17 september
Stor läkare - liten skylt. Liten läkare – stor skylt.
OSCAR BLOCH (1847–1926), dansk läkare, kirurg och professor. Framstående klinisk lärare och vetenskaplig författare med humanistisk livssyn. Skrivit boken Om Døden (1903).
TEMADAGAR (bl.a.) Internationellt Internationella patientsäkerhetsdagen Finland Kyrkoåret: Sextonde söndagen efter pingst. Tema: Guds omsorg. Sverige Höga klackars dag, Brunchens dag Tyskland Tag des Hantwerks USA National Professional House Cleaners Day, National Monte Cristo Day, Wife Appreciation Day, National Apple Dumpling Day, Constitution Day And Citizenship Day
TEMAMÅNADER (bl.a.) USA Pulmonary Fibrosis Awareness Month, National Italian Cheese Month, National Square Dance Month, National Americana Month
Längre ner i blåggen: Aktuell puff för den kommande VISUM-konserten, Veckans inredningsarkitektstanke, och Veckans foto(n) från ett nedlagt mentalsjukhus.
17/09/2023
M som i Marika och Musikal
– Utbildningen och teaterarbetet har sedan studenten 1996 gått sida vid sida. I universitet inledde jag med att läsa socialpolitik, samtidigt som jag började med skådespelandet. Studierna drog ut på tiden men resulterade så småningom i en magisteravhandling (med högsta betyg, red. anm.) i socialt arbete om invandare och teater. Där kombinerade jag mina intressen för det konstnärliga och det…
Tidigare texter:
10/09/2023
B som i Blad och Bellman
I hela mitt liv har jag intresserat mig för senkonsten i sig. Men samtidigt har jag ägnat mig åt berättande i toner, och vad man kan göra av det. Och då är Visan kanske den mest naturliga formen att kombinera dessa båda. Matteus Blad, den manliga…
28/05/2023
Himmelsk gravgård
Under våra resor i Europa finns de ofta två mål som lockar mig alldeles speciellt; djurparker och gravgårdar. Ja, det är här som paradoxerna slår mig som trumpinnar på hudskinnet; djurens liv och leverne bakom lås och bom, och människans liv bortom…
21/05/2023
Vårvyer från Lago Maggiore (II/III)
Vår biltur (2–11 maj) längs Lago Maggiore i Norditalien tog sin egentliga start i lilla och charmiga Stresa (se förra blågginlägget). Idag fortsätter turen lite norrut till Intra och ett besök i den magnifika trädgårdsparken Giardini Botanico di…
14/05/2023
Vårvyer från Lago Maggiore
Ingen stress i Stresa Hemkommen för några dagar sen från en längre biltur (500 km) längs Lago Maggiore i Norditalien och Luganosjön på schweiziska sidan av gränsen, publicerar jag här på blåggen inledningsvis sköna bilder från idylliska…
30/04/2023
Att tänka utanför, och innanför, lådan
Nu är ju det här med fotografering inte alldeles enkelt och självklart. Ja, jag pratar alltså inte om tekniken utan om syftet, bakgrunden, ambitionen. Varför, egentligen, fotograferar jag? Och jag inser ganska snart att det inte finns ett enkelt…
23/04/2023
Läsning som lampa och livslod
Även vi som skriver mer eller mindre professionellt har först lärt oss att läsa. Först håller man i en bok, långt senare kanske man själv skriver en bok. Och jag vill väl tro att skriftställandet och författandet närs av ett nästan ständigt läsande,…
Veckans inredningsarkitektstanke (v. 38)
Det är inte bara idag som patientsäkerheten är på tapeten, den har ju alltid varit mer eller mindre uppåt väggarna
Upptill: Maria Meller: "Masquerade" (2023), mixed media
Psykets speglingar i Psykets korridorer
För drygt femtio år sen, somrarna 1972 och 1973, jobbade jag på Ekåsens sjukhus i Ekenäs. Till fritidsledarens uppgifter hörde att regelbundet besöka Knipnäs sjukhus som på den tiden inhyste kroniska patienter. Bland annat kom jag i kontakt med en viss herr Larsson som var en människa utöver det vanliga. Hans värld och värderingar hörde ihop med sent 1700-tal, den gustavianska tiden, Bellmans era. Det var hövligheter och manér, krumbukter och slängkappor, fniss och skådespeleri. Och dockor, handgjorda dockor som påminde om lik. Dem hade han gjort, och av dem fick jag hela tre stycken, som gåva av en själsfrände. Döda dockor som jag gömde i en garderob tills jag en mörk höstkväll tog mod till mig och slängde dem.
Det tänkte jag på när jag en störtregnskväll i augusti besökte byggnaden. Idag har det gamla mentalsjukhuset bytt skepnad och fungerar som ett center för välmående. Och så bereds här plats för konstnärer av olika slag och nivå. Den mest iögonenfallande denna gång var Riitta Nelimarkka och hennes sommarutställning, Happiness allowed (bilden nertill). Men också mycket annat drog ögonen till sig, bilder och motiv som tekniskt och konstnärligt inte var av högre klass men som känslomässigt talade ett rakt och okomplicerat språk om livets och vardagens baksidor. I de långa korridorerna, dagsalarna och före detta patientrummen, idag vitmålade och upputsade, kunde jag nästan höra gårdagens röster, känna lukter, ana kroppar som gled förbi, tysta och inneslutna i sig själva, skrämda. Men allt det där skedde förstås bara i min fantasi, eller möjligen i en bortglömd minnesbox i hemisfärernas skugga. Men nu, här i dagens augustikväll, är det tyst och stilla. Bara två män, den ena troligen någotslags vaktmästare, sitter i en kulvert och pratar lågmält, troligen att det är dags att sätta lapp på luckan och stänga dörrarna för dagen.
Och jag går ut, spänner upp paraplyet och springer hopkrupen mot bilen. Väl nersjunken bakom ratten lyssnar jag på smattret mot taket men har samtidigt inga svårigheter att se framför mig en solig sommardag för femtio år sen när jag gick ut här på den stora gräsmattan framför den väldiga byggnaden för att locka patienter till spel och lek. Happiness allowed, tänkte jag kanske inte men det skulle säkert ha hjälpt. I stället tänkte jag: det är knappast någon större skillnad på dem och mig, under huden, längst inne i själen. Det är bara ytan som skiljer. Och så tänker jag fortfarande.