10 mars
Och jag ligger på sängen, i min lila sammetskostym, och jag ser på popplarna, på ryttarna. Och jag hör din röst men jag kan inte höra vad du säger. Men du skriker väl inte? Din röst är väl lugn? Skall jag komma och hjälpa dig? Eller vill du inte se mig? Vill du bara ha bort mig? Och så hör jag din morbror säga att jag måste ut, i dag, och det i dag. Och så säger du något, men jag kan inte höra vad du säger.
Jon Fosse (f. 1959) norsk dramatiker och författare, erhöll Nobelpriset i litteratur 2023. Citat ur boken Melancholia.
TEMADAGAR (bl.a.) Internationellt International Day of Awesomeness, International Wig Day Finland Fjärde söndagen i fastan. Tema: livets bröd. Sverige V8-motorns dag Tyskland Tag der Grossartigkeit USA Pretzel Sunday, National Pack Your Lunch Day, National Blueberry Popover Day, National Mario Day, The Central Industrial Security Force (CISF) Raising Day
TEMAMÅNADER mars (bl.a.) USA Red Cross Month, Developmental Disabilities Awareness Month, National Athletic Training Month, National Brain Injury Awareness Month
Längst nere i blåggen: VECKANS ELDFÄNGDA ORDSKRED och VECKANS TELEFONFOTO(n). Nästa inslag söndagen den 24 mars.
10/03/2024
Huden huserar historien
Senaste år erhöll norrmannen Jon Fosse Nobelpriset i litteratur med motiveringen "För hans nyskapande dramatik och prosa som ger röst åt det osägbara". Jag tänker nästan varje dag på att ge röst åt det ohörda, någon enstaka gång även åt det oerhörda. Mitt självpåtagna uppdrag är att klä tystnaden, min egen inre tanketystnad, i ord. Och det är där jag börjar skrivandet – i tystnaden. Att skriva om…
Tidigare texter:
25/02/2024
Att se vad ögat inte ser
Det var på Tate Modern i London. Gossarna stod vid en enorm orangefärgad vägg där man kunde rista in sina livstecken i den halvmjuka ytan för att sedan se hur orden och märkena efter en stund liksom löstes upp i intet. Som dimma. Som minnen. Och jag…
11/02/2024
Sjukt frisk
På Världsdagen för de sjuka vill jag, utan att för en sekund bortse från lidandets plåga, bolla med lite friska ord och ljusstarka bilder. Sjukt frisk i rubriken betyder alltså mycket frisk. Superfrisk. Sund i roten. Framtidsfokuserad. Hälsa är…
28/01/2024
Mitt i allt
Jag kan utan större ansträngning känna mig betydelselös, osedd, anonym och till och med overklig i den värld jag befinner mig just nu. Där dagarna förr framlevdes i en viss regelbunden växling mellan högtid och lågtid, mellan fest och vardag,…
14/01/2024
Skratt som skratt?
Med glimten i ögat och skrattsalva smord över halva kroppen gör jag mig beredd på en ny dag. Det är inte så hurtigt och ytligt som det låter, i själva verket handlar det mera om allergiska symptom och en lätt panikreaktion på de tidningsrubriker som…
01/01/2024
Själ(v) är bästa dräng!(?)
Senaste höst fyllde jag ofattbara 75 år. I stället för tårta och kaffe bjöd jag till konsert med dikter jag tonsatt. Toppensolister och proffsiga musiker höjde visorna till konstnärlig nivå. Själv hade jag tappat rösten, kunde knappast få fram ett…
04/11/2023
Alla vi helgon
Han ligger där vid graven mitt i den svarta mexikanska natten som om han delade säng med sin hustru, bara med den skillnaden att han är lite extra påklädd och att av henne inte syns ett spår (om man inte med blommorna avser henne). Tiotals,…
Veckans ordskred
Och så var det pyromanen Ragnar, även kallad Ragnarök, en lågavlönad frivillig brandkårist och ett ljushuvud på brännbollsplanen, som blev eld och lågor när han valdes till ÅRETS ELDSJÄL för att han så frekvent brände sitt ljus i båda ändar och trots en osläcklig halsbränna dagligen sjöng Dans på Brännö brygga (fast han i smyg egentligen nynnade på Eldarevalsen)!
