Trettondagen – den trettonde dagen efter julafton – firas bland annat för att påminna oss människor om det första underverket Jesus utförde när han förvandlade vattnet till vin på bröllopsfesten i Kana. Det var då ögonen öppnades för några tiotal, kanske fler, för första gången i historien: Livet innefattade en dimension som hjärnan inte riktigt kunde greppa. Och det skedde precis framför deras ögon, de kunde konstatera faktum med munnen, näsan, magen, med hela kroppen. De visste inte vad de skulle tro men de kunde se och känna resultatet, fysiskt och psykiskt.

Vilken skulle min reaktion vara om Jesus utförde samma mirakel till exempel i snabbköpet Hertta som jag besöker några gånger i veckan. Om han stod där vid Alkos ingång och föreståndaren kom fram och viskade åt honom: ”Vinet är helt slut, vad ska jag göra, kunderna strömmar in!?” Och Jesus skulle säga åt honom att plocka fram alla tomflaskor de har på lagret och fylla dem med vatten. ”Va!?” Ja, ja, gör som jag säger. Och vi alla kunder skulle få följa med till det där bakersta rummet där tomflaskor förvaras, och vi skulle bli vittne till när föreståndaren, skakande på huvudet, fyller alla flaskorna med vatten och till sist, med en frågande blick och en lätt axelryckning tittar på Jesus och säger: ”Och sen…?”

Och jag skulle som första kund få smaka på vattnet. Hur skulle jag reagera? Jag har svårt att ens föreställa mig det. Skulle jag lita på mina smaksinnen eller skulle jag ana ett hypnotiskt inslag i tillvaron, skulle jag kanske betvila min mentala hälsa? Eller inbilla mig en akut sjukdom, någon form av cancersymptom i mun eller svalg, kanske polyper i näsan, som får vatten att smaka vin? Jag skulle troligen tvivla både på mig själv och honom som alla nu tittade på. Jag skulle troligen inte tro mina ögon, min mun, mina sinnen. Och hjärnan skulle gå på tomgång.

Vad finns kvar när varken kropp eller psyke har någon förklaring?