När Tage Toll nu kisar över solglittret och spanar mot husfasaden där långt borta tycker han sig se en gestalt, en kvinna i lång sommarklänning, som först drar in en fladdrande blommig gardin och sedan stänger fönstret. Tage Toll kan till och med uppfatta ljudet av fönsterlåsets metalliska klick, inte helt olik tonen A. Han hejdar sig i en impuls att vinka här från andra sidan stranden när han noterar några cyklande ungdomar som närmar sig längs den knastrande gångbanan. Uppfylld av nostalgiska vyer stiger Tage Toll ut ur gårdagens minnen och återvänder eftertänksam och melankolisk till berg och terrass.

mellan läns och slör

Klockan 18.35 klämmer Tage Toll sig ut ur metrons mätta mage, passerar torg och park innan han, smått pirrig i tarmsystemet, närmar sig Musikhusets entré. Här ringlar redan långa rader av tonhungriga och kulturstinna konsertbesökare som inget högre önskar än att fyllas av det välljud som bara en hundramanna symfoniorkester kan erbjuda.  Musikhusets väloljade svängdörrar sväljer sin näringsrika föda på samma sätt som när stora havsdjur silar lysräkor och krillstim mellan sina håriga barder. Inne i de stora håligheterna sprider sig födan först lite åt olika håll för att sedan, klockan 18.55, sugas in i tonfiskens egentliga buk – den enorma konsertsalen.

Tage Toll är både förväntansfull och, som sagt, lite smånervös. Det sistnämnda torde bero på hans livliga fantasi och bristande musikaliska kunnande. Han bär nämligen på en inre bild av Bruckner, kvällens kompositör, som mest liknar en svart tavla med mörkgråa moln på en regntung sky. Han anar oråd och därför reagerar magen. Men å andra sidan är Tage Toll här av passivitetshindrande orsaker i allmänhet och lockad av biljetternas subventionerade pris för seniorer i synnerhet. Tage Toll känner sig nästan inbjuden, som en vipgäst. Magens primitiva reaktioner och kändisskapets uppfordrande strålkastarljus krockar i Tage Tolls redan förut så splittrade personlighet och för ett kort ögonblick överväger han en snabb retur genom en till synes olåst sidodörr. Men så besinnar han sig, drar ett djupt andetag och går med bestämda steg till garderoben där han överlämnar ytterrock och axelväska till en uniformsklädd varelse som vill ha två euro i ersättning. Tage Toll har nästan lust att säga att hans konsertbesök, förutom själva biljetten, redan kostat honom 2,80 i metroavgift. I stället för tänkta 13 euro kommer Tage Tolls kvällsnöje att sluta vid svindlande 17,80 euro i kostnader. Men Tage Toll tiger tappert.

Nöje och nöje... När Tage Toll intagit sin plats sju meter bakom och fyra meter ovanför orkesterns bakersta rad har han minst 1500 runda ansikten rakt framför sig, publik som betalar fullt pris och får höra musiken oförstörd framifrån. Tage Toll hör till en annan men växande kast vars auditiva förmåga dock anses vara så väl utvecklad att den kan tillgodogöra sig det tonala flödet bakifrån. Det är en sanning med modifikation. Vad arkitekter och akustikexperter inte tänkt på är den visuella återkoppling som Tage Toll och hans gelikar så att säga får på köpet. Tretusen ögon, och lika många öron, armar, ben och näsborrar som alla dessutom reagerar individuellt och helt okontrollerat, tillför det orkestrala ljudsvallet en dramatisk dimension som inte går att undervärdera. Tage Toll tycker sig uppfatta hela den höga och djupa konsertsalen som ett enda stort jättehuvud med en massa små miniskallar dekorerade på inre sidan. Tage Tolls tankar svingar sig igen till Mexico och de dödas dagar där skeletten en gång om året skrattande skramlar genom gator och portgång. Men här skramlar skeletten varje vecka, taktfast och högljutt. Från sin nerfällda bänksits utan armstöd ska Tage Toll om ett ögonblick bli delaktig av en kollektiv performance som kallas symfonikonsert – en masochistisk terapimetod som blottlägger människans innersta skrymslen som när en patolog skär i liket.

Klockan 19.05, i fas med Rundradion direktsändning av denna säsongens avslutningskonsert och efter de senaste olycksfyllda och blodiga nyheterna, inträder dirigenten från en dörr till vänster, för Tage Toll till höger. Applåderna låter som ett snabbt och uppfriskande försommarregn men skenet bedrar, eller rättare sagt; ljudet förleder. I själva verket är det ekot av en rostig ankarkätting som brister och sjunker ner i det svarta djupet samtidigt som fartyget, vind för våg, stävar ut mot en horisontkant där vilda bestar med slemmiga gap väntar på att få slita däck och manskap i bitar. Tage Toll har ingen aning om vad Anton Bruckners femte symfoni handlar om, annat än att den kallas den Tragiska symfonin. En lindrig underdrift, tänker Tage Toll där han oroligt gungande på sitsen känner hur inälvorna slits åt olika väderstreck i den storm som inte ens meteorologer har ord för. Orkesterbåten gungar och kränger i kastvindarna, sirener tjuter, rop om hjälp drunknar i brassdånet och Tage Toll kastar förtvivlade blickar efter livbojar, plankbitar eller annat som tillfälligt kunde härbärgera hans tondränkta och sjunkbenägna kropp. Och han är inte ensam. På raden bakom är en man beredd att kasta sig ner i orkesterdiket, på paradläktaren mitt emot Tage Toll sliter en solbränd gentleman av sin måttsydda kostymrock från Stockmann i ett sista försök att undgå värmeslag och därpå följande socialt stigma. En medelålders kvinna, rödblommig och blank i ansiktet, stiger upp på bänken framför Tage Toll och gör upprepade gånger korstecknet, en ung musikstuderande nere till höger sitter ryckigt skakande med fingrarna i öronen och huvudet i knät. Ett barn gråter hejdlöst.

En lättklädd ung kvinna på första raden, som Tage Toll i smyg har spanat in i teaterkikaren, visar sig vara en sjöjungfru som behagfullt och helt i strid med stridens hetta sakta, och med en gäckande blick i den närgångna linsen, glider ner i tonhavet, det iskalla och bedövande. Hela salen skakar och gungar, tretusen ögon slits mellan havsdjup och himlafäste, det viner och fladdrar i blus och skjorta när pukorna härmar åska och blixtnedslag. Kaptenen sliter och kämpar för att hålla fartyget på bog – vindöga, kranbalk, halvton och affettuoso – snart står Tage Toll inte mera ut, han vill springa sin väg, skrika, slå sönder. Väggarna svajar, taket rasar, räkningarna förfaller till betalning, katastrofen är ett faktum.