Ljust så!
Det är nästan i mitten av mars och jag befinner mig just nu mellan mångt och mycket: mellan vinter och vår, mellan i går och i morgon, mellan hopp och tvivel, mellan fasta och uppståndelse. Och inte minst: mellan manus och tryckt bok. Oxveckorna, de som förr segade sig fram med pälstung sävlighet, svichar nu framåt som skateboardåkaren med seglet på marsisen vid Hertonäs strand – det går tidvis med en väldig fart för att sen plötsligt göra en tvärgir och stanna upp. Att solen skiner där någonstans bortom täta molnbankar glädjer mig inte speciellt mycket och inte blir det så mycket bättre när jag skurrar fram med gasbilen i huvudstadens centrala delar. Gatuarbetena i Havshagen har nu pågått minst ett par år och något slut är svårt att skönja. Bron över Kronbergsfjärden – den som syns i fjärran bakom skateboardåkaren – har visserligen vuxit ordentligt men vi får vänta åtminstone till hösten 2025 innan det går att åka spårvagn över vattnen mellan Degerö och Havshagen. Eller cykla. Eller gå. Och aldrig kommer jag att få köra bil över bron. Nej så roligt blir det trots allt inte. Aldrig någonsin.
För att nu inte tala om gatuarbetena på Mannerheimvägen, speciellt mellan Riksdagshuset och Operan, och ännu längre bort i Tölö. Nej, dem ska jag inte tala om. Men nog lite nyfiket notera att Aktiahuset mitt emot Tre Smeder och Studenthuset håller på att rivas. Förutom att jag satt ett par år i grannhusets översta våning (strax till vänster om Hbl-tornet – se foto nedan) och ugglade ut från Kyrkpressens fönster så var jag i slutet av 1960-talet en flitig gäst i Sparbankens Pang-klubb som residerade i det som nu bara är ett betongskelett. Citycity var mitt revir från första början. Mamma jobbade på Stockmann mitt emot, pappa på restaurang Royal i Svenska Teatern hus ett par hundra meter härifrån. I tonåren utvidgades denna livssfär till mellersta Tölö. Från mitt fönster i korsningen av Runebergsgatan och Tölögatan kunde jag se ambulanserna skrikande köra fram till Tölö sjukhus, på den tiden landets kanske främsta traumasjukhus. Nu är också det ett minne blott och kvarteret ter sig idag som en hjälplöst urspårad obduktion.
Världen vrider och vänder sig, våndas och väsnas, men släpper också fram allt mera ljus. När vi för tolv år sen flyttade från citycity hit till Andberget vid Hertonäs strand och konfronterades med gravröset från bronsåldern bara fyrtio meter från terrassen, var åtminstone jag lite tveksam. Smått suspekt, och lite ruggigt var mitt första intryck. Med åren har jag vant mig och idag är det en påminnelse om historiens lusiga framfart och att tiden åtminstone ibland står nästan stilla. Och det kan vara en bra påminnelse för en orolig själ och en ännu oroligare kropp. Landskapet förändras med fart, och något långsammare även min varelse. Men min kropp ska inte nermonteras eller rivas utan så småningom tvärtom uppgraderas för att passa in i det ofattbara eviga livet. Och det är en insikt som är svår att ta till sig när ett virrvarr av byggnadsställningar, provisoriska gångbanor och brutala betongmassor dominerar de platser där livet en gång pulserade och hudar snuddade vid varandra. Bengt Ahlfors skaldade i Lilla teatern-revyn I våras (premiär 1963), med Helsingfors i fokus, bland annat om Felix Nylunds berömda Tre smeder-staty: Helsingfors är Studenthusets smeder som aldrig blir klara med sitt jobb; ett evigt dokument över kommunal arbetstakt. En kreativ nytolkning i vår andefattiga tid kunde i ljuset av denna byggnads- och renoveringsiver kanske vara: Här bereder sig Kropp, Själ och Ande för en gudomlig framtid som för evigt kommer att bestå.