Dödsvisshet och livsvishet.

Jag fastnar för de två orden i George Kleins förord till Peter Nolls bok Den utmätta tiden (Brombergs, 1985). Idag på Världsdagen för TV påminns jag om de prioriteringar jag gör eller inte gör i vardagen. Så länge dödshotet bara lite skymtar i fjärran kan jag kasta bort en och annan timme på mer eller mindre meningslösa aktiviteter men så fort tiden blir utmätt – som i Peter Nolls bok och fall – förändras hela scenariot på några sekunder. När Peter Noll insjuknar i cancer och han blir medveten om dödens konkreta närmanden förändras också hans känsla för tiden. Trivialiteter han ägnat sig åt utan större eftertanke är plötsligt liksom helt utraderade ur kalendern. Ja, hela hjärnan och kroppen vänder ut och in på sig. Eller som läkaren Klein uttrycker det om dödssjuka patienter: ”Din kärlek för dem som älskar dig ökar och du bryr dig mindre om dem som inte älskar dig. Många saker blir lättare, en del blir intensivare. Du tål bättre det som gjorde dig otålig förut, du oroar dig mindre över det som brukade bekymra dig, du blir öppnare och starkare i många sammanhang där du tidigare var följsam och anpassningsbar.”

Efter ett kalenderspäckat yrkesliv har min pensionärstillvaro ersatts med snarlika aktiviteter men i reducerad form och tid. Så småningom har även de uppdragen minskat till kanske 10 %. Återstår 90% tom tid. Nej, självklart inte tom men potentiellt användbar enligt eget tycke och egen smak. Är det en välsignelse eller en förbannelse? Det är här som tidstjuvarna börjar ställa sig på rad och komma med sina förföriska budskap och gester: Glassiga veckotidningar, förmånliga rabatterbjudanden, lotteripornografi, skvalmusik, triviala men lättsmälta tv-serier, snabbmat och enkla lösningar på komplicerade utmaningar. Lätt, snabbt och högljutt är mantrat.

Nekrologernas antal i tidningarna är ganska konstant men namnen jag känner igen ökar för varje vecka och månad. Och även om jag inte gråter över varje dödsfall är det ändå som om någonting i mig skulle reduceras, tas bort. Det var John Donne som skrev de berömda orden: ”Varje människas död förminskar mig, ty jag är innesluten i mänskligheten; och sänd för den skull aldrig bud och fråga för vem klockan klämtar; den klämtar för dig!”

Även min tid är utmätt. Må jag inte slösa bort den på oväsentligheter av typen meningslösa sammanträden och seminarier, självupptagna människors jag-fokuserade insändare i tidningarna, gnällspikar och psykopater, och för den delen – triviala tv-program som inte bara dödar tiden men också stjäl viktiga minuter och timmar av detta mitt jordeliv.

Jag tittar på fotografiet som jag tog i ett fjärilshus strax utanför Benalmamádena i södra Spanien. Där, i ett hörn, stod en leguan bredvid sin salladstallrik nästan helt orörlig. I närbild förändras den groteska gestalten till en tidlöst elegant varelse. Henne skulle jag gärna se på TV, till och med många gånger.