Hejdlöst glad jul!
Mina kanske bästa minnen från barndomens jular i slutet av 50- och början av 60-talet: Mamma som efter lutfisk, skinka och klapputdelning sitter i soffan och högläser ur årets obligatoriska Kar de Mumma eller Cello bok.
(En kort förklaring för yngre generationer: I mitten av 1900-talet, ja för nästan hundra år sen, var människor inte bortskämda med internet, mobiltelfoner, datorer och övrigt digitalt krafs. På den tiden levde man ännu i en törnrosaliknande sömning tillvaro där vardagarna var fyllda med tid och mening, men å andra sidan inte var så glättiga och lampstarka som idag. För att i någon mån råda bot på den gråa tristessen hade något slugt förlag kommit på den geniala idén att lagom till jul utge EN rolig bok av TVÅ roliga författare. Ja, det hände sig till och med att det i revolutionens 60-talsdecennium utkom TRE roliga böcker varje jul. Helt garanterat presenterade Kar de Mumma (skriftställaren Erik Zetterström) och Cello (journalisten Olle Carle) sina bästa kåserier i var sin samlad volym lagom till julkommersen. Och så småningom började också journalisten Torsten Ehrenmarks kåserande bli känt för en bred publik. Men det var framförallt de två förstnämnda, och i synnerhet Cellos hejdlösa ordvrängande, som satte sprätt på julstämningen. Parentensen slut).
I frånvaro av Kalle Anka, Carl Bertil Jonsson och högljudd glittrig TV-underhållning (apparaterna kunde på den tiden med nöd och näppe frambringa några flimriga svartvita bilder) föll ansvaret för julstämningen på familjen själv där hemma. Och hos oss var det mamma som med berått mod gick in i glädjespridarens krävande huvudroll. Men det hela förlöpte inte så bra. Nej, de var inget fel på ansatsen och ambitionen, knappast heller på publiken, men det hela urartade väldig snabbt i ett hysteriskt fnittrande, på gränsen till svårartad astmaattack. Medan mamma mer eller mindre vred sig i soffan i skrattkonvulsioner och knappt fick fram ett enda ord, satt vi övriga – hembiträdet Svea, pappa, min bror och jag – och tittade lite frågande på varandra. När varje mening avbröts av krampaktiga, epilepsiliknande garv, gnägg och flabb och rösten drunkande i saliv och tårar, var det väldigt svårt att få något slags rimligt grepp om vad som EGENTLIGEN var så där hysteriskt roligt. Till slut måste vi ge upp och koncentrera oss på att i stället hålla mamma vid medvetande och vid behov slita boken ur det krampaktiga greppet. Och visst, skrattet smittade. Aldrig har jag skrattat så mycket åt så lite. Eller rättare sagt: Aldrig har jag skrattat så mycket åt någonting som var sönderrivet i ord och fraser och knappast gick att foga till en sammanhängande bild. Humorn dränktes i mammas stockande stämma och till slut skrattade vi bara åt mamma som inte kunde sluta skratta.
Allt sedan dess har jag saknat denna okontrollerade glädje och uppsluppenhet. Kanske mitt eget ordvrängande femtio år senare är en reaktion på en allt mer ytlig och hjärtlös humor som grasserar på scen och i media. När världens ångest likt en vattensur matta lägger sig tung och kvävande över tillvaron kan en smågalen humor i bästa fall mota en och annan grinolle i grind. Jag uppmanar mina facebookvänner och bloggbläddrare att ta upp stafettpinnen och börja kläcka egna förslag till innehållet i ord(M)ord. Nu föreligger Fin OrAkads lexikon i hela sin strålande julglans, från A till Ö, och bara väntar på att kompletteras, förbättras och fördjupas. Se upptill: ord(M)ord. När julfriden lagt sig är det dags att dyka ner i de mångbottnade ordens förtrollande värld och släppa loss lite förträngd galenskap. För det är en bister sanning jag lärt mig kantapään kautta, som man säger på det andra inhemska: Om jag inte kan vara medvetet galen är risken stor att jag blir det på riktigt.
Uppmuntrad av min egen uppmaning gräver jag ner mig i humorträsket och återkommer på bloggen när vi skriver 2020. Då ska vi ömsom skratta, ömsom gråta, då ska vi leva som aldrig förr.
Ha en sällsynt GOD och GLAD JUL och se fram mot ett hoppfullt GOTT NYTT ÅR!
