Gårdagens råttinvasionsrapport från terrassen kräver snabbt en mera upplyftande monolog i bloggflödet. Glömda, åtminstone för tillfället, är dessa långsvansade och objudna gäster och i stället framträder helt positiva minnesbilder av Andbergets smått stirriga men sympatiska härskare: Jussi. Namnet kommer självfallet från det barnvänliga pupujussi som också är – ser jag på nätet – namnet på en restaurang i Jyväskylä och en elegant dekorationspryl (med röda morötter runt midjan) hos Aarikka. I konsekvensens (Urban, Mesterton, Mustang, Pavaråtti etc.) namn heter han (det är konstigt nog alltid en han) helt enkelt Jussi. Även på Svenska Dagen.

Jussi hör till Environgernas innersta krets. Han rör sig sävligt över berget året runt men självfallet lite mera sporadiskt vintertid när gräsfödan är dold under snö och is. De senaste dagarna har han faktiskt varit helt osynlig (trots total frånvaro av snö) och jag funderar var han egentligen håller hus. För något slags hus håller han väl ändå? Parken runt berget avslöjar vid en snabb och ytlig blick inga tecken på hål och gångar men han har kanske stängt dörren efter sig och slängt lite torra löv på infarten för att vilseleda dammsugsförsäljare, namnunderskriftsinsamlare och reklamutdelare. Han är nämligen ganska slug. Slug och stirrig.

Efter år av ömsesidigt trippande på tårna och artig dialog har vi långsamt, mycket långsamt, kommit varandra lite närmare. Ungefär en meter närmare. Vanligen krumbuktar han sig från vänster, eller höger, in i blickfånget några meter framför fönstren och sätter igång med sitt eviga grästuggande samtidigt som de enorma lurviga öronen likt periskop spanar in varningssignaler, speciellt från stigen som diagonalt korsar berget. På betryggande avstånd (femton-tjugo meter) fortsätter han sitt idisslande medan ögonen följer mattar och hussar och andra hundar. Och så länge de passerar berget i jämn takt och inte för något oväsen fortsätter han att tugga och svälja, tugga och svälja. Det är mycket tuggande och mycket sväljande. Och mycket sittande och mycket lyssnande och mycket stirrande.

Sommartid, när bergsängen närmast kan liknas vid ett hararnas smörgåsbord, är Jussi lika snål på godbitarna som jag vid de stående borden på Sverigebåtarna. Då händer det sig att han småkryper tuggande allt närmare husväggen och våra stora fönster som når nästan ner till marken. Med sovrumsfönstrets eller vardagsrumsfönstrets vädringslucka öppen kan Jussi och jag stå där och småskvallra på ett par meters avstånd, han ute, jag inne. Och ibland, som sagt, på ännu kortare avstånd, men då ska det nog handla om hemligheter som kräver viskningar. Han har till och med vant sig vid kamerans lågmälda knäppande men följer uppmärksamt med mina förehavanden samtidigt som käkarna (hans) rör sig rytmiskt och målmedvetet. Så länge jag håller hövlig ton och undviker snabba åtbörder kan vår dialog fortgå i den sena sommarkvällen medan solen färgar berget och träden glödröda.

Men nu när det varken är sommar eller vinter, knappt ens höst, håller Jussi låg profil i sin jordiska kula. Jag gissar att han sitter där och läser Alice i Underlandet och känner sig väl befryndad med Påskharen och Hattmakaren som av Chesirekatten båda anses helgalna. Det är kanske lite att ta i men i Jussis gräsligt gråa vardag känns varje liten överdrift om inte som en fjäder i hatten så åtminstone som en smekning på pälsen, den sammetsmjuka.