Förenta Nationerna vill att jag ska jobba frivilligt, att jag idag ska dra mitt strå till den sociala och ekonomiska stacken. Och lydig världsmedborgare som jag är skrider jag, nästan frivilligt, till verket. Men först måste jag spana in språket – frivillig betyder ju ordagrant att jag är både fri och villig. Är jag det? Nå, villig kanske jag är men är jag fri, det är mera tveksamt. Ja, frågan är om inte också min villighet sist och slutligen är lika luggsliten som min frihet. Nångång har jag kanske ställt upp ”för den goda sakens skull” men oftast har det nog förekommit något slags yttre påtryckning som satt fart på de tröga benen. Att godvilligt och oombedd anmäla sitt intresse när det till exempel är dags för husbolagets höst- eller vårstädning är mig nästan helt främmande, och när dagen nalkas lyckas jag i allmänhet vara bokad med ännu viktigare uppdrag, till exempel den egna blåggen. Nej, jag är föga fakultativ, mera självupptagen än självpåtagen, hellre predestinerad pensionär än villig volontär. Men jag måste tillstå att mitt samvete håller mig ibland vaken om nätterna (oftast mellan 03.35 och 04.57) och då gräver självförbråelserna sina djupa schakt i psyket och anklagelserna ekar entonigt i hela kroppshallen: Skurk! Fegis! Trögdjur!

Till saken hör att hela min pensionärstillvaro rimligtvis kunde fyllas med frivilligarbete, om det inte vore för de egna projekten, de livsuppehållande och andligt vibrerande, vitalt vägande och arrogant arrangerade personliga planerna: Bokprojekt av olika kaliber och innehåll, utkasten till mer eller mindre seriösa fotoböcker, för att inte tala om de tontilltufsade dikterna: Mitt huvud och min kropp är redan nu nästan fullproppade av fantasins slaggprodukter och jag undrar om det över huvud taget finns ett ledigt utrymme nånstans i hjärnkontoret eller i nån bortglömd vrå i hjärtat mellan förmak och kammare. Tills jag inser tankefelet: Skapande verksamhet tar visserligen tid och kräver ett visst utrymme men fungerar mera som en luftballong än som ett ankare. Det frivilligt utförda lyfter, det tvångsmässiga snärjer fot och kropp. Därför tvingar jag mig alldeles frivilligt att nästan ständigt vara skapande.

 

Fotot är taget av Vive  när vi för ett år sen besökte 3D FunArt Museum i Funchal på Madeira. Bilden är färgmässigt manipulerad i Photoshop.