Koko kokoon koko kasa!  – Koko kasako? – Koko kasa!

Finska – går det att lära sig finska om man inte är född med språket? Det är i högsta grad tveksamt. Jag sörjer fortfarande att jag inte tillräckligt tidigt i livet kom i kontakt med den finska kulturen och verkligheten. Samma inlärningsmässiga fördröjning skedde med musiken. Och konsten. Och historien och botaniken och geografin och, framförallt, med matematiken: Min utvecklingsstörning började tidigt och snarare tilltog än minskade under hela min miserabla skoltid. Jag var en rekorddålig elev och min finska okunskap var lika beklämmande som den var verklig. Idag på det finska språkets dag tackar jag högre makter för att jag, trots alla brister, har ett slags dubbel kulturidentitet, att min kropp faktiskt omsluter en stereofonisk resonanslåda som hanterar och konsumerar två språk tillräckligt bra för att jag ska kunna tassa fram på två ben samtidigt (visserligen lätt haltande, men dock).

Språk – det är väl i första hand identitet? Självkännedom och kulturtillhörighet byggs upp av språkets många små detaljer, reservdelar och vässade verktyg. Modersmålet och fadersmålet känsloladdar och begripliggör kontexten, ord och meningar målar storståtliga motiv bakom pannloben. Men det andra språket mångdubblar och färglägger verklighetsbilden ytterligare, fördjupar och förskönar. Och jag avundas i hemlighet alla dessa barn som växer upp i två- eller flerspråkiga hem och miljöer och som liksom bara i förbifarten göds med mångkulturell basföda. I min tankevärld utrustas de rimligtvis med en mångfald av emotionella och intellektuella redskap som i sin tur en vacker dag kommer att rasera gränser och öppna många nya fönster, både inåt och utåt.

Jag skriver och talar flytande på svenska, och lyssnar nästan mödolöst på finska. Sammantaget ger det tanken och livsinnehållet en viss riktning och bidrar till ett nästan kontinuerligt mentalt bildflöde, mer eller mindre meningsfullt. Men jag har långt till det praktiska och självklara briljerandet med ord och uttryck på finska som jag noterar hos somliga närstående individer i min vardag där språk och identitet på något förunderligt sätt är integrerade i både hjärna och hjärta. Jag har ett språkhjärta men språkhjärnan fallerar. Om det finns ett helvete så är det ganska klart för mig att man där högljutt och gruvligen beklagar sig på språk som ingen förstår eller bryr sig om. I himlen däremot snackas det helt säkert både svenska och finska. Och det i en hel evighet! Månne jag inte på den tiden ska lära mig något mer än koko kokoon koko kasa. – Tuliko selväksi?