Böcker är ju som bekant skärvor och reflexer av liv. När jag läser en bok hälsar jag på hos författarens psyke, stiger in i en för mig främmande värld. Eller är den egentligen så främmande? Vissa inslag känns ju ofta väldigt bekanta, andra kanske mindre. Men bara det här att dyka ner i någon annans fiktiva tillvaro är på en gång smått hisnande och samtidigt väldigt njutningsfullt. ”Det verkliga nöjet med att läsa en roman startar med förmågan att se världen inte från utsidan, utan genom medvetandet hos en av de personer som lever i den världen”, skriver Orhan Pamuk i En naiv och sentimental prosaist – tankar om romanen. 

En bok är produkten av en lång skapande process, kontentan av ett aktivt ordbruk. Det som hos skriftställaren från början kanske varit oklart och diffust och pockande formas under processens gång, alldeles ordagrant, till meningsskapande sammanhang och alternativa verkligheter. Och inte vilka verkligheter som helst – det liv som gestaltas under huden framstår mången gång som mera verkligt och förståeligt än mitt eget liv här och nu. Alla människor möter dagen på olika sätt, på ytan är variationerna legio. Men genast en liten bit under epidermis börjar likheterna vara påfallande och frågan är om inte alla människor har ett slags gemensam gudomlig kärna. Olika på ytan, lika längst inne.

När sociala och kulturella band allt oftare bryts, och den yttre världens hotbilder börjar bli alltför närgångna, är de inte så märkligt att intresset för böcker och berättelser ökar. Människan är inte gjord för att leva i sin egen bubbla mer än bara korta ögonblick, och när tillståndet fortsätter alltför länge måste det ske en motreaktion. Under pandemin har vi saknat den sociala gemenskapen och i värsta fall har mången själsligt torkat in. Det har åtminstone jag. En livlina jag har klamrat mig fast vid under coronasäsongerna är det egna skrivandet; när yttre stimuli minskat har jag fokuserat på de livsöden som varit mina genetiska föregångares. Det har jag gjort i min lilla enmansbiograf som är placerad strax under pannloben. Och jag har förundrats hur mycket jag inte visste att jag vet; för varje ord och mening har nya verkligheter flimrat fram på min inre filmduk, gamla fotografier har fått nytt liv och avlägsna gård(ag)ar har öppnat sig i min egen nu-tid. Allt detta bara för att jag ristat ord och formulerat meningar och vänt mig bakåt, neråt, inåt. Och det här kan säkert de flesta skriva under:

Under huden är jag många.