FOXTROT dansar med stjärnorna

Att han heter Foxtrot beror alltså på att han så mjukt gungande och lunkande dansar fram på Andberget. En tidig morgon för några dagar sen dök han upp från ingenstans. Ledsagad av ett par högljudda skator styrde han kosan rakt mot sovrumsfönstret. Med teleobjektivet monterat på kameran kastade jag mig tyst och försiktigt ut från terrassen och noterade att han nu bökade i vildrosrabatterna på bergsknallen femton meter ifrån mig. Jag stannade upp, satte mig ner på huk med kameran beredd och väntade. Då noterade han mig, tittade nyfiket och lugnt, spanade åt sidorna men började sen långsamt trippa rakt fram mot mig. Så satte han sig på rumpan och putsade hastigt pälsen, steg upp igen och närmade sig meter för meter. På tre-fyra meters avstånd tvekade han, tittade mig rakt i fotolinsen, och gick sedan långsamt i sidled några meter mot terrassporten. Där stannade han upp igen, svängde på huvudet och plirade med solen i ögonen en sista gång som om han sagt, nästan vädjande; … sååå, du kommer inte att ge mig något att äta …? Och så drog han sig bort mot den skuggigare norra sidan av berget och försvann lugnt sidstäppande ner bakom träd och buskage.

Och jag tänkte; hade han kanske dansat här på berget hela natten med stjärnorna och nu tog ett sista varv på parketten innan han skulle ta sig en välbehövlig vilopaus? Han var kanske hungrig efter allt flygande och flängande och kanske hade Andbergets sork- och musutbud tillfälligt sinat och att han nu bara tiggde efter lite snacks? Det får jag aldrig veta, inte heller var han bor och huserar. Men jag blir lika glad varje gång vi träffas – och det sker högst en eller två gånger per år, vanligen just på sensommaren eller hösten. Så ibland dansar även jag med stjärnor – den här gången blev det en Foxtrot.