Nej, det ska inte handla om puzzelspel med si och så många bitar. Eller kanske lite, inledningsvis. Det var nämligen så att jag häromdan i samband med att jag var med om att tömma en bostad efter en flyttning, fick se några puzzelspel. Ja, egentligen många puzzelspel; först ett tiotal inne i sina originalförpackningar i en garderob, lite senare i källaren där två packlådor var fyllda med med mängder av plastpåsar som alla innehöll ett visst pussels innehåll. Det här var snudd på världsrekord i puzzel tyckte jag, och fick något religiöst i blicken.

Idag vill man åtminstone i Tyskland fira Internationaler Puzzletag (i USA är man mera moderat och talar om National Puzzle Day). Och det får mig att tänka på det pussel som jag själv håller på att lägga, dag ut och dag in. Livet är en massa småbitar som ständigt ska placeras på lämpligt ställe, ibland anar jag det stora motivet men oftare fokuserar jag på ett delmoment, och dagligen uppgår jag i detaljer. Det traditionella puzzlet har ett givet antal bitar men mitt livspuzzel har en tendens att fortsätta spotta ut nya små kompletteringar i, som det verkar, en hel evighet. Och inte finns det några exakt formade bitar heller. Tvärtom tvingas jag under dagens lopp att själv fila och fixa de små stumparna och styckena för att motivet åtminstone till vissa marginella delar ska träda fram. Kanske mosaik är ett bättre ord; någonting som inte är så mekaniskt lika till formen som puzzelbitar men som jag ändå försöker anpassa till varandra, skärva för skärva.

Så här håller jag, kanske vi alla, på – plockar, pillar, puzzlar, i hopp om att en bild, ett motiv och en mening ska träda fram. ”Meningen med livet är att finna ett liv med mening”, sade FNs generalsekreterare Dag Hammarskjöld lite kryptiskt. Jag har ibland tagit det där alldeles ordagrant; att skriva, att formulera meningar, beskriva sammanhang, skapa mentala bilder med ords hjälp. Rättare sagt: Skriftställa, färglägga. Men också fånga pixlar med digitalkameran, bit för bit.

Livets puzzelbitar är oändligt många, kanske alltför många. Och så är också formerna och färgerna – outtömliga. Ändå kan jag inte riktigt sluta upp att röra om i högen, leka och experimentera. Länge håller jag på i ett hörn men så vill jag pröva nånting annat och förflyttar mig inåt, ut mot en annan sida, neråt, tilllbaka uppåt. Och det är som om bilden bara skulle växa och växa ju fler bitar som placeras vid varandra. Puzzelspelets utskurna figurer är räknade, livspuzzlets flagor och fragment är outsinliga. Ändå ska också de läggas, sorteras, fogas samman.

Till slut är bilden så stor att den bara kan uppfattas från himmels höjd.

 

Foto: Vy över de äldre stadsdelarna i Valencia, Spanien.