Det är första fullmånen i november idag och då tycker Thomas Wedérus i Västerås att mänskligheten ska fira Dödshälsningsdagen, det vill säga att man ska spela in en videohälsning från sig själv som sedan visas på den egna begravningen. Tanken är givetvis att här och nu reflektera över det faktum att livet kan ta slut vilken minut som helst. Om så sker, och att jag vet att jag dör om fem minuter – är jag då tillfreds med det liv jag levt? Tanken hisnar, hjärnan går på tomvarv. Men det är bara människan som kan, och ska, reflektera över sitt liv och sin död. Djuren kan känna smärta, men knappast sorg och skam. Men även de dör ibland.

Livscykeln rullar givetvis också här på Terrassen och Andberget. De senaste åren har jag enstaka gånger fungerat som gravgrävare och bland annat förpassat en stor avsomnad hare på berget ner i en grop under ett träd, likaså en och annan ekorre. Småfåglar som krockat med fönsterrutorna har lagts i biopåsar och begravts i avfallssorteringens biolåda. För ett par år sedan hade en liten Mustang lyckats slinka in genom terrassdörren när vi vädrade inför natten. Jag vaknade av att Viveca viskade: Det klättrar en mus på gardinen… Och mycket riktigt, där klättrade den. När vi tände lamporna svängde den 180 grader, lade in tvåans och treans växel och sladdade ner för målflaggan, kastade sig ut på glatta golvet med riktning mot tamburen där den tog en hårnålskurva i samma hårresande fart och försvann in i badrummets varma dunkel. Jag efter, fast med dörren, fram med diverse kasserade capaskivor som egentligen hörde hemma på soptippen och så var det bara att med målartejp som hjälpmedel täta för det öppna utrymmet under bastudörren. För det var där någonstans i mörkret han gömde sig. För säkerhets skull lade jag också ut en musfälla med en lockande ostbit som bete. Jag brukar vanligen inte tänka på bödelns eventuella sömnsvårigheter men nu förstår jag hans dilemma. Efter en orolig natt vaknade vi till en brutal syn: Smulor från en söndergnagad skiva, och där bredvid: Mustang korsfäst i fällan. Hans likfärd gick via köket där jag plockade upp gårdagens avocadoskal ur bioavfallspåsen, och med dem i ena handen och den bortgångne i den andra gick jag ut på terrassen och lade där varsamt honom i kistan. Utom svansen, som inte rymdes in och i stället fick spreta i riktning mot mössens paradis. Det hela avslutades med begravningsfotografering. Och sen fick han ligga där en stund lit de parade.

 

Under våra resor ute i Europa, och ibland lite längre bort, har Viveca och jag ibland också besökt den lokala gravgården. I huvudstaden Ponta Delgada på Azorerna kunde vi från vårt hotellfönster se gravplatsen där högt uppe på en brant sluttning – små mausoleer och en mängd kors. Det var först innanför stängslen som bilden klarnade: På många gravar fanns fotografier utplacerade av den bortgångna, ofta alldeles vanliga, vardagliga familjebilder. Som de här (ovan). Plötsligt vibrerar det liksom till i stenen, som om någon talar till mig, sänder mig en hälsning. Bilderna berättar om liv och lust, vardag och fest, om tider som varit alldeles verkliga, lika verkliga som nuet är för mig, just här och nu. Och jag känner mig berörd av någon jag aldrig sett eller hört, känner nästan ett slags släktskap över tid och rum.

 

På gravgården i Montmartre i Paris ligger självfallet även många kända kulturpersonligheter begravda. Kreativiteten flödar och utsmyckningen varierar. Jean-Daniel Cardinot var en känd fotograf och producent av en lång rad stilbildande homosexuella filmer.

 

Knappt har man kommit innanför portarna på Cimitero Monumentale i Milano, anlagd 1866, förrän man nästan knockas av skulpturernas mängd och tyngd. Och även om sandgångarnas symmetri skapar en viss ordning är det ändå mångfalden, för att inte säga virrvarret, av stilar och former och material som sköljer över sinnena. Jag drabbas spontant av en känsla av bottenlös sorg och förtvivlan förankrad i sten och järn. Konstfärdigheten skvallrar om materiellt välstånd och social status, kanske också om prestige. Vid sekelskiftet 1900 var gravgårdarna i de stora europeiska städerna även skådeplatser för en snabbt växande turism vilket ytterligare var en orsak att framställa den bortgångnes storhet och meriter i bästa tänkbara dager. Kroppen dör men minnet lever kvar.

 

Många dödsstädar, speciellt pensionärer och även jag (ibland), några förutseende och modiga skriver testamenten vid sina sinnens fulla bruk, men knappast någon, tror jag, spelar in en videofilm som ska visas på den egna begravningen. Men jag gissar att idén med Dödshälsningsdagen i första hand är att ge sig själv tid att tänka efter, på allvar, vad jag gör av mitt liv här och nu. Memento mori (”kom ihåg att du är dödlig”) associerar till romerska krigsherrar från anno dazumal men är kanske ändå inte något dåligt råd även idag. På 1500- och 1600-talen blomstrade stillebenmåleriet i västerländsk konst. Föremål, dödsskallar, växter, frukter  och döda djur samsades på duken i ett samspel med symboliska betydelseskiftningar. Någonting liknande skedde helt spontant på Terrassen härom dagen: En stenknäck kolliderade med en fönsterruta och föll död rakt ner i en kruka, precis som bilden visar. Ibland skapar livet självt sina stilleben. Som en påminnelse…?