Bilen har redan för en tid sen fått sina vinterdäck påskruvade och nu är det definitivt dags att också dagligen fylla på fåglarnas mathus på terrassen. Men det är med kluvna känslor vintersäsongen inleds. Förutom de visserligen charmiga men glupska Urbanerna (ekorrarna) hade vi senaste vinter besök av både möss och råttor på terrassen. Dagtid fick småtipporna ganska ostört husera runt mathuset men mörka kvällar kunde vi i kökslampans speglingar se snabba rörelser längs terrasskanten, i äppelträdet och ibland även rakt upp längs mathusets släta stolpe. Den mindre varianten, snabb som en känd Ford-bil på raksträckorna, fick namnet Mustang, men de större oborstade typerna tyckte vi inte var inte värda våra kreativa, och kärleksfulla, dopseremonier. Men i ett okritiskt ögonblick, efter närkontakt med den största och mest högljudda besten, blev även den namngiven: Pavaråtti.


Alla tänkbara hål och öppningar på terrassen täpptes nogsamt till men det resulterade bara i nya inbrytningsförsök på andra ställen. Eftersom skjutvapen inte kunde komma i fråga inhandlade vi i stället en lång och effektiv fälla. Med lite nötter som lockbete framför ingången och fler delikatesser lite längre in i själva buren, lämnade vi terrassen åt sitt öde över natten. Följande morgon var det skrik och tandagnisslan – första offret infångat! Men vad göra nu? En nära vän med slika erfarenheter hade föreslagit kvävning med platspåse, en annan expert rekommenderade dränkning, en tredje föreslog ett hårt slag med spaden.


Ingen av dessa kreativa idéer föll oss i smaken. I morgonens dunkel placerade vi, handskförsedda och med yttersta försiktighet, buren i en stor plastpåse, drog för dragkjeden, bar ut den till bilen, placerade paketet i bakluckan och körde till närmaste skogsdunge 1,5 kilometer härifrån. Efter att ha konstaterat att ingen medmänniska rörde sig i närheten, öppnade vi påsen, lade buren på marken och lösgjorde luckan. Med ett ilsket fräsande kastade sig offret ut i skogens tystnad och försvann bakom stubb och sten.

Var vi lättade? Jo, men också lite skamsna.


När nästa kväll randades noterades nya rörelser på terrassen. Hade råttjäveln återvänt, hade den en GPS inbyggd i sin långa, äckliga svans? Ut med fällan, mera käk utanför och innanför buren, och en ny småorolig natt.

Nästa morgon samma skrik och skrammel, denna gång var offret en något mindre, ljusare best. Samma procedur, samma biltur, samma skogsdunge.

När detta upprepades tredje kvällen började vi ana vidden av vårt problem. Borde husbolaget informeras? Är det tillåtet att sätta ut gift? Dynamit?

Efter fyra veckor och sex råtteskorter – troligen en hel råttfamilj – var vi äntligen befriade från inkräktarna. Men kvar i minnets labyrinter rusar fortfarande ibland blixtsnabba varelser och påminner om att alla i djurvärlden är hungriga, i synnerhet på vintern, och i synnerhet de mest hänsynslösa. Den paradisiska terrassen kan i ett nafs förvandlats till ett råttfyllt helvete.