Plötsligt blir det alldeles tyst och det tar några sekunder innan applådåskorna fyller varje kubikmillimeter av det enorma konserthuvudet och studsar tillbaks från pannloben ner över den publik som överlevt tragedin. Dirigenten bugar sig stelt – Tage Toll ser bara hans frackklädda bak – och seglar sedan blomsterprydd ut i foajéns svala vikar där han höjer ett glas champagne med de närmast sörjande som när man gratulerar sig själv efter segern i en segeltävling. Han återvänder ytterligare tre gånger till olycksplatsen innan brottets vittnen, av utmattning och själslig tillfredsställelse, förklarar honom frikänd.

Tage Toll grabbar tag så hårt han kan om det kalla trappräcket och drar med sina sista krafter upp sig mot foajén och marknivåns utgångar där kvällsvinden skoningsfullt omsluter kroppar i uppror med sina svala bandage. Blek och sliten anträder Tage Toll metrofärden tillsammans med normala, alkoholiserade och arbetsbefriade medborgare som med sina egna personligheter är bevis nog på att livet ofta överträffar konsten både vad gäller djup och dramatik. Själv är Tage Toll förpassad till kulturens utmarker för att sila livsluft och verklighetskänsla. Han vet inte vad som är värst – att stå utanför eller innanför. Det är kanske därför han är så bredbent.

 

[Nästa kapitel – "Lördag" – går att läsa på blåggen lördagen den 29 februari]

Lördag

naken och brännskadad

Klockan 08.19 plitar Tage Toll, ännu bedövad av gårdagens skräckupplevelser bland ljudmonstren i konserthavet, i sitt alternativa lexikon: ackord jeremiad, ackordarbetaretonsättare, asbestdött odjur, bitonirriterande surr, båtshakedansaktivitet på fartyg, cellofanstråkmusikentusiast, lutfisksträngaspelande sjöjungfru.

Klockan 08.26 undrar Tage Toll varifrån alla infall kommer. De måste rimligtvis komma inifrån annars skulle det handla om utfall, vad det nu sen betyder. Utfallande bilder på en boksida känner Tage Toll till: Bilden sträcker sig förbi marginalerna ut över sidans kant. Det hjälper läsaren att andas, som ett öppet fönster i en nattstånden lokal. Tage Toll passar därmed på att skuffa upp terrassdörren trots att regnet öser ner och åskan bullrar någonstans avlägset. Infall är någonting som faller ihop där inne, rasar samman, kraschar – meningar, ord, bokstäver, kanske också känslor. Ibland tycker Tage Toll att han själv rasar samman, att alla tydliga och välformulerade meningar, inklusive livets mening, bara har en tendens att helt abrupt, likt sandkorn på en bergsklack, sköljas bort av tysta försommarregn. Inte för så länge sedan var Tage Toll omsluten av den sortens ordpansar som skyddar kroppens mjukare delar från intrång och skada. Och för var dag bytte han, ofta medvetet, dessa ordrika kreationer i den självupptagna förhoppningen att hans meningsfulla kroppsmassa skulle imponera på omgivningen, den fantasifattiga och av hänförelse stumma. 

Idag står Tage Toll naken, åtminstone bildlikt. Han har få ord att skyla sig med, nästan ingen att tala med. Hustrun har rest på arbetskonferens över veckoslutet och som en brännskadad patient måste han nyskapa sitt själspansar med artificiella metoder. Där andra glider ut och in i vardagen som delfiner i ett akvarium måste Tage Toll smörja sin torra lekamen med ord så hala och meningar så mjuka att de utan större hinder kan perforera minuter och timmar. Pensionärstillvaron har förvandlats till en ryckig gång på lina där orden agerar balansstång och fantasin, den fladdriga, representerar cirkusnätet. Utslängd under tältduken tror Tage Toll att det är något allvarligt fel på honom, att det bara är han som lider av något oavslutat, bara han som ofrivilligt har fallit ner i manegen när strålkastarskenet en vacker dag helt plötsligt slocknade. En dag utan dessa självkonstruerade försvarsmekanismer skulle betyda döden, eller åtminstone tystnad. Om döden vet Tage Toll ingenting, men allt om tystnaden. Den är hotfull, som ett morrande odjur med stirrande blick. Men, och det måste Tage Toll tillstå i stunder av relativ sinnesfrid, den kan också dompteras, oskadliggöras och bli nästan tam. Det kräver dock extraordinära åtgärder, gärna en hög hatt och en piska med långa repändor. Pensionärslivet är en cirkusföreställning med tveksam utgång: Blir det en skrattsuccé eller slutar alltsammans med att den orange-ljusblå tältduken rämnar och elefanter och åsnor rymmer tillsammans med cirkusdirektören, dvärgen och kassan. Tage Toll är varken cirkusdirektör eller dvärg, inte heller ett lejon, men kanske en narr, en clown med skrattet på läpparna och gråten i halsen. Han vill så gärna att föreställningen ska bli en succé men han inser också med övertydlig skärpa att hans manövrar i manegen inte ensamt tillfredsställer den kritiska publikens lättförståeliga krav på själsmassage och vardagsflykt. Tage Toll är en clown och han saknar sin cirkus. Endast tältomsluten är han synlig och hörbar. 

den tyska timmen

Klockan 11.59, alltså strax före Åbo Domkyrka via hundratusentals radioapparater, datorer, Ipaddar och andra digitala mojänger informerar Finlands befolkning att det nu lutar mot eftermiddag – se upp, varning för halka i livets nerförsbacke, omvänd er innan det är för sent! – stiger Tage Toll upp på en stadig köksstol som han dragit ut mitt på golvet. I ett anfall av barnsligt övermod och kreativ experimentlusta, precis på slaget 12, ska han balansera på stolens två ben exakt så länge som domkyrkoklockorna påminner om livets förgänglighet. Han stiger upp med vänstra foten mitt på sitsen och lägger den högra på ryggstödets övre kant och trycker stolen försiktigt åt sidan och inväntar slagen. När den första dova klangen fyller rummet skuffar Tage Toll, uppflugen nästan till taket, högra foten så att stolen gungar till och närapå stjälper med en gång. Med dunkande hjärta och svettpärlor på pannan gör han ett nytt försök, nu försiktigare och mera koncentrerat. På det fjärde slaget hittar han balansen, på det femte har han förlorat den och på det sjätte ligger han redan hopsjunken på golvet, suckande och lätt omskakad men oskadad.

