Minnet av en resa består av en massa fragment och bilder, tydliga hågkomster och en lång rad suddiga motiv. Denna gång (våren 2019) blev fotografiernas antal ganska exakt tusen, och påminner något om de skärvor och keramikbitar som finns utställda i Den Heliga Barbaras slott högst uppe på berget som reser sig mäktigt utanför vårt köksfönster i Alicante. Berget och Castillo Santa Bárbara dominerar hela stadsvyn i staden. Väl uppe har man en fantastisk överblick av en stad som breder ut sig långt över den bruna och lite kärva stäppen. Staden är grundad år 324 f.Kr. och hette då Akra Leuke. Hannibal lär ha släppt lös sina elefanter här och under femhundra år var det morerna som styrde regionen. 1490 fick Alicante stadsrättigheter. Historia så långt ögat och kameralinsen når, alltså.

 

Nu i novembermörkret vill jag minnas utsikten från Airbnb-lokalens terrass över gamla stadsdelen Santa Cruz ner mot strandpromenadens livligare turiststråk. Här lite ovanför och bakom trafikbruset står tiden kanske inte stilla men morgonen tar tid på sig. I slutet av april är värmen tillräcklig men inte påträngande, inte på morgonen. Nu är det mest turister som passerar i gränderna, och ljuden är dämpade. Snett framför terrassen står ett magnifikt träd som silar morgonens solljus genom grönskimrade blad. En spansk duva gör sina räder gång på gång bland kvistar och frukter. Ett monotont brus hörs från fläktar och andra klimatanläggningsapparater på de närliggande taken och terrasserna, och de korta snärtiga slagen längre bort i gränden av någon som troligen bearbetar en vägg eller ett golv med en hacka av något slag.

 

Husen här i Alicantes gamla stadsdel  Santa Cruz ligger tätt. Vitkalkade väggar växlar med färgytor i ljusblått och mörkblått, blodrött, senapsgult, brunt och turkos. Blomsterarrangemang och prydnadsfigurer tävlar om de förbipasserandes uppmärksamhet.

 

Det rustika och till synes improviserade kan dock inte dölja tv-antenner, ventilationslådor och en snårskog av elkablar som skulle få en finländsk tekniker både förvånad och ibland förtvivlad. Men som visuellt element på ett fotografi är de bara till fördel. Jag knäpper och knäpper.

 

I vår gränd stöter vi på en varningsskylt, troligen riktad just till oss manliga turister. Det smått lustiga utförandet avslöjar vid en närmare blick ett allvarligare budskap.

 

Graffitin, både den konstnärliga och den spontana, livar upp gränder och prång.

 

Sent i den varma och mörka kvällen vandrar vi uppåt längs snålt upplysta trappor och gränder. Många sitter utanför sina dörrar och portar, eller på de små caféer i prången. Skratt och prat fortplantas mellan väggarna, en hund ligger avdomnad under en bänk, en katt kommer sakta lunkande ner för en grässlänt. Natten omsluter oss alla i sin sträva famn.