Bakgården lyser med sin mänskliga frånvaro men i gränderna rör sig både hund och matte, ung och gammal. Ljuden är dämpade men ibland slår en stämma hårt i stenväggarna och fortplantar sig i alla riktningar. Lika är det med ljuset – en jämn skugglös tillvaro omväxlar plötsligt med starkt solsken och händer som snabbt skyddar de ljuskänsliga ögonen. En och annan cyklist passerar men mestadels är det långsam promenad som gäller. Vi rör oss i den spanska staden Valencias gamla stadsdel, alldeles nära den gamla stadsporten. Det är april månad och idag inleds Stilla veckan.

Airbnb-lokalen har vi hyrt av Carlos och Orinda, en helt snygg bostad i korsningen mellan Placa dels Furs och Carrer de Roteros: Kök, badrum, sovrum och ett hyfsat stort vardagsrum. Det mest imponerande är dock kanske de fem pyttesmå balkongerna utanför vart och ett av de höga fönstren. Nedanför ligger ett litet torg, en skvär, med en liten uteservering. Kyrkan och basilikan ligger på ett par minuters avstånd, den imponerande saluhallen, Mercado Central, på tio minuters gångväg. Men det är här i gamla stadsdelens skuggiga och graffitibesprutade gränder vi först känner av stadens puls och själ. Här är det stilla veckan året om.

Om huset är en sinnebild för kroppen så är väggen husets hud. Här är huden tatuerad över stora ytor, kraftfulla markeringar sannolikt utförd av en mer eller mindre professionell bildskapare. Men som det ofta är i livet befläckas även den stiligaste och mest omsorgsfullt utförda dekoration av spontant kludder och mänskliga revirmarkeringar. Det medvetet groteska huvudmotivet belamras med allehanda snabbsprayade skönhetsfläckar och även om jag inser att det är en naturlig del av gatans konst så kan jag inte låta bli att helt stilla skaka på huvudet. I min hudkänsliga varelse finns det inte riktigt utrymme för fler skavanker och jag värjer mig spontant mot alla försök till intrång.

Vad är detta skal som huserar en mänsklig varelse? Lika lite – eller lika mycket? –  som min hud avslöjar något om min personlighet, lika mycket – lite? – berättar husets väggar om dess invånare. Spontant måleri omväxlar med noga genomtänkta grafiska idéer som i samarbete med byggnadens naturliga åldrande för en lika desperat som uppseendeväckande dialog. Det är som ett högljutt samtal på båda sidor om huden – innerlighet och ytterlighet i konfrontation. Är det just denna analogi mellan husets vägg och min hud som också styr kamerans dragningskraft? Utan att på något sätt analysera motiven och ytorna för jag en spontan och tystlåten dialog med kamerans lins som skarpögd förbindelselänk mellan kropp och hus. Det är ett urgammalt språk som knappast fallit i glömska men som kräver speciella kunskaper för att kunna tolkas. Men jag nöjer mig med estetiken, det visuella intrycket, färgernas spel och kompositionen.

Nästan helt dolda bakom buskar och trädskugga lyser det här charmanta paret upp. Solvärme och mänsklig djurvärme omfamnar varandra med glimten i ögat. Men vad spelar den lilla vita marsmänniskoliknande figuren för roll i sammanhanget? Och hur ska man tolka den mogna apelsinen i den åldrande damens vänstra hand? En fruktbarhetssymbol? Det kan man kalla positivt tänkande. Men hennes lurviga vän ser ju verkligen ut att vara på alerten, sååå…?

Nästan ute ur grändernas skuggvärld möter vi kvinnan som kunde ha suttit modell för föregående bild. Men nu ser hon inte lika glad ut, vad är det som bekymrar? Kanske hon kommer från Domingo de Ramos-mässan och blivit påmind om det lidande hennes Herre snart ska genomgå. Katolsk gudsfruktan och den självsvåldiga graffitikonsten lever här sida vid sida, kanske som en påminnelse om att livet har många dimensioner och att allt, i den bästa av världar, en gång på ett meningsfullt sätt ska smälta samman.

 

Stilla veckans fotografier är tagna i Valencia, Spanien under påskveckan år 2017. Följ gärna dagligen med på bloggen vandringen mot den ödesmättade långfredagen och söndagens stora uppståndelsefest.