Granada – mellan de smala gränderna ser jag Federico, eller tror mig åtminstone höra hans röst.

Jag såg mig i dina ögon men du var död!

Men du lever, du lever! Du står där på det höga berget med månen i ditt hjärta.

Siete corazones tengo

Ja, du har minst sju hjärtan, kanske fler, kanske tusen

Sju flickor med långa händer    bar mig på sina speglar

Ja, jag minns deras skratt oförlösta och sprängfärdiga mellan kalkvita väggar. Men vem speglar mig när natten kommer, vem bär mitt hjärta över kullarna?

Över den gröna natten   lämnar sångarna   spår efter   glödjande lilja

När jag går hemåt hör jag gitarren stämd i stjärnstrålar och morgongräs, under balkongen hörs din hesa röst.

Trädfällare.   Hugg ner min skugga.   Förskona mig från plågan    att se mig utan frukt.

 

Bilden är från gamla stadsdelen Albaicín i Granada, Spanien. Och Granada var också poeten och dramatikern Federico García Lorcas (1898–1936) hemvist. Jag tänker ofta på dessa smala gränder med sin speciella stämning, tysta och talande på samma gång, ungefär som vardagen här hemma och lite överallt i världen just nu.