Alla stadsbor, eller åtminstone alla infödda stadsbor, har troligen sina egna favoritstråk, gator och gränder som är laddade med minnen och upplevelser. Jag är uppfödd på Skatudden, på Köpmansgatan, där femmans spårvagn i tidigt 50-tal gnisslande svängde in på Skatuddsgatan och där den hade sin ändhållplats, nästan rakt framför vardagsrumsfönstren. Länge undrade jag vad som menades med n-hållplats. Nästan hållplats? Namnlös hållplats?


Nej, det tänkte jag inte. N-hållplats hörde till de vuxnas förvirrande vokabulär, för mig främmande och därmed ointressant. Men det fanns ett slags kodspråk som tydligt markerade vissa hållpunkter i  geografin och som även jag lärde mig snabbt. Mamma jobbade på Stockis (Stockmann), pappa på Roiskis (restaurang Royal) och vi bodde på Skatan (som uttalades med korta vokaler).


Staden var liten på den tiden. I själva verket tog den slut vid Munksnäs i norr och Brändö i öst. Allt bortom dessa diffusa och troligen smått farliga områden fanns liksom inte i föreställningsvärlden. Ett undantag var det hyrda sommarhuset i Hangelby i Sibbo – tillvarons brännpunkt sommartid under hela femtiotalet. Att det faktiskt fanns människor som inte bodde i huvudstadens centrum var för mig nästan obegripligt.


Denna min mentala och geografiska närsynthet – nej, blindhet –  varade i stort sett hela barn- och ungdomstiden och bröts först efter studierna när jag flyttade till Vasa och Österbotten i jakt på jobb och äktenskap. Drygt trettiofyra år senare återvände jag till hemsoporna med helt andra ögon och erfarenheter. Nu ytterligare tio år senare gör jag mitt bästa för att integrera gårdagens suddiga motiv med dagens nästan knivskarpa fotografier.


Helsingfors idag är på många sätt en fantastisk stad, dynamisk, vacker och fullproppad med konst och kultur. Med kameran dinglande runt halsen, och med gårdagens svartvita motiv i bakhuvudet, riktar jag linsen mot det mesta som kommer i min väg. Och ständigt påminns jag om hur världen omkring mig förändras med rasande fart, samtidigt som skuggor och dagrar någonstans bakom pannloben också tävlar om min uppmärksamhet. Igen dessa INsikter och UTsikter som likt siamesiska tvillingar hänger ihop och inte riktigt går att separera. Är det därför hemstadens fotoobjekt, i motsats till turistfotografens mödolösa knäppande, ofta utmanar mina förprogrammerade ögon: På hemmaplan hänger gårdagens och dagens bilder sällan ihop. Men lite paradoxalt nog tror jag mig bättre se bakåt när jag har blicken fäst framåt. Eller åtminstone fotolinsen.