Tage Tolls till synes spontana nycker och valhänta vardagsunderhållning har ibland en förklaring. Middagstidens balansövning är ett led i Tage Tolls konstnärliga förkovringsprogram. I strid med gängse samhällsnormer och vedertagen kutym tror Tage Toll att det ska finnas en mening med allting. Det ska finnas en mening med att stå och balansera på en stol mitt på dagen utan att någon uttryckligen krävt det på förhand, och i synnerhet redan långt innan det är inskrivet i Lagen. Det ska finnas en mening med det meningslösa. Strängt taget är allt meningslöst, konstaterar Tage Toll och ristar i sitt ordmordslexikon: generalstrejkmilitär arbetsbojkott, liknöjdvanligt sinnestillstånd hos ambitiösa begravningsentreprenörer, stolpillerklättrande mårddjur.

Tage Toll är rätt bra på rättstavning så länge det handlar om en- och tvåstaviga ord. Sedan lutar det brant uppåt. Vissa namn är svåra att skriva, somliga omöjliga. Som nu denna Mihály Csikszentmihalyi vars böcker Tage Toll köpte på Akademiska bokhandeln. Får man heta så ostraffad, undrar Tage Toll lätt förnärmad. Här ligger nämligen en liten konflikt inbyggd: Bakom namnet som är omöjligt att uttala finns ett begrepp som är hur lätt som helst att förstå: flow. När konstnären är på toppen av sin skapargärning: flow! När surfaren är på toppen av sin våg: flow! När Tage Toll kan balansera på två stolsben: flow!

Fullständig koncentration, euforisk känsla, absolut målmedvetenhet – Tage Toll känner på orden i brist på annat. Och när han inte kan uttala det svåra namnet kallar han honom för Mihaali. Ordning i leden! kommenderar Tage Toll och väser didiääransiööö, octaviopaaazzz, milankundeeeera, carlgustavjunggggg.

Och nu också alltså mihaaali. Det låter som när man suger på en mentolpastill, sockerbefriad och hostdämpande, i motsats till Csikszentmihalyi som närmast påminner om ett akut astmaanfall. Hur kan en människa med ett så krångligt namn skriva om så självklara saker som känslan av lätthet och flöde, om mening och livslust!

Tage Toll suckar. Det är ju det som är hela problemet: Hur bli lätt när man är tung?  Ja, inte hjälper det att balansera på stolar eller titta på klockan eller umgås med sparvarna på terrassen. Kanske det är en väg mot flow, men det är inte flödet in sich. Tage Toll har en säregen benägenhet att halka in på det tyska språket när han tänker storstilat. Arbeit machts frei | Da liegt der Hund begraven | Kinder und Narren sprechen die Wahrheit | Was man nicht verstedt, besitzt man nicht. Det är ett kulturellt arv från hädangångna släktingar som i det bloddrypande andra världskrigets anda misstolkade arbetets mening och skapandets predikament och nästan hamnade i gaskamrarna. Fastän Tage Toll fortfarande genomfars av frossa när han hör ordet führer så kan han inte låta bli att nu marschera runt köket och högt skandera Mit der Dummheit kämpfen Götter selbst vergebens. Tyska språket associerar Tage Toll till något kollektivt, till något han själv inte är delaktiv av. Gaskamrar kan han gott undvara men den tyska arbetsmoralen, ekonomiska välfärden och blanka BMW-bilar skulle han gärna stifta bekantskap med. Im Wundershönen Monat Mai sjunger Tage Toll med darr på stämman medan juniregnet envist piskar mot fönsterrutorna.

varken mod eller vilja

Med tanke på Tage Tolls ålder kan det förefalla lite paradoxalt att just helgens tystnad aktiverar hans oförlösta barnsjäl och triggar hjärnspökena till okontrollerbara räder bland hemisfärerna. Men det är så det alltid varit – veckoslutets nerväxling har inte bara inneburit en taktändring, det är som om hela motivet skulle förändras. Där andra vilar i tystnad eller hänger sig åt sociala aktiviteter känner sig Tage Toll som ett tåg som hamnat på bangårdens sidospår. Lördagseftermiddagens sega timmar är bara en försmak av söndagens bedövande tystnad, och i ett tafatt försök att hålla stånd mot utmanande minnesbilder, på en gång vidöppna och suddiga, fortsätter Tage Toll att tänja på sina elastiska fantasimuskler. 

Fantasin lockar honom på samma sätt som socker drar till sig fjärilar. Det är någonting sugande och magsaftsaktiverande över tankar som blir ord, ande som blir materia. I vanliga fall, i Tage Tolls rätlinjiga vardag, är situationen precis den motsatta: Kroppen slits och slipas mot konkreta föremål, väggar och gator i ett slags självupptagen protest mot all tänkbar förändring, samtidigt som den suktar efter innehåll och mer bestående näring. Tage Toll dväljs mellan en riskfri men föga upphetsande vardag och ett liv som kunde rubba både de fysiska och psykiska gränserna. 

Fantasin är bra, tänker Tage Toll, men också förrädisk. Blåa och och orangea fantasier lyfter och bär men gråa och svarta fantasier trycker ner och kväver. Tage Toll får nästan dagligen punktera den dammiga fantasins sega bubbla som annars har en benägenhet att smeta sig över både timmar och kropp. Helst skulle Tage Toll rulla genom dagen i den blåa bekymmerslöshetens boll, problembefriad och lätt, men det är som om morgonen helt automatiskt matar honom med dystra tankar och katastrofsignaler. Och det är först nu i pensionärstystnaden han blir medveten om detta sinnenas färgspel, denna regnbåge mellan där och här som blir speciellt synlig mot moln, svarta av åska. Någonstans anar Tage Toll ett samband mellan fond och fokus, att perspektiven kan förskjutas, att bilder kan färgläggas på nytt och till och med målas om. Och att man ibland bara måste stå ut med det oavslutade och öppna.

