Den egentliga yttre terrassen är 35 kvadratmeter stor, muromgärdad (en dryg meter hög) med en liten port som öppnar sig mot Andbergets högsta topp (17 hisnande meter ovanför havsytan). Från början var ytan (terrassens, inte bergets) beklädd med små men stentunga betongplattor som dock fick ge vika för en betydligt kreativare och konstnärligare konstruktion: Ett stort hjärta (ca 4 x 5 m) av småsten omgärdat av en gräsmatta som i sin tur inhyser ett körsbärsträd, ett äppelträd, en cypress, två rhododendron-buskar och en buske av mera obestämt ursprung och innehåll. Men det låter bättre än det är. Problemet är att den luggslitna gräsmattan mera påminner om min flint (lite växt här och där, med betoning på lite), att körsbärsträdets körsbär är mer än lovligt sura, att äppelträdet i bästa fall lyckas framklämma några sura kart vart annat år och att bara den ena rhododendronbusken blommar årligen, men då å andra sidan desto ymnigare. Så gör även körsbärsträdet som under två veckor i slutet av maj slår ut i en fenomenal kaskad av vita blomster som sedan som sagt, efter två veckor, avslutas i ett ymnigt snöfall. De femtio övriga veckorna står den sen där, avklädd, och bara glor. Sån är situationen på terrassen när den är som bäst, men nu är vi i mitten av april och ännu bara en hårsmån från när det var som sämst.
De gamla trätrallarna på den forfarande betongstensbeklädda inre terrassen (8,5 kvadratmeter stor och delvis glasomspunnen) var sk(r)attade åt förgängelse redan senaste år men nu, senaste veckoslut, blev det plötsligt fart på kropp och plånbok – vi köpte nya trallar. Vilket rimligtvis betydde att de gamla skulle bort. Stor städning utbröt utomhus: ”Det som göms i…” brukar man ju tralla lite lättsamt i självironiskt övermod och, javisst, alldeles riktigt: Där under låg en hel höst begraven, dock (lyckligtvis) inga mösslik eller fönsterkrockade fåglars skelettrester.
Här har det nämligen krockats lite på samma sätt som på tidigt 1960-tal i hörnet av Runebergsgatan och Tölögatan där jag från mitt tonårsfönster på tredje våningen regelbundet kunde blicka ner över vad som i värsta fall kunde bli resultatet när trafiken rusade lite för ivrigt vid fyrasnåret. Men i motsats till gårdagens mer eller mindre betydande plåtskador får jag i bästa fall, med kameran som vittne, nu upprepade gånger tillfälle att detaljstudera finesserna i de skapelsens under som kallas fåglar. Men det må genast vara sagt: Jag är mera fascinerad av färg och form än av taxonomi. Så att när jag nu påstår att ovanstående avsvimmade fjäderfä på terrassgolvet är en rödstjärt så är jag beredd på zoo-logiska mothugg eller annars bara ologiska tillrättavisningar. Men, erkänn bästa amatörornitolog, det måste ju rimligtvis vara en rödstjärt: Se bara på de stiliga bruna fjäderpennorna längst bak!
På lördagen var det koltrasten som dunsade mot rutan och landade vimmelkantig mitt i den stora krukan med ljung. Där satt den sen och stirrade hjälplöst omkring sig, ungefär som när en boxare blir nerslagen och tycker sig bara höra fågelkvitter i den arma skallen. Fast i det här fallet var det förstås tvärtom… (Nedslagen fågel hör boxare flåsa i fjädrarna…? Nää, det där blev helt galet, men du förstår vad jag menar…? Eller…? Äh, strunt det samma… Till saken): I allmänhet, och så också denna gång, räcker en tio-tjugo minuters återhämtning för att få alla fjädrar och fnurror på rätt tråd. Naturen är förvisso alldeles fenomenal på att fixa smärre blessyrer och jag behöver agera begravningsbyrå bara några gånger per år.
Men nu handlade det alltså om de nya trätrallarna på den inre terrassen. De inköptes i en stor järnhandel i Esbo på lördagen av en ung sympatisk försäljare som serverade siffror och tekniska egenskaper med en imponerande självklar elegans, och till sist även, tillsammans med en mera tystlåten kollega, bar alltsammans ut till bilen och till och med skuffade in bråtet i bagageluckan: Sexton trätrallar i mörk grafit (a 6,50 e), samt fyra 45-liters säckar trädgårdsmull (a 3,50 e). Ett par timmar senare inleddes trallbytet på Andberget, inklusive terrassputsning och betonggolvssköljning. Ytterligare en timme senare hade höstens ljung fått ge vika för violer i blått, lila, gult och vitt i den stora krukan, och den inre terrassens förr så bleka och slitna trallgolv hade fått en ny mörkare lyster som nu också synkroniserade med den stora redskapslådan i samma färg där invid husväggen. Det var bara ett aber: Av sexton beställda trätrallar hade vi fått femton. Man kan nästan säga att terrassen fortsättningsvis lyser med sin frånvaro.
[Tippan på vinjettbilden torde vara en grönfink men om någon blåggbläddrare med kännedom i fågelklädsel är av annan åsikt torde hen höra av sig.]
