Det här är ett lite tamt försök att i en och samma bild kombinera två av dagens teman: armbandsklockans dag, och mitt eget förslag till temadag då det är fritt fram att tveka, vela, småtvivla, eller överhuvudtaget helt gratis och frivilligt vingla i tillvarons tidlösa kvarter som ett slags motvikt till de klockstyrda och kalenderfyllda övriga dagarna i december.

Bilden är från Madeiras huvudstad Funchal, tagen senaste lördag. Dessa risiga men levande väggar ser man speciellt i den äldre stadsdelen, i de smala gränderna. Tidens tand har gnagat, rappet flagnar och dagens avtryck både smälter in och står ut från tavlan. Här finns någonting tidsöverskridande och evigt som beblandas med en hetsigare puls – klockans medvetna och evinnerliga tickande OCH en osäkerhet, komposition OCH improvisation. En vägg att se på, en vägg att lyssna på.

Kanske också en vägg att känna på. En vägg att meditera över. En vägg att luta sig mot, att smälta in i.

Tjaa… hmmm… kanske…