Det är ju förstås lite paradoxalt, och minst sagt ironiskt, att vi just idag uppmärksammar Världsdagen för städer / World Cities Day när de flesta människor uppmanas hålla sig borta från allt vad folksamlingar och tätorter heter. Eller så inte. Det är sannolikt så att, åtminstone jag, i dessa coronatider behöver hålla kvar alla tänkbara positiva minnesbilder av stad och liv, som ett komplement till den begränsade vy som breder ut sig framför mina vardagsfönster. Bara för att jag inte kan röra mig alldeles konkret i mina europeiska städer så kan jag med viss nostalgisk njutning i alla fall låta gränder och gator passera revy här innanför pannlobens storskärm. Det hela formar sig till ett bildspel där de auditiva inslagen släpar lite efter de visuella, och väder och vind växlar lite hur det passar sig. Det är en smått ryckig föreställning, nästan som på den gamla stumfilmens tid, men det svartvita har här färglagts och pianoklinket ersatts av sorlande röster, trafikbrus och ett och annat högljutt utrop. Stadens stämning och puls varierar självfallet men någonstans under och bakom det uppenbara återkommer en röst, eller egentligen är det kanske ett tilltal, en svårbestämbar stämning som liksom omfamnar mig eller åtminstone snuddar vid mig. Det behövs inte mycket av den varan för att jag ska känna mig hemma, eller åtminstone tillfreds och nyfiket närvarande. Ibland är långt borta väldigt nära.

Det urbana ramverket döljer som bekant en myckenhet av upplevelser och intryck mellan gränd och gata, och med ett överflöd av grafiska koder som krydda och smakämne. Här sammanblandas människans hus – kroppen – och de arkitektoniska kroppsbyggena med varandra i ett ständigt pågående samtal. Javisst, det kan bli lite för mycket av det goda ibland men oftare gäller ett forskande filosoferande av smått och stort som öga och lins dras till. På något plan handlar det om att avtvinga det betraktade en mening, att foga in det i ett större, eller mindre, sammanhang där det kanske kan finnas en förklaring. Och gång på gång lägger jag märke till turistandets lite bakvända logik; nästan alltid är det fotolinsen som föregår ögats utsikt och hjärnans insikt. Eller kanske det är rättare och lättare att uttrycka det så här: Kameran erbjuder ett slags ställföreträdande upplevelse, en annan bild, ett annat motiv än det som ögat spontant levererar – fotograferandet öppnar alldeles bokstavligen ögonen på mig. Först går kameran och strax där bakom kommer jag släntande. Och husens fönster glor på mig och ler i mjugg.

Några städer med god igenkänningseffekt och nästan hemkänsla: AMSTERDAM i Holland, gamla stadsdelen Albaisín i GRANADA, Spanien, FUNCHAL på Madeira, Gamla stan i STOCKHOLM, YORK och EDINBURGH (Fringe-festivalen) i Storbritannien.