Idag på Nationalparkernas dag tar jag fasta på park-begreppet i en lite snävare bemärkelse: Jag bor nämligen själv mitt i en park. Ja, det är faktiskt sant; Andbergsparken breder ut sig som en vid kjol rakt framför och på sidorna om vårt höghus, och vår turkosa terrassport på bottenvåningen öppnar sig direkt ut på bergets högsta punkt. Här på hisnande 17 meters höjd ovanför havsytan är man både utslängd och instängd i naturen. 48 trappsteg leder ner från (och upp till) berget på den södra sidan mot det egentliga parkområdet. Via stigar i norr och på östra sidan tonar reservatet ut i höghus och en bilfylld asfaltdjungel. Andbergets topp (ca 50 x 50 meter) rakt framför mina lystra ögon utgör i min fantasi ett afrikanskt naturreservat i miniatyr där afrikansk vildhund ersatts av finländsk tamhund, tiger av katt, myrlok av igelkott, storörad fennek av skabbig räv, gepard av stirrig hare och elefant av husmus – ja, man har så roligt som fantasin det medger. Mera om Andbergets zoologi och botanik i humoresken längst ner i blåggen.

Längre bort österut, närmare bestämt 637 meter och kanske något lite till, ligger Hertonäs gårds park med sin berömda herrgård, tuktade parkalléer, lusthus OCH ett medvetet mera vildvuxet parkparti som sträcker sig ända till Tegelbruksvikens välfrekventerade strandpromenader – kultur och natur i en minst sagt salig blandning. Här vandrar jag nästan varje morgon året runt, ofta med kameran hängande runt halsen. Just nu tilldrar sig den berömda runda tulpanodlingen mitt särskilda intresse, varje år lika elegant och försommarförförisk.

Och i skogsdungarna runt den ena av de två dammarna i Hertonäs gårds park flirtar några skrakar, knipor och änder i majmornarnas äggande tider. Allt och alla har bråttom att göra sig redo för sommaren.

Och ytterligare ett stenkast (om man är bra på att kasta) längre bort ligger Kasbergets berömda Körsbärsträdgårdspark som i år exploderade i mitten av maj. 240 blommande körsbärsträd är en imponerande visuell och estetisk upplevelse. I stadsplaneringen kallas parkerna i övrigt för ”gröna famnar” och någonting liknande hade troligen också etnologen Bo Lönnqvist i bakhuvudet när han i boken Gamla gårdar i Helsingforstrakten talar om människans symbolskapande förmåga: ”Men i parkerna står också träden – de namngivna minnesträden, ödesträden – symboler för själen – människans själ, gårdens ande.” Idag på Nationalparkernas europeiska dag gläds jag lite extra över den natur som på första park-ett omger mitt urbana vardagsliv.

 

Vinjettbilden av Andberget har tagits med en drone av sonen Lucas.