Det står en levande lieman utanför katedralen i Granada som en påminnelse om livets nyckfulla gång och gångna tiders syn på dödens ankomst. Men trots sin smått skrämmande gestalt har han ingen chans mot barnens spralligheter och busfasoner. Visst anar man inledningsvis en gnutta oro och osäkerhet någonstans i ögonvrån – vem, eller vad, finns i den svartklädda skumma gestalten, bakom den stora mörka kåpan som döljer hela ansiktet? Och lien, den blanka och vassa – tänk om han börjar vifta med den? Men när Döden inte är så död längre och i själva verket i högsta grad levande och pratande, upplöses alltsammans i glada skratt och några nonchalanta krumsprång. Och så är det ju med oss alla  – när vi övervinner våra mörka inre demoner är livet så mycket lättare att bära.

Idag på Internationella barndagen påminns jag, senioren, att det fortfarande (förhoppningsvis!) även bor ett barn i mitt inre, ett barn som är själva kärnan i min tillvaro. Någonstans bakom rynkor och flagande minnen kan jag ibland finna lite sund galenskap, nyfiken experimentlusta och snabba rörelser. Men utan ett visst mått av enträget arbete och medveten fokusering tenderar det spontana och förväntansfulla att liksom bara falla samman och uppgå i någotslags grå vardagsmassa, inte helt olikt dammråttorna under sängen. För att kunna återta livslusten och framtidstron måste jag släppa fram kreativiteten, ordekarna, bildcirkusen, melodiflödet och kroppens behov av rörelse och vila i lagoma portioner. Bara så kan jag övervinna min rädsla för liemannen. Internationella barndagen är i allra högsta grad en vuxen angelägenhet.