Komplimangkomplikationer

Vi har alla sett den brösta upp sig, stolt resa sin enorma fjäderskrud, som om den sa: Finns det något stiligare och mer imponerande än jag! Om du dånar av beundran, om du bara tillber mig och min oförlikneliga elegans ska jag bli din. Och så skakar han på sina ögonfyllda fjädrar liksom för att understryka att han inte bara SER dig men framförallt att han vill bli SEDD av dig. Natten har tusen ögon och en påfågel nästan lika många.

Ytligt betraktat kan pippins kurtis förfalla – just det – ganska ytlig. Som en äggsjuk tupp bröstar han sig framför sin utvalda mera anspråkslöst utrustade höna och det är inget snack om vem som är showens huvudperson. Det handlar ytligt sett om dig men i praktiken är fokuset på MIG. Se på MIG, JAG den oemotståndlige, alla fjäderfäs okrönte konung, skogens härskare och alla hönors mål och mening.

Det är någonting som skorrar i dialogen och det är inte bara den rikt bevingade fågelns karaktäristiska vrålande som bidrar till det. Man skulle ju kanske kunna tycka att Herr Påfågel kunde lägga fokus på sin utvalde, åtminstone något lite kunde försöka hitta åtminstone en stilig fjäder i hennes gråbruna vardagsdräkt, kanske komplimentera hennes sirliga gång, huvudets hållning, näbbens böjning. Men sidunej, här handlar det bara om MIG!

Det här är det ena diket på komplimangernas vildvuxna vägar: Att lägga fokus på subjektet och inte på objektet. Det andra diket är lite otydligare, delvis igenvuxet och dolt: Att visserligen ge komplimanger men fortfarande hålla blicken stadigt fäst på sin egen spegelbild. Det i sin tur påminner om uttrycket medaljens andra sida; att ett sakförhållande å ena sidan kan förefalla sant och sunt och begripligt men att man också kan se det ur en annan synvinkel, kanske inte alltid lika fördelaktigt. Framsidans prålighet och baksidans krassa vardaglighet.

När det gäller påfåglar uppstår här en besvärande inkongruens, en anomali, en motsägelse: Påfåglar har nämligen också väldigt stiliga bakdelar – se bara på vinjettbilden ovan! Och i mitt stilla sinne undrar jag om inte Herr Ögonfägnare är medveten om denna naturens briljanta tvåvägslösning: Hur jag än svänger mig har jag visserligen rumpan där bak – men vilken rumpa! Det här kan förfalla vara den ultimata lösningen på alla fåfänga individers kärlekstörstande manövrar; se till att du är lika stilig fram som bak och allt ska ordna sig till det bästa.

Påfåglar och människor har mycket gemensamt och speciellt detta: Behovet att pråla och prestera, söka uppmärksamhet och beundran, ögonflirta och prassla i buskarna. Och båda är urusla att GE komplimanger …

 

Apropå WORLD COMPLIMENT DAY den 1 mars: Vinjettbilden är tagen på Högholmens Zoo, den nedre bilden i  dadelpalmträdgården El huerto del Cura i staden Elche, Spanien. Den vita påfågeln är inte albinistisk utan leucistisk, vilket betyder att det handlar om en så kallad recessiv mutation. Inga fjäderpennor med blåa ögon här men oj vad stilig ändå, och förvisso värd en massa komplimanger.