Idag på Morsdag kör ordlekaren i mig igång på en gång. Mor-gonluft, Mor-se, Mor-bror, Mor-ot, Mor-fin, Mor-gondag och (hemska saker!) Mor-d. Ja, det är lite krystat och smågalet, det medges, men jag tror att mor Marianne – om hon levde skulle hon vara nästan 102 år – hade småskrattat åt mina verbala slängkyssar.
Och jag tänker på henne med värme. Ändan av den en meter breda väggen mellan kök och vardagsrum har jag målat mörkröd (bild nertill) och här hängt upp några av mammas konstnärliga alster; överst tre målade porslinstallrikar och under dem tre tavlor; en akvarellmålning med sagomotiv, en fusktavla med motiv från Paris och en oljemålning föreställande en kopparkanna med blommor stående på ett litet rottingbord mot en gråblå bakgrund.
Rottingbordet, det originala, står på golvet precis under målningen och speglar så att säga konsten mot verkligheten. Det lilla bordet – en gåva på pappas 60:e födelsedag 1953 – är täckt av sex kakelplattor som mamma kolorerat med gröna bladmotiv. På bordet har jag placerat pappas cigarettställ (även det målat av mamma) och en liten gumma i lera, kanske ett självironiskt porträtt av amatörkonstnären själv.
Men hur var det med den där parisiska fusktavlan? Jag kommer faktiskt ihåg när hon i min barndom nån gång på 50-talet skapade den. Duken var indelad i numrerade färgfält som motsvarade siffrorna i den medföljande färgtubslådan. Sen var det var bara att smeta rätt färg i rätt fält och – voilà! – triumferande vifta med konstnärsbaskern. Men det här var ett undantag. Mest målade mamma porslinstallrikar, koppar och fat, som sedan brändes och förgylldes.
På fritiden sydde hon pannlappar, huvor till kaffekannor och små dekorationstavlor på sin älskade Elna-symaskin som hon, på 1960- och 70-talen, dagtid sålde på Stockmanns varuhus. Sålde symaskiner alltså – pannlapparna levererade hon till Askartelutyö, en stilig liten presentaffär på Norra Hesperiagatan som förestods av hennes tre mostrar Pia, Sirkka och Ragni. (Apropå Pia – se Alla dessa mödrar nertill).
Mycket har jag lärt mig av mamma, bland annat att Skapelsen och det konstnärliga Skapandet har samma bakgrund och avsikt; att synliggöra det osynliga. Påmind om detta ska jag, den här gången, avslutningsvis alltså inte bjuda på någon av mina sedvanliga torra och jästfria mor-alkakor.
FOTON: Mamma föddes i Vasa 1920 och dog på självständighetsdagen 1999 i Helsingfors. Studiofotot är troligen taget i början av 1960-talet. På väggen nedan har jag samlat några av mammas skapelser. Ofta använde hon trollsländan som sin signatur och jag har ofta undrat vad som låg bakom det valet. Mamma kunde ju lite tyska; Wasserhexe och Teufelsnadel för ju tanken närmast till olycka och elände, till och med till onda makter. Eller såg hon bara de skimrande vingarna, kanske tänkte hon på deras korta liv? Men mammas sländor är mjuka och böjliga i formen, oftast bekymmerslöst lättsamma och livsbejakande. Framförallt hade mamma ett estetiskt sinnelag, det vackra och harmoniska stod i centrum för hennes pejlande blick, och det har jag troligen ärvt just av henne.