Klockan 14.04, efter lunch och disk och en kort promenad längs stränderna nedanför berget, börjar Tage Toll långsamt tassa runt på terrassen, ännu jorddoftande efter förmiddagens vätskepåfyllnad. Han tänker på May, Rollo May, som sagt att mänskligheten är på väg från en tidsålder mot en annan. Det kan Tage Toll självklart omfatta, problemet är hur denna nya tidsålder ska till sig uttryck i Tage Tolls egen verklighet. Har Tage Tolls verklighet någonting att göra med den större verklighet som, likt en jättebubbla, suger till sig alla mindre bubblor. Eller med Tage Tolls eget bildspråk: Kan hans lilla vagn där på sitt tysta sidospår, kopplas till ett dieseldraget expresståg som spränger tidens och platsens gränser? Finns det ett drama där Tage Tolls namn nämns i programbladet, där hans frånvaro endast kan förklaras med ett obegripligt fel i datasystemet?

Självklart spelar Tage Toll en roll i den nya tidsåldern, tänker Tage Toll storsint och inte utan att det samtidigt snörper lite i hjärttrakten. Vad som krävs är bara lite mod, det som alla stora tänkare har definierat som förmågan att gå vidare trots förtvivlan. Väl införstådd med förtvivlan torde Tage Toll vara som klippt och skuren för detta framtidsprojekt som ska demontera en gammal värld och bygga upp en ny. Men var ska han börja?

Klockan 14.14 lämnar Tage Toll terrassen bakom sig och går in i sovrummet där Carina Granlunds målning, i bästa fall, brukar hänga. Väggen tittar tom tillbaka och Tage Toll måste sluta ögonen för att erinra sig ögonens stirriga blick, den kontaktsökande näsan, blixtlåsmunnen och cirklarna, de orangea och blåa, och de oavslutade momenten. Väl inne i sin egen hjärna, den begränsade och ständigt närvarande, tycker Tage Toll plötsligt att konstverkets motiv på något sätt är en kopia av hans eget anlete, att han och målningen egentligen kunde byta plats, att det i första hand är hans ansikte och hans liv som saknar ram och sammanhang.

Smått upphetsad över tanken att han, Tage Toll, är ett ofärdigt konstverk som aldrig blivit inramat, får honom att otåligt vandra runt i den prydliga lokalen likt ett lejon i sin bur. Tage Toll bryr sig inte om att solen nu börjat skina på bergsklacken framför fönstren, de himmelshöga, inte heller noterar han den brunorangea stenknäcka som ligger på terrassbordet tillfälligt avsomnad efter ett krasch mot rutan. Tage Toll kastar bara en frånvarande blick på den olyckliga varelsen medan tankarna söker sig inåt, under ytan.

Det finns två ord som likt skimrande maneter pumpar på i Tage Tolls undermedvetna tankehav: mod och vilja. Tage Toll saknar dem båda. Inte så att han saknar dem gråtmilt och sentimentalt, nej, de bara inte finns i hans vardag, i hans habitus, knappast ens i hans fantasi. Ibland gnuggar de sig mot psykets revbarriärer och då börjar Tage Toll skrapa armbågar och knäveck i den fasta övertygelsen att han ätit något olämpligt, alternativt blivit utsatt för växtlighetens pollenanfall. Tage Tolls kroppsfixering utesluter per automatik andra förklaringsmodeller än de som hör hemma i en fysisk och påtagbar värld. Att han ändå, samtidigt, hyllar konstnärlig skaparkraft och ibland till och med kan framklämma något slags globalt rättvisepatos ur sin torra själ, är ett mysterium inte bara för honom själv men för alla som i hans närhet enbart kan uppfatta konturerna av en skugga. Tage Toll är i sanning en mångbottnad typ, en rebus där lösningen måste sökas på sista sidan. Men Tage Toll vill inte veta av någon sista sida, han vill ha svar här och nu.

Lördagens tystnad och tomrummet på sovrumsväggen breder ut sig i Tage Tolls hungriga själ – en gummiaktig skepnad som till formen påminner om Tage Toll och med viss möda, likt en delbar matrjosjka-docka, kan klämmas in i hans fysiska kropp. Gummisjälen, och den oändligt mycket större andebubblan som också är Tage Toll och som sträcker ut sina tentakler mellan atomkärnans minsta beståndsdelar och ett universum som bara växer och växer, tävlar i tysthet om Tage Tolls uppmärksamhet. Problemet är inte i första hand att Tage Tolls själ och ande är så avlägsna, problemet är tvärtom att de finns mitt i hans kropp och existens. Men för en ytlig människa som Tage Toll är allt som är innanför huden, och väldigt långt utanför, ett mysterium. Lördagens tystnad är en överbelyst spångbro mellan den Tage Toll som vill och den Tage Toll som vågar.

Men det är något han mera anar än medvetet förstår.

 

 

[Nästa avsnitt – "Söndag" – publiceras söndagen den 8 mars]

Söndag

röster från en annan värld

Den hög-tid som helgdagen ännu för bara några decennier sedan reste över vardagens monotona landskap har i Tage Tolls verklighet idag fallit samman som en punkterad ballong. Där Tage Toll som barn och yngling omslöts av regelbundna högtider är förhållandet idag nästan det motsatta: Helger och andra undantagsdagar är öar i pensionärens tillvaro, nästan omöjliga att angöra, medan vardagen mest består av vattenpussar och lersamlingar som man helst ska undvika att snava i. Söndagarna är värst, ramlösa och oformliga.

Omsluten av Andbergets väldiga nävar och tusen änglars snabba vingslag vaknar Tage Toll till psalm och bjällrors klang. Himlen är ett relativt begrepp när själen söker sin hemvist efter år av irrfärder i universums utkanter.

Helig är din boning, helgat är ditt rum, hör Tage Toll en röst som viskar hest bakom drömhinnorna. Den tanken är svårast att förstå: Att det bor ett helgon i varje människa och en gud i varje själ. Det går ett sus genom tystnadens rum, det viner i sprickor och håligheter. Kapellets små övertonsfyllda klockor lägger sig som en gobeläng över ofullkomligheterna, ringarens taktfasta hantering av himlaspelet ekar mellan stammarna, kallar på stela kroppar gömda i skuggorna, bländade av ljuset. Det krävs mod att ingenting göra, att ingenting säga i tystnadens rum. Mod att gå och att lämna, mod att lyssna utan att höra, veta utan att förstå. Tystnaden talar många språk. Här finns en närvaro som inte går att gripa, som bara kan anas. Kroppar talar, själar viskar men andens språk är tystnaden.

