Här kommer order från högsta ort: Nu ska du frivilligt göra en god gärning för din medmänniska! Nu, idag! Sätt igång! Jag ska inte behöva upprepa det gång på gång, nog måste du ju förstå det när jag säger till på skarpen: Idag gör du minst en god gärning för din brustna broder, aktiverar dig i minst en altruistisk akt för din svaga syster. Idag! Frivilligt! Här hjälper inga undanflykter, inga mesiga förklaringar, inga menande viftningar mot klockan: Idag gör du frivilligt vad jag aldrig någonsin gjorde igår.

Du måste ju förstå att det bara är för ditt eget bästa som jag måste ta till hårdhandskarna. Skulle du frivilligt göra din frivilliga insats skulle jag ju inte behöva stå här och mässa Frivillighetens Lov. Men nu när du fegar och trögar och inte lägger två strån i kors för en sårad och sargad mänsklighet måste ju nån – i det här fallet självupplysta jag – vifta med piskan och se till att det blir lite ordning och reda i leden. Du ska veta att jag gör det alldeles frivilligt, offrar min egen goda vilja till förmån för någonting större och värdigare: Andras frivillighet är min lag. Och hör sen!!

Om du inte frivilligt, på stubinen, sätter igång att vara frivillig på heltid får du skylla dig själv om livet förvandlas till ett litet h-l-e-e. Glad och god är bara den som frivilligt gör saker och ting för andra, som jag, som alldeles frivilligt bestämmer vem som är frivillig, inte bara i det här landet men på större delen av jordklotet (som jag frivilligt besöker med regelbundna mellanrum för att hålla ordning på torpet, när ingen annan gör det).

Gör som jag säger: Nu! Frivilligt!