Illustration: Alfons Eder i boken Aisopos, Tilgmanns tryckeri 1968

 

En hungrig räv fick se några druvor hängande på en vinstock, vilken slingrade kring ett högt träd. Han ville gärna komma åt dem och försökte flera gånger, men förgäves. Då vände han dem föraktfullt ryggen och sade till sig själv: ”De äro alldeles säkert sura ännu”.

Nittonhundrasextioåtta, ett år före sin 100-årsdag, utgav Tilgmanns tryckeri i Helsingfors Aisopos/Esopus (ca 620–560 f.Kr.) fabler i en bibliofilupplaga om 200 ex., varav 100 var numrerade. Bokens yttre form var designad av Alfons Eder som också hade illustrerat den med sina eleganta träsnitt. Den svenska översättningen var gjord 1919 av Erik Hedén (1875–1925), på sin tid en välkänd litteraturhistoriker och författare. Min pappa, som vid det här laget (slutet av 60-talet) redan var en gammal man och pensionär, hade under många år i mitten av seklet varit revisor vid det ärevördiga tryckeriet och torde därför ha blivit lycklig mottagare till ett exemplar av denna speciella, tunna fina bok med hårda pärmar, som var tryckt på Büttenpapier tillverkat av Papierfabrik Renker & Söhne, en anläggning med rötter i 1500-talets Zerkall, en liten ort cirka femtio kilometer väster om Bonn.

Jag kommer bra ihåg att pappa, i min barndom på 1950-talet och kanske speciellt i min ännu tidigare ungdom på 1960-talet, troligen av hälsoskäl, till morgonteet inmundigade en halv grapefrukt beströdd med en tesked socker. Ibland hände det sig när han tryckte ner den vassa fruktkniven i fruktköttet att en saftstråle flög rakt upp upp i luften och landade på den tjocka vaxduken. Då skrattade alla och pappa viskade: Surt, sa räven om rönnbären.

Men stopp och belägg! Räven i Aisopos saga försökte ju fånga vindruvor, inte grapefrukter? Förklaringen till fruktförvandlingen är att Aisopos utnyttjade en allitteration där de grekiska orden för räv och för druva båda börjar på bokstaven a. Hedéns svenska översättning ville hålla kvar bokstavsrimmet och då byttes druvan ut mot rönnbären. Båda frukterna kan förvisso vara sura men troligen är rönnbären ännu mer svårfångade än de lite lägre växande vinstockarna. (Finlands)svenska rävar går alltså miste om rönnbär medan resten av världens rävar suktar efter vinrankor.

Inte har rävarna det lätt, trots att de är sluga, och inte har språkfolket det helt bekymmerslöst heller när de ska utgjuta sig över utpressade grape- och druvsafters språkliga finesser. I tidskriften Språkbruk, som började utkomma 1981 med Mikael Reuter som kapten – och som för övrigt precis i dessa dagar har bytt skepnad och blivit digital med fd. journalistkollegan Bianca Ortiz Holmberg som chefredaktör – diskuterades redan i nummer 3/94 de rigorösa bestämmelser som omgärdade ordet juice – ”en produkt som har framställts av bär, frukter eller grönsaker med fysikaliska eller enzymatiska metoder och i vilken varken vatten eller andra tillverkningsämnen har tillsatts”. Bland mycket annat noterades också att man i Sverige ofta uttalar ordet /jo:s/. Och det har jag ju också hört, och tyckt att det låter lite konstlat; ungefär som motsatsen till nej i pluralis. Däremot gillar jag böjningen (om man nu kan böja en vätska …): juice, juicen, juiceer, juicerna. Det börjar nämligen låta lite som de där gamla berättelserna från Aisopos gamla ärevördiga Grekland när juicerna slog ner det sura folket i det berömda slaget vid Grappo anno dazumal …

Så slingrar sig idag – på Grapefruktens dag (Sverige) – en klassisk fabel, lokal och tysk företagshistoria och några barndomsminnen runt mitt lite vildvuxna blåggträd och jag inser att jag inte riktigt når upp till de där godaste frukterna högst uppe. Så lite grapefruktjuice smakar blågginslaget nog i alla fall …

 

Foxtrot fångad på Andberget en dag i slutet av september, kanske spanande efter rönnbär?