Söndagen den 6 oktober
Ondska utförs av människor mot andra människor. Ondska är inte något som händer utan något som utförs.
ANN HELEN van der HEEG HEBERLEIN, ursprunglingen Holmström, (f. 1970), svensk författare, filosof och teologie doktor. Citat ur En liten bok om ondska.
TEMADAGAR (bl.a.) Internationellt Internationella CP-dagen Finland Kyrkoåret: Tjugonde söndagen efter pingst. Tema: Tro och otro Sverige Gräddtårtans dag, Nationella anhörigdagen Tyskland Deutscher Tafeltag, Tag des verrüchten Hutmachers, Tag des Assistenzarzes, Tag der gewaltfreien Kommunikation USA Birthday and Events, National Coaches Day, National Orange Wine Day, National Plus Size Appreciation Day, National Noodle Day, National German–American Day
TEMAMÅNADER (bl.a.) Internationellt World Menopause Month USA National Women In AI Month, National Chili Month, National Sensory Processing Awareness Month
Längst nere i bloggen som vanligt VECKANS ORDSKRED och VECKANS FOTO(n).
06/10/2024
Hud & Himmel 10)
Ved – rester av ett släktträd,Insikt,Kvistar och grenar
Inte sällan har han tvivlat på sin hjärna, inbillat sig att den i bästa fall bara är behäftad med lite plack och ibland fungerar som ett slagfält för snavande synapser, i sämsta fall att det något grundläggande fel i själv konstruktionen. Men när han sent om sider samlar sig för en intellektuell batalj märker han snart att en stor hjärna inte heller löser särskilt många utmaningar, tvärtom drar…
Tidigare texter:
29/09/2024
Hud & himmel 9)
Ved – rester av ett släktträd,Insikt,Kvistar och grenar
Skammen går på torran land. Men den invaderar inte bara det hus som är människan i bildlig bemärkelse, men ibland också det konkreta hus som människan bebor. Kroppsspråk, blick, fasad och fönster – den uppmärksamme noterar den kluvna utstrålningen,…
22/09/2024
Hud & Himmel 8)
Ved – rester av ett släktträd,Insikt,Kvistar och grenar
Som branta ljuskäglor genom en delvis öppnad gardin lyser några brev upp tillvaron i huvudpersonens verklighet. Glimtar av andra verkligheter gör sig påminda, främmande världar som är märkligt välbekanta. Ordet Rabulist dånar i bakgrunden, men det…
15/09/2024
Hud & Himmel 7)
Ved – rester av ett släktträd,Insikt,Kvistar och grenar
Det här är ungefär så långt huvudpersonen kan sträcka sig i ett Svenskfinland han tidigare betraktat enbart ur huvudstadsperspektiv. Landskapet är annorlunda, liksom tankesättet, vädret och framförallt människorna. Det handlar helt klart om en…
01/09/2024
Hud & Himmel 6)
Ved – rester av ett släktträd,Insikt,Kvistar och grenar
Det är dags för det stora steget från barndom till vuxenliv, från huvudstad till residensstad, från gårdag till morgondag. Om barndom och tonår varit präglade av en hud- och försvarslös tillvaro i en glasbur förskjuts nu perspektiven i en något…
11/08/2024
Hud & Himmel 5)
Ved – rester av ett släktträd,Insikt,Kvistar och grenar
Avsnitt fem ur min senaste bok Hud & Himmel. Huvudpersonen står på gränsen mellan tonår och vuxenliv, omvärldens toner och lockelser gör sig påminda med hudkänslig närvaro. Den söndriga hudkappan har restaurerats, kroppens skal är nästan…
28/07/2024
Hud & Himmel 4)
Ved – rester av ett släktträd,Insikt,Huvudstaden,Kvistar och grenar
Fjärde avsnittet i min senaste bok: Hud & Himmel, en fiktiv själsbiografi som baserar sig på verkliga händelser. Efter de inledande kapitlen läggs fokus nu helt på bokens huvudperson, den hudlösa. FILM 2, scen 1 Tio pepparkorn.…
Veckans ordskred
På den gamla goda tiden var skogsarbetaren propsmätt och hungrig samtidigt, drog timmerstockar även på natten och fattade inte ett barr av sitt grenrika stamträd
Skapa bör man, annars ...
Det är ett väldigt flöde av ljud och bilder just nu, intryck och uttryck, som (bland annat apropå Kinas överlägsenhet på elbilsmarknaden) likt vindtunnlar smetar förbi min kropp, pressar mig bakåt fast jag nästan ständigt stretar framåt. Och motståndet blir bara värre för var dag, allt högljuddare, allt mer flimrande, fragmentariskt. Som en orkan, som en tornado. Och det verkar som om jag, självklart i och för sig, intet kan göra för att stoppa, eller åtminstone lindra, naturens överkänslighetsreaktioner och människans nycker. Har allt verkligen glidit mig, oss, ur händerna? Är loppet verkligen kört?
Jag medger (o)gärna att min skaparlust de senaste åren på många sätt har minskat, åtminstone kvantitativt. Ålder, psykisk läggning, tidsandan, klimatoron, krigen och brutaliteten – orsakerna är legio. Samtidigt tunnas äldre släktskapsband helt naturligt ut, och nya tunna generationstrådar smyger in i släktväven nästan obemärkt. Mer eller mindre vänner (även på Facebook) droppar av, röster jag hört i radio och TV i decennier tonar ut, bubblor spricker. Mitt i oljudet ökar tystnaden.
Det är nånstans här i stormens öga jag befinner mig, har alltid har befunnit mig. Även jag har min livsbubbla, ett skyddande hölje som dagligen måste nyskapas, putsas, beläggas. Och för min del sker det med ord, bilder och toner. Framförallt med ord. Med sårbarheten och hudlösheten, och lite galghumor, i verktygsväskan sätter jag igång varje morgon med detta sifysosarbete, på en gång motsträvigt och lockande. Och jag vet, efter år av upprepade manövrar, att nånting nytt växer fram ur kaoset, ur ovissheten och tröttheten, kanske inte just då men så småningom.
Men det går alltså lite trögt även om jag med fingar och klor försöker hålla kvar denna dagliga själsstretching, detta gnuggande av knölar innehållande grundämnet geni. Jag tröstar mig nämligen med att kreativitetens villkor är direktkopplade både till Big Bang och den kommande evigheten, alltså som om Skapelsen och Skapandet skulle utgöra slantens båda sidor. I sällsynta stunder av inre upplysning kan jag ana detta ljus och sus från tidernas begynnelse och det sker när orden och tankarna efter många om och men slinker in i datorns tangentbord, när kamerans objektiv hittar sitt motiv, eller när händerna nyfiket och vällustigt söker sig fram på den svartvita klaviaturen.
Det finns ett evighetslöfte i allt som skapar och bygger upp, liksom det finns en evighetsdom i allt som söndrar och splittrar.