Det var här vi började vår vandring i Stilla veckan i Valencia – i gamla stadsdelens skuggiga gränder, graffitidekorerade och människonära. Som ett kroppens blodgivande hjärta pumpar det i normala fall liv och energi ut till resten av staden men just nu, på påskaftonen, är det alldeles tyst i de trånga passagerna. Det är som om hela maskineriets centrum skulle vara satt ur spel, som om staden skulle hålla andan. Gårdagen ligger kvar i rännsten, en liten dammvirvel gör anspråk på att förvandlas till en tornado men faller platt till marken och breder ut sitt avfall på trottoaren. Någonstans långt borta hörs en röst men den löser snabbt upp sig mot en stålblå himmel. De väggar som bara för några dagar sedan talade, lite kryptiskt men dock, står nu liksom förstummade och frågande: Vad hände, egentligen, var är alla människor? Men ingen kan svara, ingen är här. Det är bara tyst och ödsligt och tomt. Och nu kommer natten.