De sitter utanför ingången till Alhambra, den röda 1200-talsborgen i Granada i Spanien i väntan på ett klartecken från någon lärare längre bort. Det är visserligen bara förmiddag men redan varmt och turisterna trängs vid porten. Klockan är kvart före. Taxibilar och bussar släpper av ännu fler borgbesökare, ingen vill vänta, alla vill snabbt komma innanför murarna. Men alla måste vänta, alla måste ställa sig i långa köer, alla måste lugna ner sig, dämpa sin iver, anpassa sig till mängden. Och alla gör det, mer eller mindre frivilligt. Även skoleleverna, och kanske speciellt de. Vi äldre vuxna som sedan länge glömt bort klassdisciplin och lärarhögaktning finner oss plötsligt i samma situation som högstadieeleverna från Almeira, Cádiz eller Huelva. Med blicken uppmärksamt fäst mot en flaggförsedd guide föses vi framåt mot portarna som boskapsdjur i de rätta fållorna, nogsamt aktande att trampa varandra på tårna i trängseln. Den unga generationen slingrar framåt som en porlande bäck, pratiga men inte högljudda, ivriga men inte stressade. Vi rutinerade sevärdhetskonsumenter suckar tyst åt gruppdisciplinen, den auktoritativa styrningen och den påtvingade kroppsligheten, men finner oss naturligtvis i situationen – som skolgossarna från Jaén, Málaga eller Córdoba. Även vi kan på order bete oss b elev at.