I det stora perspektivet är Madeira en liten klippö i ett enormt vattenlandskap. Livet uppe i de skogbeklädda och dimhöljda bergen skiljer sig totalt från kustremsans klara vyer och skarpa ljus. Närmare kustlinjen tilltar ljudnivån och vid stranden pågår bruset som en kraftig tinnitus dygnet runt. Vårt hotell reser sig elva våningar högt bara några tiotals meter från detta brusande hav.

I den svarta natten trummar Atlantens vågor med en aldrig sinande kraft och vi är tvungna att hålla fönster och terrassdörr stängda och i stället lyssna på luftkonditioneringens mera moderata tongångar. På avstånd är havsytan till synes nästan spegelblank, vid strandlinjen sjuder det och bubblar, brusar och smäller.

Strax efter sju på morgonen tränger de första solstrålarna upp över horisonten. Kraftiga molnbankar skymmer horisonten och vattenytan försvinner i ett blågrått dis.

På kvällen samma dag  ser den våta tavlan ut så här: Kryssningsfartyget har just lämnat Funchals hamn med Ponta Delgada på Azorerna som destination. En liten fiskebåt med jolle stånkar ivrigt längs strandlinjen på väg till fångstfyllda djup.

I de trånga vikarna i Ponta de Sao Lourengo får det blåvitglittrande vattenspelet konkurrens med det vulkanliknande landskapets krassa karghet.

Efter en alldeles för innehållsrik middag på en strandrestaurang i Ribeira Brava tar vi en promenad längs byns huvudgata och kommer till en kort tunnel bakom vilken öppnar sig en kort strandlinje där några fiskebåtar ligger och guppar. Högt ovanför klippväggen ligger husen fastklistrade i sitt stadiga underlag med en utsikt man bara kan fantisera om från detta bottenperspektiv. Här på Madeira handlar det antingen om berg eller vatten, ofta båda två samtidigt.