Omringad av Atlanten höjer sig Madeiras berg tidvis i hisnande branter. Hit upp, till plus tusen meter, slingrar sig serpentinvägarna i krävande kurvor. Vi kör en automatväxlad bil av mindre modell och det passar utmärkt när vägen lutar 30 grader och mera. Det pirrar i magen och ögonen stirrar oroligt både framåt och åt sidorna – för nära bergskanten vill man definitivt inte hamna. När vi passerar molngränsen och allt förvandlas till ett grått töcken är den högsta önskan att ingen kommer för nära bakom eller plötsligt dyker upp rakt framför.

Mellan ett ingenting och ett annat ingenting klarnar det  en aning och kring en liten platå är några bilar och en buss parkerade. Vi är i byn Encumeada och i turistshopen säljs handstickade tjocka ylletröjor för simpla 30 euro styck. Visst kan det vara kallt här uppe på de här höjderna  men temperaturen på Madeira håller sig normalt långt över 20 grader nästan året runt. Småsvettig av körstressen väljer jag ut en blå-grå-vit ullig skapelse och tycker det är lite småkomiskt att inhandla vinterkläder i subtropisk miljö.

By-vy från Encumeada.

 

Ett par dagar senare styr vi hyrbilen mot Madeiras östligaste delar, mot Ponto de Sao Lourenco. Här är höjdskillnaderna inte lika dramatiska som inne på ön men landskapet desto kargare. I det månliknande omgivningarna kan man urskilja små fläckar av människovarelser som sakta stegar upp och ner längs steniga stigar och snustorra sandplatåer. Vi följer den internationella strömmen och noterar att nordiska språk växlar med ryska, spanska, engelska, tyska…

Madeira är så mycket mera än huvudstaden Funchal. Och de platserna och miljöerna når man bäst med bil. När man äntligen kommit bort från motorvägarnas tävlingskörande breder tystnaden och tidlösheten ut sig, och kanske också in i kroppen. Ibland måste man resa långt för att komma nära sig själv.