Så bryter jag nu högtidligen ett outtalat löfte om att aldrig någonsin figurera på nätet. Förklaringen till denna min plötsligt påkomna cyberokänslighet är ytterst egoistisk och enkel: Jag söker kontakt med omvärlden och mig själv. M.a.o. ska jag formulera meningar och visualisera landskap, yttre och inre, som i bästa fall gör min egen tillvaro lite mera begriplig och hanterlig men också väcker genklang hos bloggbesökaren.

Så vad kommer MAOs BLOGG att handla om? Det yttre ramverket är ett slags dagbok, eller rättare sagt en kalender. Varje dag är ett liv – vi föds på morgonen, lever på dagen, drar oss tillbaka på kvällen. Och dör på natten. Följande dag uppgår vi igen och cirkusen fortsätter så, dag efter dag.  Varje dag är livsviktig men egentligen serveras vi  bara ett visst ramverk – innehållet måste vi på olika sätt själv skapa. I arbetslivet sker det mer eller mindre automatiskt men för pensionären, den arbetslösa, den sjukskrivna, den bortgglömda, den ensamma, är det mera utmanande. Jag vet, jag har själv varit ytterst aktivt med i arbetslivet på många olika plan och platser, och som pensionär har jag tidvis stött på det rakt motsatta; tystnad, brist på fokusering, ensamhet, tystnad, villrådighet, kluvenhet, tystnad, irritation, tystnad. Mycket tystnad.

Med bloggens hjälp lägger jag nu upp ett slags ramverk för mig själv som jag gärna delar med dig. Varje dag noteras den aktuella Temadagen (officiella, mindre officiella och helt självpåhittade) och Dagens citat – även de i en mer eller mindre seriös ton. Likaså injicerar jag en gång i veckan mina egna missförstådda Mordspråk på bloggarens känsliga hud, och aktiverar hjärncellerna i en koncentrerad Temadagsessä. Därmed är en slags känslomässig och intellektuell första-hjälp fixad och vi kan övergå till Livets allvar.

Jag kommer att återkomma till det i olika former men noterar det redan nu: Världens händelser så som de exponerar sig på våra tv-rutor, på nätet, i pressen och i vår närmaste omgivning går djupare under huden än vi mången gång är villiga att medge. Jag försöker hantera det på lite olika sätt och här på bloggen sker det på några olika geografiska och mentala nivåer: Terrassen, Environgerna, Staden och Världen. Med texter och bilder beskriver jag min dagliga omgivning, men rör mig också tidvis längre ut i periferin. Detta är mina personliga UTsikter. Av dem följer, i bästa fall, vissa INsikter. Och må det sägas redan nu som ett slags programförklaring: Människan är en själ som har ett psyke med en kropp som skal. Jag kommer alltså att åka bergådalbana både i yttre miljöer och inre landskap väl medveten om att allas våra verkligheter skiljer sig på många punkter. Det vill säga på ytan – under skalet, långt under huden, är vi ganska lika varandra.

Under den första bloggmånaden  – November 2019 – har jag ambitionen att varje dag späda på med en ny text. För denna första försöksmånad har jag valt ut ett tiotal offer – du är ett av dem –  i hopp om att åtminstone ha några medresenärer på denna första improviserade bloggtripp. Du får gärna reagera efter hand, helst i korta konstruktiva kommentarer per mejl. Jag inser självfallet att här behövs en hel del träning för att inte tappa bort sig i alltför ordrika formuleringar och meningslösa visuella motiv. Må den i allmänhet dystra november nu i stället, för en gångs skull, lysa upp vardagen för både bloggens upphovsman och hans medresenärer. Välkommen ombord!

… nu!

– Mao

[En och annan medmänniska har, förklarligt nog, associerat mitt smeknamn med en viss kulturrevolutionär massmördare på andra sidan klotet, inte minst sedan de noterat mina snedsteg i kulturmyllan. Och jag kan förstå dem: flinten har varit förbryllande lik, liksom det lite rundnätta hullet (för tjugo år sedan) och den hänsynslöst idealiserade självbilden. Men sanningen är denna: Jag fick namnet redan i unga vuxna år efter en liten patient på en vårdanstalt för funktionshämmade barn. Enligt en vårdare där var jag väldigt lik en kille som kallades Mau, och så började hon kalla mig Mao. Sedan dess har alla i utvecklingen störda människor mitt tysta stöd – vi har något mycket grundläggande gemensamt].

   

[Ugo Rondinones utställning ”everyone gets lighter” i Konsthallen i Helsingfors har pågått hela hösten och avslutas den 17 november. Hans hyperrealistiska clowner rör sig, eller rättare sagt befinner sig, i olika vardagliga situationer. I stället för stor glädje och djup sorg speglar deras ansikten och kroppar närmast stort lugn och eftertänksamhet. Ja, de är nästan melankoliska. Jag känner stor sympati med dem].