Här uppe på Ponta de Sao Lourengo, den östligaste spetsen av Madeira, växer det knappast någonting alls, bara berg och sten och sand så långt kamerans lins når. Skulle inte Atlanten omfamna bergsformationerna kunde det här nästan lika bra vara månens baksida. Men vi noterar faktiskt några småspovar som nästan helt smälter in i den bruntorra marken, och små ödlor som blixtsnabbt kastar sig in i håligheter när vi kommer för nära. Och en och annan tusenfoting. Men i övrigt… sand och sten och mycket berg. Och en hel del turister.
”Mitt” första ”berg” fanns på en holme i Hangelby, Sibbo. Någon hade döpt ön till Matala (”låg”) men i mina barnaögon var den tvärtom mycket brant, åtminstone på den sida som vette ner mot sandstranden. Där tillbringades mången het sommardag på 50-talet, oftast tillsammans med min bror och mamma, men ibland, som här, med halvsyster Babben, pappa Joju och morbror Totti. I bakgrunden låtsasboxas jag med min bror Peppe. Holmen Matala och detta anspråkslösa berg är djupt rotat i minnet, långt under huden. I själva verket är det en visuell symbol för 50-talets somrar – varmt på ytan, kallt under skalet.
När Vive och jag började resa, mest i Europa men som här till Azorerna, var det ofta bergen som lockade henne. Det tog en tid innan jag riktigt fattade charmen med branta stigningar och mer eller mindre mödosamma klättringar. Jag började inse att det fanns ett liv nere i dalen och ofta ett helt annat där uppe. Och att de skillnaderna sannolikt också formade människornas kropp och psyke, kanske också deras världsbild.
När jag nu tänker på berg tänker jag på bergsmassiv som håller sig på avstånd, som här i Feldkirch i östra Österrike, där landskapet liksom vilar i en stor skål eller en jättehand.
Eller som i Innsbruck där natur och kultur nästan frontalkrockar och skapar dramatiska scenografier, tacksamma att fotografera och beundra.
De skog- och ängsbeklädda bergsmassiven i Bregenzwald har en helt annan karaktär. Mjuka och följsamma böljar de genom landskapet, inbjuder kor och människor till vandringar i tidvis branta men vänliga sluttningar.
Amos Oz skriver i inledning till sin stora roman En berättelse om kärlek och mörker om sitt barndomshem: ”Egentligen låg lägenheten i källaren, eftersom husets bottenvåning var utgrävd ur bergssluttningen. Berget var vår närmaste granne, en tungsint, inåtvänd, tyst granne, en sorgsen gammal klippa med ungkarlens regelbundna vanor, en dåsig och ständigt vintrig kulle som aldrig hade gäster eller skrapade med möblerna mot golvet, aldrig förde oväsen eller störde oss. Genom brandmuren sipprade dock denne vår melankoliske grannes kalla fukt och mörkertystnad ständigt emot oss som en svag men ihållande unken doft.”
Kanske berg gör sig bäst på respektfullt avstånd. Eller under oss, som ett utkiksberg. Som det på Skåldö i Raseborg.