Nu hör Tage Toll rösten alldeles tydligt i öronsnäckan: Bygg din egen kyrka! Ritningarna finns gömda bakom skammens och skuldens altare, på hälleberget finner du hörnstenarna, grand och bjälke tar du ur ditt eget och grannens öga. Meningarna blir din murslev, meningslösheten din arbetsförman. Bygg en kyrka i ditt innersta väsens tystaste tomrum där ännu inte tankarna har lämnats till förvar. Där tron likt pelargångar omsluter din existens och hoppet breder ut sina gröna mattor. Bygg en kyrka i korsvägen, där kärleken slungar sin spjut mot ditt sårbara hjärta. Blodsdroppar gör sig vackra mot isfrusen fond.

Tage Toll tittar snabbt omkring sig i sovrummets morgonmörker, liksom för att se varifrån rösten kommer men det enda han kan uppfatta är ett ljusblått ljus som omsluter honom. Någon tittar Tage Toll djupt i ögonen och orden forsar som ett vattenfall mellan branta bergsmassiv. Bygg en kyrka så stor att hela ditt jag omsluts av murverk och klockors malmfyllda klang. Skapa en läktare så bred att din själs alla orgelpipor kan breda ut sig, och bygg på höjden så att evighetens alla toner får plats under valven. Bygg en kyrka för barnet så att det kan sväva fritt i stjärnmoln och orgelkaruseller, dyka ner med änglasus i hisnande historier om det liv som aldrig tar slut. Bygg en kyrka där lek och förundran porlar lika fritt som gråt och saknad, och där helighet är en vardaglig verklighet. Bygg en kyrka för det tysta barnet, för barnets tystnad, för tystnadens barn. Bygg en kyrka för livet, det himlastormande!

Tage Toll sätter sig snabbt upp i sängen fortfarande omsluten av drömmens hinna. Omtöcknad kisar han mot ljuset som klämmer sig in mellan persiennerna, kastar en blick mot den orörda bädden bredvid och svänger sig sedan hastigt mot väggen där Carina Granlunds målning inte hänger. Med en lätt suck och tung möda lägger han sig långsamt på rygg, rättar till täcke och dyna, andas djupt och sluter ögonen. Någonstans mellan dröm och vaka, i det hålrum där avsikter formas till tankar och orden smids till meningar, hör Tage Toll sin egen röst viska: Som en spindel ljudlöst vakar över sitt nät väntar Gud på att min själ ska fastna i tystnaden.   

en religiös kris

Klockan 11.30 stänger Tage Toll dörren bakom sig. Idag, första gången på väldigt länge, ska ha gå till kyrkan, i högmässan. Utstyrd med vit skjorta och slips, orange pullover och blåa sammetsbyxor känner han sig rustad att träda in i heliga tempel och lyssna på tidlösa ord. Tage Toll har ingenting emot kyrkor i sig – tvärtom, dem besöker han alltid på sina utlandsresor – men till en självklar söndagsaktivitet på hemmaplan har detta latenta gudsintresse inte format sig. Religion är i Tage Tolls inre värld förknippat med trista historiska fakta, krig och dubbelmoral. Kyrkor är arkitektoniska monument över Guds storhet och människans litenhet och för Tage Toll innebär avståndet där emellan att han som individ – en av några miljarder – knappast går att upptäckas ens med ett förstoringsglas. Tage Toll tror kanske inte att Gud i första hand gömmer sig bakom molnen men å andra sidan har han inte ägnat frågan alltför många tankar. Tills han blev pensionär. Då började någonting hända. I den vardagstystnad, som trots Tage Tolls ihärdiga försök varken går att stänga in eller ut, tycker han sig börja ana någonting som påminner om en närvaro. Visserligen pantar Tage Toll på ett lager av potentiellt paranoida tankar, vanligen inlindade i nästan godtagbara om ock ganska långsökta förklaringsmodeller, men i motsats till de fantasifoster som befruktas av den påtagliga verkligheten verkar detta gudasus liksom komma inifrån Tage Toll själv. Det tycker Tage Toll är högst märkligt: Att någon eller något som inte är han själv talar med hans röst, tänker hans tankar. Sådant kan ske i drömmen tänker Tage Toll, men inte i vaket tillstånd.

När han nu pressar fram sig mellan husväggarna kan han i motljuset, bakom ett blänkande hustak, se den höga sylvassa kyrkspiran avteckna sig mot en knallblå sommarsky inramad av ulliga vita moln. Tage Toll tycker att det ser ut som en injektionsspruta som just perforerat himlafästet – molnen föreställer de där förbandsgasbandagen som sköterskan trycker på såret för att snabbt stoppa blödningen. Tage Toll fnissar tyst för sig själv åt den absurda tanken men blir sedan plötsligt allvarlig igen: Helgedomar ska man närma sig med värdighet och respekt.

Precis vid ingången stannar Tage Toll lite tvekande upp. Det är som sagt långt ifrån första gången Tage Toll stiger in i en kyrka men nu blir han plötsligt väldigt medveten om gränsen mellan det starka ljuset i ryggen och det valvomslutna dunkel som långsamt tonar fram i hans nyss bländade ögon. Så här är det varje dag i Tage Tolls liv, fast tvärtom: Största delen av tiden vistas han i ett dunkel inomhus och bländas av solgasset först när han stiger ut ur sitt dystra höghus. Nu tar det en stund för ögon och själ att vänja sig vid den skumgråa tystnaden. Smått generad gör Tage Toll ett fumligt korstecken framför hjärta och hjärna, varför vet han inte riktigt. Han inbillar sig att korstecknet är ett slags dörr, både en öppning och ett skydd. Och han är i behov av dem båda.

Tage Toll sätter sig på en bänk nästan mitt i kyrkan, inte för långt fram men inte heller nära utgången. I ögonvrån noterar han nersänkta huvuden, krökta ryggar. Själv spanar han diskret men nyfiket omkring sig. Den stora runda glasmålningen upp till vänster tilldrar sig hans synnerliga intresse. Ljuset utifrån lyser upp färgerna; turkos, ljusblått, rött, orange, svarta stiliserade linjer runt motiven. Tage Toll tror inte sina ögon – det är ju Carina Granlunds målning i sakral utstyrsel som blickar ner från valven! Tage Toll drar snabbt efter andan och vänder blicken mot väggen mittemot. Också den glasmålningen lyser i de välbekanta färgerna och när han nu stirrar rakt framåt, mot altartavlan, är han redan beredd på det värsta. Och ja; omslutet av den nergående solens glöd och natthimlens blekblåa skynke ser han ett sorgfyllt ansikte, ögon som ber, en mun som stängts. 

