Det börjar tidigt – skapandet; små rörelser, pip och grymtningar, så småningom ord och prat och pladder, streck och gubbar och gummor och världen fångad i en bild. Väldigt, väldigt tidigt förstår människofröet att livet handlar om kommunikation, att nästan ingenting fungerar utan en dialog mellan mej och dig. Och när rösten och orden inte räcker till finns det alltid tecken och bilder att ta till. Världen är visuell.

De är oändligt många – tecknen och språksignalerna; grottmålningar, hieroglyfer, röksignaler, kartor, morse, fyrblink, trafikljus, varningsskyltar, symboler, signaler, sirener; tillvaron är omsluten och inredd för navigering i ett landskap som ständigt växlar även när det ser ut som om ingenting skulle hända. Rösterna är många, även de som uttrycker sig med penna och pensel, palett och sprayburk. Konst och graffiti och resultatet av arkitektens skisser på ett papper faller ständigt in i blickfånget, fastnar på näthinnan eller stöts bort.

Men så pågår samtidigt också en annan dialog, ett samtal innanför huden. Vem är jag i denna symbol- och bildbemängda tillvaro, vilka motiv kan jag fånga upp, frottera mig i, må bra av? Och vilka avtryck – visuella och spirituella – sänder jag ut till omvärlden, vilka rubriker eller bisatser tillför jag livets stora berättelse? Eller är jag stum, osynlig, kanske ett beklämmande tryckfel i den i övrigt perfekta historieberättelsen?

En dag ska jag dö men alla andra dagar leva. Att leva handlar om att producera livstecken, att andas ut och andas in. Men jag är allt mera betryckt över alla tystnader som breder ut sig, röster som stockas, signaler som aldrig blir sända. För det är ju tystnadens signum – att inte märkas, inte uppfattas, inte höras. Kanske jag mest av allt är rädd för att mina egna fingeravtryck ska suddas ut, att jag ska tystna före jag dör? Men det råder i så fall Evigheten bot på – där ses alla, hörs varenda kotte, så varför bekymra sig om det här och nu? Eller …?