Ännu i går glödde berget i gult och rött, idag har frosten huggit sina vita tänder i torra löv och kala grenar. November är årets dystraste månad, våt, kall, mörk. Blicken stannar redan innanför terrassmuren. Både äppel- och körsbärsträdet bär ännu några enstaka gula blad och cypressen är visserligen rak i stammen men samtidigt lite luggsliten i grenverket nertill. Den stora avklädningen är ett faktum.
Den rektangulära terrassen, trettio kvadratmeter stor, domineras av en hjärtformad sandplan med hjärtats spets riktad mot porten som öppnar sig ut mot berget. Sommartid är terrassen ett omgärdat uterum, en naturlig förlängning av själva bostaden, vintertid är den en ingärdad skyddszon för både vingförsedda och pälsbeklädda besökare. I denna värld i världen huserar Urban (alla ekorrar heter Urban), Mesterton (alla blåmesar heter Mes-terton), en och annan kråka och skata, trastar, talgoxar, sparvar och bofinkar – de vingförsedda varelserna hör till fågelvärldens vanligaste. En gång krockade en hackspett med en glasruta högre upp och föll död ner i sandhjärtat.
Fönsterkollisioner är inte ovanliga men vanligen kvicknar de fjädermjuka varelserna till efter en kort medvetslöshet. Den mest dramatisk krocken åstadkom sparvhöken som tydligen var helt fokuserad på att fånga en trast. Det blev en rejäl skräll mot innerterrassens ruta och två fjäderpaket som landade på trätrallarna, det ena stendött, det andra omtumlat men bara tillfälligt bedövat. Från mitt fönster knappt två meter ifrån såg jag den imponerande varelsen, med klorna i offret, stående villrådig på terrassgolvet.
Jag tog kameran från bordet, ställde hastigt in tänkbart ISO-tal, bländare och slutartid, lade mig ner på golvet vid terrassdörren, drog ljudlöst ner handtaget, höjde kameran till ögat, och började millimeter för millimeter långsamt skuffa upp dörren för att inte skrämma den påflugna gästen. Med dörren på glänt var höken och offret mindre än två meter från kameralinsen. Jag knäppte en, två, tre, fyra bilder. Då reagerade den bistert blängande tippan, flaxade och lyfte en meter med sitt offer i klorna, men krockade mot det höga terrassfönstret som vätter mot berget, och föll ner igen på golvet. För ett ögonblick verkade den tveka huruvida matportionen var viktigare än den egna säkerheten, men så släppte den greppet om sitt offer och lyfte med kraftfulla vingslag ut mot terrassen, förbi körsbärsträdet och ner över berget. På några sekunder var den borta ur synfältet. På terrassgolvet låg en blodig och huvudlös före detta koltrast.