Tage Toll är nu helt säker på att han drabbats av en religiös kris och samtidigt som orgeln på läktaren intonerar preludiet sluter Tage Toll sina ögon i ren självbevarelsedrift. Intryckt i sina egna intryck skulle man kunna tro att Tage Toll skulle kvävas eller åtminstone känna sig nertryckt, men icke. Till sin egen förvåning upplever Tage Toll ett sällsamt lugn, för att inte säga frid. Orgelbruset blåser in i Tage Tolls runda lekamen som när man fyller en ballong med helium, och långsamt börjar hans själ sväva uppåt tills den snuddar vid glasmålningen, passerar takstolarna och helt smärtfritt perforerar valvens högsta punkt och där uppgår i den oändliga andebubblan, befriad och bekräftad. En ateist skulle i detta ögonblick ana dödens närhet, eller åtminstone få en försmak av det definitiva slutet, men för Tage Toll är det precis tvärtom – sällan har han känt sig så lätt, så hel och omsluten, som just nu.

Med en djup suck låter han kroppen sjunka ner på den hårda träbänken och med en diskret rörelse lossar han lite på slipsens strupgrepp och öppnar skjortans översta knapp. Blickstilla och fullkomligt avspänd, som nersänkt i ett morfinrus efter en lyckad operation, flyter Tage Toll genom den långsamma men högtidliga högmässan, kyrktornsperforerad och andebespetsad. Inte ens prästens ordflöde från predikstolen stör nämnvärt Tage Tolls saliga tillstånd och det är först när ordmassan börjar klibba fast i Tage Tolls ordmordsnät som den självupptagna ordjonglören vaknar upp till verkligheten. Medan postludiet leder tankarna mot utgång och verklighet klåttrar Tage Toll med sin medhavda reservoarpenna på mässordningens baksida: Andaktsjöfågelceremoni, Korsdragblåst på gravgård, Morfinbedövande vacker mamma, Takstolovanligt placerad möbel.

Med humor ska Anden förlösas.

sandkorn i öknen

Samma kväll, klockan 18.33 och strax före hustruns beräknade hemkomst från sin arbetsresa, sitter Tage Toll i sin stora läderfåtölj och, inte helt oväntat, grubblar på vad veckan bjudit på. På dagen, i kyrkan, hade livet plötsligt varit lätt att bära, i själva verket hade Tage Toll känt det som om någon bar honom genom gata och torg. Men trots att det nu är heldagskväll sitter han fast igen i samma bekanta vardagstyngd som så mången gång förut. I sitt känsliga postsakrala tillstånd, bara några timmar efter middagen, uppstår plötsligt en tanke som är lika eterisk som den är verklig: Det synliga och gripbara är förgängligt, men drömmen, fantasin och anden finns forever.

För nästan vem som helst skulle dessa visdomsord uppfattas som pinsamt självklara men för Tage Toll är det som om han uppfunnit hjulet. I sitt nytända väckelsetillstånd rullar de inre bilderna fram på hans tidigare så torra tankeöken med en hastighet som skulle ha fått en israelitisk hövding (han som hette Jehu) anno dazumal att blekna i jämförelse. På bara tre orangea minuter hinner Tage Toll helt mödolöst formulera följande självständiga och intelligensbefriade tankar:

Livet är som en boll, det rullar hit och dit och spricker förr eller senare som en bubbla.

Hinnor och skal har ett utanför och ett innanför. Säger didiäääransiöööööö.

Det är varken bättre eller sämre att vara innanför. Eller utanför.

Pensionärer har all tid – men få timmar, minuter och sekunder.

Kroppen är ett hus, själen dess husbonde. Anden äger fastigheten.

Meningar är meningslösa så länge de saknar mening, inte ord.

Allt som är runt och oavslutat är av någon anledning viktigt.

Evigheten är som ingenting annat.

 

[Sista kapitlet – "Måndag igen" – i berättelsen om Tage Tolls händelselösa vecka publiceras måndagen den 16 mars]

Måndag igen

orange i pluralis

Måndagen den 10 juni klockan 03.47 vaknar Tage Toll med en känsla av att något inte är som det brukar. Hans nymornade ögon stirrar lite hjälplöst in i sovrummets grårosa dunkel, näsan är täppt och munhålan torr som en öken. Genom den lilla fönsterluckan speglar sig en blekblå himmel mellan persiennernas ljusfilter, en mås skriker mayday-mayday-mayday som om någon var i nöd och behov av livräddning. Men Tage Toll tänker överraskande nog på Rollo May och tycker att klagovisan egentligen låter som en väckelsesång, att den ropar en uppmaning att behålla modet, att tro på den nya dagen. Nej, det finns verkligen ingen ursäkt för att man har en liten hjärna, tänker Tage Toll storsint, och han riktigt känner hur den grå massan av den insikten liksom börjar svälla i huvudet. Men det är inte bara huvudet som sväller, en värme sprider sig i hjärttrakten och magen, i armar och ben. Tage Toll är övertygad om att det är något religiöst som har drabbat honom. I vanliga fall känns natten förstörd när han vaknar den här tiden på morgonen men nu kittlar det under huden som när Tage Toll druckit för mycket av vatten från Vichy. Hustruns lugna andetag i bädden bredvid styrker Tage Tolls insikt om att någonting gott gror i gryningen, inte grå men ljusblå och med ett stänk av solens första orangea strålar.

Tage Toll tänker på Carina Granlunds målning som han idag kan avhämta inramad och glasomsluten från ramaffären. Tyst stiger han upp ur sängen och tassar till datorn i arbetsrummet där han börjar googla bland ordböckerna. Orange… Skriver man oranga eller orangea i pluralis – många orangea apelsiner? Tage Toll är inte speciellt förtjust i apelsiner men nog i färgen och formen. Och i rättstavning. Pomum aurantium heter det på medeltidslatin där auro syftar på guld, och någonting har det att göra med spanska naranja, läser Tage Toll i Wikipedia, alltid lika fantasieggande och pålitlig. Och arabiskans naranj, och persiskans narang, och sanskrits naranga. För att inte tala om naarinja på telegu och naram på tamil. Orange är också en signalfärg, läser Tage Toll med stigande förvåning. Heraldiskt står orange för styrka och uthållighet, i kristendomen representerar orange dödssynden frosseri men färgen associerar också till hälsosam mat, till höst och skörd. Orange väcker känslor, både positiva och negativa, kanske mera positiva. Orange representerar entusiasm, lycka, kreativitet, beslutsamhet, attraktion, framgång, stimulering.

