MÄSSPRESS

Jag tror inte ens att den som har lite mossa i mössan automatiskt missar en mässa (bok-, alltså), och det ska nog vara väldigt vägande skäl om man (bokstavligen) hoppar över ett efterlängtat och rent ut sagt formidabelt bokkalas. För det är det – ett kalas, en bokfest i kvadrat, ett litterärt frosseri i kubik. Så vad är det jag snackar om? Helsingfors Bokmässa förstås!

Det var nästan som förr i tiden, speciellt kring de stora finska förlagens väldiga bokhögar och mastiga posters – massor av människor, maskförsedda givetvis. Men också förväntansfulla, ivriga, svältfödda läsvänner som likt kalvarna på våren ystert kastade sig ner för de branta trapporna rakt ner i bokhavet. Kommers, javisst, men också ett sökande efter något slags ordning och mening med tillvaron igen, en jakt efter ett litterärt vaccin mot social missanpassning och långvarig leda. Boken som livlina och flytväst i en turbulent tid.

Men när den första entusiasmen av att (kultur)livet igen hade uppstått infann sig en lätt oro i magbottnen, en fladdrande känsla av att allt ändå inte riktigt stod rätt till. Några utställare noterade igår på mässans sista dag rakt och tydligt att försäljningen varit lamare än tidigare år, en och annan konstaterade att dialogerna varit glesare, någon tyckte att speciellt en lite äldre, finlandssvensk mässpublik lyste med sin frånvaro, kanske ett resultat av coronatrötthet eller rädsla för att bli smittad, vem vet. En lite obestämd upplevelse av saknad och tystnad bredde ut sig mellan de breda coronagångarna i den enorma utställningshallen.

Efter aderton månaders social nedstängning ska man föralldel inte förvänta sig en automatisk och omedelbar återgång till gamla goda tider. Världen har vridits och tillvaron skruvats så till de grad att praktiskt taget allt, också kulturen, hädanefter kommer att ta sig nya uttryck, evenemang och tillställningar kommer att vara laddade med nya kryddor och ingredienser, alla inte alldeles bekanta. Om artister och författare har haft en turbulent och utmanande tid att anpassa sig till nya spelregler och rutiner så kan man med fog utgå från att publiken också kommer att stöta på liknande mentala motstånd lång tid framåt.

Kulturscenen ändrar karaktär, innehållet förändras, aktörerna byts ut – mycket blir snabbt annorlunda. Men de två huvudstråken ser ovanligt bekanta ut: snabbleder och sidospår. Vilken riktning väljer jag i fortsättningen? Kan jag välja? Kan jag? Kan jag?