Om det inte framkommit förut så kan jag gärna erkänna det nu: jag är dålig på att känna igen fåglar. Men med ett fågelmatbord på terrassen här alldeles bredvid där jag står vid mitt höj- och sänkbara skrivbord, har jag kontinuerlig överblick av ett antal fjäderförsedda varelser som gör sina räder mot lunchbordet invid äppelträdet. Stamgästerna består av ett antal talgoxar och gråsparvar, och så förstås min speciella kompis Mesterton. Han är något mindre än de övriga gästerna men har energi och glupskhet för minst två. Ofta hänger han ganska oberörd uppåner under matbollarna och låter sig inte störas av de övriga matvraken. Lockade av aktiviteterna kring det flygande (ej stående…) matbordet dyker även kråkor och skator upp ibland. Till och med en och annan skogsduva kan ta sig en titt på menyn men det sker i så fall när jag inte är i närheten och stör friden. Ett kapitel för sig är Urbans överdrivna frosseri men när han fått sitt brukar han hålla sig borta åtminstone några timmar.

Men häromsöndagen dök en helt ny och överraskande kund in på Cafe Terrace – en steglits. Eller faktiskt en hel lite skock, tre stycken rättare sagt, steglitsar. Jag knäppte snabbt några fotografier bakom fönsterrutorna, men det blev ju inte riktigt skarpt och bra, och när jag tyst försökte närma mig trion via terrassen försvann de snabbare än de kommit. Och förblev borta. Så jag började leta uppgifter om denna granna tippa i fågelböcker och på nätet. Och lärde mig att en steglits väger blygsamma 14-18 gram, har en kroppslängd på 12 cm och ett vingspann på 21-25,5 cm. Och jag tänkte osökt på en annan flygkompis – den blåstirriga sulan som jag sett i tiotusentals vid den engelska kusten och som mäter 1,8 METER mellan vingspetsarna. Större bevingade varelser finns det förstå också, liksom det finns mindre tippor än steglitsen, men det här ger en fingervisning om stor… nej, jag menar litenheten.

Men det som fick min fantasi på flykt var uppgifterna om att steglitsen dels varit en vanlig burfågel, och fortfarande är det i Grekland och på Malta, dels att den varit en viktig symbol i medeltida måleri. På Wikipedia kan jag läsa att konstvetaren och ornitologen Herbert Friedmann, i boken The Symbolic Goldfinch, listat hela 486 målningar från tiden 1260-1500 där det förekommer en steglits i motivet. En legend berättar att det var en liten fågel som drog ut törnen ur Jesu panna när han hängde på korset och att den då färgades röd i ansiktet av blodet. Liknande historier har berättats om rödhaken och ladusvalan också men i motsats till steglitsen har de inte tistlar, och tistelfrön, som favoritföda. Steglitsen förekommer i målningar av bland annat Rembrandts lärjunge Carel Fabritius, Hieronymus Bosch och Leonardo da Vinci.

Och nu också på Mao´s lilla blåa sida.