För en skriftställare är vardagen bokstavligen ganska meningslös om texten inte löper. En gnagande oro som inte fångas i ett ordnät utgör snabbt också en kroppslig belastning som i sin tur ytterligare späder på olustkänslorna och den mentala splittringen. Jag blir aldrig riktigt klok på den här dubbelbottnade ingrediensen i min veka varelse; med åren borde jag ha lärt mig att olust föregår lust, att de vilsna tankarna och disparata känslolägena ska tämjas och drillas och styras. Det finns inget ständigt behagfullt skapande, tvärtom tar kreativiteten sats just ur det kaotiska, det ofärdiga och det motstridiga. I stället för att kämpa emot försöker jag alltså lyssna och se inåt – nån eller nånting vill göra sig hörd, sedd, förstådd. Mitt jag, har jag märkt, består av en väldig massa småjag som i sin tur har hämtat sina egenskaper både från DNA-spiralens polymerer och de koder som kulturen har präntat i min kropp. Jag är unik så till vida att en oändlig massa biologiskt, mentalt och kulturellt småkrafs har samlats under denna känsliga hud och det i såna proportioner och mängder att det garanterat inte finns, inte har funnits eller någonsin kommer att finnas en exakt kopia av mig. Och det ska mänskligheten vara djupt tacksam för.

Nobelpristagare Orhan Pamuk skriver att romaner är alternativa liv, att det finns berättelser som inte bara liknar mitt eget liv men på många punkter överträffar det, både som känslomässig upplevelse och verklighetsförankrad realitet. Hur är det möjligt att en massa tecken och bokstäver på bokens sida förvandlas inte bara till bilder och fragment i mitt psyke men också, och i synnerhet, spelas upp nästan som en film på själens vida duk? Typografi som trollas till ett sinnligt drama i min tankes dunkla verkstad är lika märkligt som det är verkligt. Det finns ett här och det finns ett där som sammanbinds av mer eller mindre enkla ord i mer eller mindre specifik ordningsföljd; Bokens mening och Livets mening som tvinnar sig om vartannat och ständigt skapar nya bilder på båda sidor om huden.

Orhan Pamuk understryker någonting jag i många år bara lite diffust anade: Att romankonsten bygger på vår förmåga att samtidigt tro på motstridiga tillstånd. ”Det verkliga nöjet med att läsa en roman startar med förmågan att se världen inte från utsidan, utan genom medvetandet hos en av de personer som lever i den världen”. När jag för några år sedan aktivt började foga samman de muntliga och tryckta utsagor som jag hört och läst om min släkt lät jag mig inledningsvis fogligt styras av yttre fakta och nerskriven dokumentation. Men snart märkte jag att det fanns en verklighet som krävde mina egna ord och formuleringar för att göra människan blodfylld och berättelsen trovärdig. Och jag föll som en Alice ner i ett Underland där allt inledningsvis såg ganska normalt och traditionellt ut men sedan fick specifik form och substans när jag klädde mina ögons blick i ord. Och utan att riktigt förstå det stod jag snabbt med ena foten i min egen verklighet och med den andra i någon annans. Och det var mycket lustfyllt.

[Släktberättelsen Under huden är jag många fortsätter efter en sommarpaus tisdagen den 1 september. Nya avsnitt publiceras under hösten alltid den 1:a och 15:e i månaden. Senaste vårens avsnitt kan läsas under rubriken VED upptill. Välkommen med på en resa hundra år tillbaka i tiden – en tid helt olik dagens, men ändå märkligt bekant].

 

Fotografierna i dagens blågg är tagna på Mathildedals gamla järnbruk i Bjärnå för drygt två veckor sedan. Fritids- och turistcentret satsar aktivt på konstutställningar och konsthantverk. I Galleriet Voima pågår till den sista augusti utställningen Eläin – Ihminen – Jumalainen. Konstnärens namn är Joni Aikio.