Tage Toll blir alldeles yr och rund i huvudet av tanken att den orangea färgen i Carina Granlunds målning pekar på platser långt borta i tid och rum. Han som bara sett ett hjälplöst grinande ansikte i den naivistiska målningen måste nu definitivt börja medge att konstnären tydligen dolt en massa hemliga koder i det till synes enkla motivet. De svarta strecken är kryptiska tecken med rottrådar i gamla kulturer, färgerna för fantasin helt omedvetet till karavanvägar, dammiga redan för många hundra år sedan. Det som ser enkelt och självklart ut är egentligen ett filter, ett rastermönster som avslöjar en värld och en verklighet som man bara kan se med sina inre ögon, med sin fantasi. Tage Toll har alltid trott att fantasin har med flykt att göra, någonting som drar uppmärksamheten bort. Men nu, här i den gryende försommarmorgonen växer en helt ny tanke fram mellan de glesa hjärncellerna: Kanske är det så att fantasifulla tankar egentligen pekar på nånting som är viktigt här och nu, som kanske är ännu viktigare än det som syns och som man kan känna på? Eller med en bild från Tage Tolls fotografiska 70-talserfarenhet: Fantasin som vardagens framkallningsvätska, det negativa som blir positivt.

Av alla didiääranziööös bubblor och hinnor är fantasins hölje kanske det största, funderar Tage Toll insiktsfull där han med armbågarna stödjande mot arbetsbordet vilar huvudet i sina kupade händer. Åtminstone glänser den hinnan väldigt starkt, gnistrar, speglar och reflekterar allt i sin väg. Utan fantasi blir allting grått och dystert, i värsta fall kolsvart. Det är som att tända en lampa, och släcka. Klick, klick – på bråkdelen av en sekund rusar tanken genom tid och rum utan att man kan ana en enda spricka i väggen, inte uppfatta den minsta tvekan i sekundvisarens tickande. Allting runtomkring ser lika ut som förut – golv, tak, möbler, bokhyllor, dammråttor och tidningshögar – men någonstans i det rundorangea huvudet, mellan de närmast obefintliga öronen och bakom den stirriga blicken, breder sig motiven sig mera in än ut. Som en tornado suger fantasin till sig allt lösöre i hjärnkontoret, drar och sliter i hjärnbarken tills minnen och bilder och toner och ord virvlar i en salig röra, för att sedan projicera alltsammans på filmdukar större än den mörkaste ångest. Och fast det runda ansiktet knappast avslöjar en enda min så är dramatiken där inne desto mer påtaglig. Och vad ännu konstigare är: Fantasins filmer lyser också genom huden och speglar det liv Tage Toll till vardags och på ytplanet genomlever och genomlider. Det finns ett innanför och ett utanför som ständigt gnider mot varandra, ibland smekande, inte sällan slitande och klämmande. Där emellan ligger veckodagarna, tillplattade och alldeles verkliga.

Tage Toll tycker om att fantisera. Nu fantiserar han att det finns en ännu större bubbla än fantasin, en bubbla som innesluter alla andra bubblor, inklusive Tage Toll själv, förorten där han bor, landet, världen, vintergator och galaxer. Och kanske också tiden. En gigantisk ballong som bara sväller och sväller men som konstigt nog också breder ut sig i andra riktingen och omsluter inte bara Tage Tolls runda lekamen men också alla de 100 000 miljarder celler som finns inpackade under den delvis lite slappa huden. Det här förstår naturligtvis Tage Toll inte med hjärnan, den lilla, men i sin runda kropp kan han bli varse någonting som ligger bortom orden, bortom bilderna och till och bakom tonerna. Samtidigt är det som om detta nånting också är orden, är bilden, är musiken. Men det går liksom inte att fånga, lika lite som Tage Toll kan fånga och förklara varför Carina Granlunds målning talar till honom, eller rättare sagt varför den väcker frågor i honom.

Och nu inser Tage Toll plötsligt nånting med en skärpa som bara en försommarmorgons rödgula solstrålar kan mäta sig med: Det är inte målningen som talar eller som har ett budskap, det är en röst djupt i Tage Toll själv som försöker yttra sig, komma loss, bli hörbar. Granlunds målning fungerar egentligen som en spegel där Tage Toll kan se någonting av sig själv, den är ett slags matris eller raster genom vilket hela Tage Toll som människa och individ tar form och blir tydlig. Det är alltså inte bara Tage Toll som kropp och fysisk varelse som glimmar och sprakar i morgonljuset, också hans bleka själ blir upplyst av det sken som en nymornad insikt skänker sin ödmjuka ägare. I ett snabbt förbipasserat ögonblick har Tage Toll inte bara snuddat vid sin egen inre kärna men också vid något som ligger vida bortom fantasins yttersta gränser.

Upplyst på båda sidor om sin runda lekamen vaggar Tage Toll tankfullt tillbaka till sängen och dyker ner i drömmens hinna väl medveten om att ingenting är beständigt, allra minst tejpsnurror vars uppgift är att hålla tavlor fast i väggen. Och tur är det, hinner Tage Toll tänka innan sömnens rus bedövar den tidiga morgonens illustra hjärncellsaktivitet: Inklämd mellan en bottenplatta och ett reflexfritt plexiglas kommer min målning snart att ligga där utslätad och beskådbar, nästan för all tid och evighet.

apelsiner och ädelstenar

Klockan 12.00 hör Tage Toll inte Åbo Domkyrkas tunga klockmalm ljuda – just då öppnar han nämligen dörren till färg- och rambutiken med de vassa dofterna och den mjuka stämningen. Här inne kan man bara ana mumlet av främmande tungomål och alldeles spontant tycker Tage Toll sig uppfatta det nybekanta ordet naranj och det nästan svenskklingande turquoise. Framme vid disken står två mörka gentlemän och håller i en nyinramad stor tavla. När de upptäcker Tage Toll brister båda ut i lika blixtrande som hjärtliga leenden – här är kunden som kommit med en visuell hälsning från deras hemtrakter! Tage Toll omsluts av håriga armar och rökelsedoftande kaftaner och han förstår inte riktigt orsaken till det familjära mottagandet men har ingen orsak att tvivla på hjärtlighetens uppriktighet. På lite knackig svenska bedyrar de båda konstvännerna att Tage Tolls målning har påmint dem om deras kulturella bakgrund och språkliga identitet. Färger och komposition för tankarna till en apelsindoftande mormor och en farfar som uppvaktade sin hustru med juveler från Turkiet. Det runda ansiktet – eller jordgloben som butiksägaren tycker sig se i den cirkulära formen – är ett uttryck för parabolantennernas välsignade förmåga att fånga upp hälsningar från nära och kära långt borta, motivets leende mun ett bevis på att mänskligheten ännu kan enas och fred skapas på jorden.

