NÄR NATUR OCH KULTUR BYTER PLATS

 

Ja, det är lite sorgligt att djur hålls inlåsta i en djurpark. Och ja, det är kul att det finns djurparker där djuren kan se en massa exotiska turister svansa omkring i buskagen. För man frågar ju sig vem som är mera intressant. En tumregel är: ju större djur desto mindre intresse för oss futtiga människor. Det här blir alldeles extra uppenbart när vi sakta rullar in med vår hyrda bil i Safari Park en bit från Lago Maggiores sydligaste kust. På den stora slätten som breder ut sig framför oss ser vi på avstånd giraffer, noshörningar, bufflar av olika slag, antiloper, lejon, gnu och åsna, emu och pelikaner. Bland annat.

Långsamt kör vi fram till en flodhäst som tydligen sover sin skönhetssömn totalt ovetande om vår närvaro. En giraff kommer långsamt klivande mot bilen men ändrar sen riktning och stegar värdigt mot ett träd i närheten där den med sin enorma lilafärgade tunga börjar slurpa i sig några blad ur grenverket. En dromedar sneglar misstänksamt på plåtlådan men fortsätter sedan sitt snusande på den torra marken. Solen gassar, det är mitt på dagen och egentligen dags för siesta, både för djur och människa.

Men vi kryper framåt på fyra hjul, blickar till höger och till vänster, knäpper bilder med vindrutan nerdragen när det kändes tryggt och naturligt. Det är stilla puckar här på savannen, inte ens lejonen bryr sig om de få bilar som långsamt glider fram mellan gräsmarkerna. Finns det något mer patetiskt än gapande turister med kamera i högsta hugg, undrar säkert ett och annat partåigt hovdjur där de idisslar och halvsover, ibland enskilt, oftare i små grupper. Högsäsongen står för dörren och horder av turister ska de närmaste veckorna välla in genom portarna. Bäst att njuta av den relativa friden så länge den varar, tänker en hornförsedd varelse och försjunker, med dåsande ögon, i något slags halvreligiöst meditationstillstånd i väntan på sämre tider.

Detta är djurparksbesökets avigsida: När de vildaste och största djuren blivit så här vana vid människans närvaro är det inte riktigt roligt mera. Och framförallt är de inte alls intresserade av vem jag är, varifrån jag kommer, vad jag vill. Det är knappt så de ens märker att jag passerar dem på några få meters avstånd. Det har skett ett okontrollerat och troligen olagligt rollbyte: djuren är tama och mesiga, jag är vild och vresig i brist på deras uppmärksamhet. Skärp dig, Hippo!