Det är riskabelt att tänka himmelshöga tankar dessa tider: Krockande rymdavfall, kärnvapenbestyckade missiler, interkontinentala ballistiska robotar, störtande flygplan, kameraförsedda droner … Och en massa annat som bara fantasin sätter gräns för – skyn är full av hot och skrot som jag inte har en chans att värja mig mot om de skulle råka trilla ner.
Och nånting liknande är det också i huvudknoppen: En massa negativa och destruktiva tankar som tidvis löper amok mellan hjärncellerna och helt sorglöst spränger välbevarade idébanker och tankelager till mos och förvandlar mitt mentala reservlager på några ödesdigra ögonblick till en rykande svart sothög.
Världen runtomkring, och min tankevärld – hur ska jag vrida och vända mig när utsidan tenderar att invadera insidan? Och jag tänker på alla dessa författare som skriver livsförvandlande texter och kompositörer som tonsätter odödlig musik – inte utgående från djup kärlek och euforiska känsloupplevelser men från bottnen av en svart sorg, från hudnära brister och förluster. Och även om jag nånstans i mitt innersta förstår att tiden ibland smetar helande salva över själen så kan jag inte undgå tanken att kriser och tillkortakommande också bär på potentiella välsignelser. Men det gäller troligen bara andra människor, knappast mig.
Första maj; vårkänslor, blomknoppning, solljus, sommaraning, kärlekskutter – hur fel fäster sig inte de bilderna på sönderbombade höghus, hur falskt klingar inte de orden i en narcissistisk despots blodtörstiga mun? Två verkligheter frontalkrockar och det finns knappast några trolleritricks som kan lösa den gordiska knuten. Vad göra? Det finns bara ett svar: Att på något sätt – kanske med ord, kanske i toner – försöka foga samman det orimliga med det rimliga, det svarta med det ljusa, det lätta med det tunga. Så gjorde också de första luftfararna på 1800-talet. De fäste en enorm gasballong över en tung korg av vide som hade plats för både människor och diverse vägande utrustning. Och när man sedan släppte ankaret drogs det förut så jordbundna ekipaget – till allas stora häpnad! – upp i höjderna med en nästan gudomlig styrka. Det omöjliga hade plötsligt blivit möjligt.
Idag på Första maj firar jag den omöjliga tankens ballongdag.
Foto: JAN UNESTAM är skådespelare och utbildad cirkusartist hos Ecole Philippe Gaulier. Han var med om att starta Cirkus Cirkör, han är magiker och skådespelare i Malmö Magic Maffia och konstnärlig ledare för Kompani Kanalje och Kompani Paradiso (tillsammans med Magnus Jarlöv). Dessutom har han startat och drivit nycirkuskompaniet Idiot Savant, nattvarietén Salong Giraff och sommarvarietén Varieté Hablingbo. Bilden är tagen i samband med Finsk-svenska handelskammarens 80-årsjubileum på Grand Hotell i Stockholm 2016.