Omskakad men väl till mods ragglar Tage Toll ut ur rambutiken tio minuter senare. Med ett stadigt grepp om det grova bandet som omsluter det tunga paketet tar han sikte på metrostationens ingång femtiotre meter norrut. Stillastående i rulltrappans fortlöpande rörelse funderar Tage Toll om det var rimligt och riktigt att acceptera butiksägarnas krav på gratis inramning som ett uttryck för uppskattningen att de som invandrare får vara delaktiga i detta brobygge mellan folken. Tage Tolls viftande med sedlar hade mötts av avvärjande rörelser och ännu fler kramar och ryggdunkningar. Till slut hade Tage Toll gett upp väl medveten om att generositet och stolthet inte kan ersättas med valuta och silver.

När Tage Toll nu, med middagens sol rakt i zenit, bredbent stegar in i metrovagnens orangea värld, inbillar han sig att det egentligen är Saharas öken som breder ut sig framför hans fötter, och att han och hans medpassagerare ingår i en lång karavan där de uppflugna på sina kamelryggar i sakta mak är på väg mot nästa stora arbetsmarknad. Djupast inne i sin päronformade lekamen är Tage Toll nämligen en ständigt vandrande handelsresande, en tidlös äventyrare som med fantasins hjälp kan färdas vartsomhelst och närsomhelst. Inga större förberedelser är nödvändiga, vardagen är lika ofärdig och öppen som en målning som ständigt faller ner från väggen. För hur konstigt det än låter finns det en likhet mellan detta nersinglande konstverk och den inre värld som är Tage Tolls. Pensioneringen har visserligen inneburit en total positionsförändring men det är inte bara det att hit och dit förvandlats till ett sakta snurrande kring den egna naveln, mycket annat har också sjunkit ihop som en punkterad ballong. Ledarprofiler i det statliga Socialverket, som Tage Toll träffat både en och två gånger, och andra välbekanta ansikten i det offentliga rummet, har pensionerats eller förpassats till sällare jakmarker. För Tage Toll välkända och traditionsstinna organisationer som haft betydelse och varit en viktig del av vardagen har i den högljudda metropolverkligheten nästan tystnat eller åtminstone förvandlats till en skugga av sin forna glans. Det kulturella kittet krackelerar, släktingar försvinner i fjärran, gamla vänner tonar bort i bestyrsamhet, strapatsrika utlandsresor och husliga sysslor. Nya vänner lyser med sin bleka frånvaro.

Den målning som Tage Toll nu håller i ett stadigt grepp, och som ligger hoppressad mellan kartong och glas, är ett slags första försök att fånga den tid och livssituation som är hans. Nu när Tage Toll har blivit medveten om att det inte är målningen som talar utan hans eget inre som speglar sig i Granlunds motiv, kvarstår frågan: Vad berättar denna oavslutade naivistiska figur om Tage Tolls själ och ande, vad säger den stirrande blicken om Tage Tolls inre värld?

En sak verkar uppenbar: Tage Tolls ögon kan stirra både utåt och inåt, han kan känna dofter både i rummet och i fantasin, han kan höra röster både från förr och nu. Om han kan känna smaken av havregrynsgröt i fantasin är lite tveksamt men helt säkert får tanken på blåbär det att vattnas i munnen, inte helt olikt beteendet hos den berömda ryska hunden som dräglar i psykologiböckerna på Tage Tolls bokhylla. Men störst av Tage Tolls sinnen är huden, både därför att Tage Toll har en förhållandevis utbredd kroppskonstitution men också för att han under årens lopp, troligen helt omedvetet och kanske av livet påtvunget, uppodlat en sensibilitet som gränsar till det överdrivna – Tage Toll är den tunnhudade människan personifierad, diagnostiserad och fantiserad.

Tage Toll förstår att livet och skissartade målningar har mycket gemensamt, att färden på den här sidan av gravgården bara är en förberedelse, en övning i färg och form och motiv som först där längre fram ska prydas av en ram i glas och guld. Omsluten av sin orangea nu-bubbla flyter Tage Toll fram som när surfaren rider på vågen – fokuserad och förväntansfull. En högst påtaglig känsla av ordlös meningsfullhet inramar den nya tavelägarens existens och med ett inåtvänt leende plitar Tage Toll med prydliga versaler på det bruna paketets övre sida: HAN BLEV VERKLIG I FANTASIN.

Det ska det också stå på Tage Tolls gravsten. Om han en dag, mot förmodan, skulle dö.

 

Sagan om Tage Tolls tavla baserar sig alltså på en verklig händelse och en verklig, alldeles konkret tavla målad av konstnären Carina Granlund. Att berättelsens huvudperson uppvisar eventuella likheter med undertecknad får dock tillskrivas läsarens visserligen förståeliga men troligen smått paranoida lust att ständigt hitta plausibla förklaringar på mysterier som trots allt är fullkomligt ogripbara, till och med för en medelmåttig hjärna och framförallt för en vanlig, vardagligt sårbar själ. Inga förhastade slutsatser ska alltså dras om bloggarens förmenta förståndskapacitet, än mindre om hans uppenbart svårt tillpucklade psyke som trots alla brister och skavanker dock tillför honom en aura av nästan mänskliga drag, nog så behövliga i en svårt bespottad och besmittad virusvärld. Tage Toll och hans alias är visserligen inte riktigt kloka men så är inte heller världen, och därför kan vi lägga denna stora fråga – "varför är det ingen ursäkt att ha en väldigt, väldigt liten hjärna?" – i boxen för brännbart avfall (eller möjligen i lådan för Materialåtervinning) och nu samvetsrenade och intelligensbefriade helt lugnt och sansat återgå till den trista verkligheten.
Tack Carina för din konst som inspirerar till tankeutflykter och verklighetsanalyser! Tavlor är viktiga men utan ram faller de lätt ner från väggen.