Dubbelexponering
Språkets byggstenar – orden – är inte alltid vad de ger sig ut att vara. I själva verket är orden ofta förklädda tankemonster som matar den stackars hjärnan med tvetydiga associationer och skenbara självklarheter. Säg "tallrik" och de flesta ser ett porslinsfat framför sig, knappast en förmögen skogsägare. Eller "genrep" – tanken flyktar snabbt till teaterns värld men kunde lika gärna användas i medicinarens laboratorium. Och så här är det stup i kvarten – missförstånd, dubbelseende, perspektivförskjutningar. Vid första ögonkastet tror man sig veta vad det är fråga om, vid det andra har betydelsen svängt minst 180 grader. Och plötsligt öppnar sig en helt ny inre värld full av narrspeglar och dubbelexponeringar – och psyket gottar sig i orimliga tankemönster inte helt olika drömmens absurda berättelser. Det hela verkar ganska knäppt men jag vill gärna tro att här gömmer sig öppningar mot djupare skikt i hjärnsubstansen. I en värld full av armbågsvassa maktbegär och självuppblåsta egon behövs det en större dos kreativ galenskap och lekfullt allvar, ord som effektivt upplöser tillstockade humorkranar och bevattnar kruttorra själslandskap. Länge leve de mångbottnade orden!
I dag presenteras ord på G–H–I–J–K–L i Finlandssvenska Ord Akademiens (Fin OrAkad) omistliga lexikon. Samtidigt kan resten av alfabetet repeteras. Slutkläm blir det i morgon med A–F. Se upptill: ord(M)ord
Ruttenhet ≈ etapp
I dessa dagar när Finlandssvenska Ord Akademien (Fin OrAkad) publicerar sitt lexikon ord(M)ord här på blå...ggen (hela lexikonet är tillgängligt på julaftonen) vill jag påminna om principen för "morden". Det finns andra vitterhetssällskap i liknande galen anda (och då tänker jag inte på Svenska Akademien) som har en åtminstone delvis annan syn på vilka ord som kan godkännas. En föregångare på området är Uarda-Akademinen, stationerad i Lund. Den tillsatte redan 1962 en ordboksredaktion "... vilken sedan dess oförtrutet har arbetat för att höja svenska språkets intellektuella nivå. Ordboksredaktionen har icke blott skapat ett icke föraktligt antal helt nya ord med därtill hörande begrepp, utan även lyckats fastställa den rätta betydelsen av åtskilliga sedan länge felaktigt begagnade ord. Dessutom har redaktionen som en renlighetsåtgärd dels förkastat ett otal hittills okända ord, dels ur vårt språk utrensat en mängd smaklösa och banala ord och uttryck."
Några exempel ur Uarda Akademiens banbrytande lexikala arbete:
Adjök Avskedsdryck Diskutek Debattlokal Exikon Uppslagsverk över föredettingar Imbacill Eterbliven mikrob Sprödla Ömtålig reptil Titteratur Bilderböcker
Det är roligt, intill hejdlöst roligt. Fin OrAkad har gått en betydligt stenigare stig och åtminstone försökt hålla sig till vedertagna ord och ur dem destillera en ännu starkare arom. Det begränsar troligen själva urvalet men skärper samtidigt sinnets stål: här hålls humorn i strama tyglar. Om slutresultat är en frågande axelryckning är det bara att hänvisa till sistnämnda faktum. Idag är orden M–N–O–P–Q i (o)turen. Se upptill under rubriken ord(M)ord.
Rimfrost ≈ diktarkris
Efter tio års geniknölsgnuggande (2003-2013) utkom pappersversionen av Ord(M)ord, efter ytterligare sex års mindre gnuggande kommer den digitala versionen ut (och som i själva verket aviserades redan i förordet till den tryckta versionen 2013). I TV-serien The Office säger den klantige och socialt obegåvade chefen David Brent (spelad av Ricky Gervais) någonting oväntat fiffigt: In life, never be afraid of moving forward slowly. Only be afraid of standing still. Och så här i juletider hyllar den svenske tv-profilen Ernst Kirschsteiger samma långsamma processer i matlagningen: Hela hemmet fylls med en ljuvlig doft av det mustiga långkoket som står på spisen eller i ugnen (www.koket.se).
Ungefär så är det också med Fin OrArakads lexikon ord(M)ord – det puttrar och sjuder genom åren i sin självgoda sås och ordslamsorna blir bara mörare och mörare. När det stora lugnet lagt sig efter julaftonen är det bara att sätta sig ner i bästa fåtöljen och omvärdera sin språkliga skelögdhet i en anda av befriande galenskap som är en naturlig följd av julpsykosens epistemologi. Vad det eventuellt betyder får var och en räkna ut själv – ibland förstår jag inte ens själv vad jag tänker och säger.
Idag är ord på R–S–T–U i turen. Se upptill: ord(M)ord
Fin OrAkad
Jag har utsett denna dag, den 19 december, till Årets temafria dag. I normala fall är det ingen större svårighet att hitta mer eller mindre officiella temadagar 365 gånger under året men av någon anledning är det tunnsått med förslag just denna dag. I USA firar man visserligen Hard Candy Day men som fd. sockermissbrukare förtränger jag detta faktum och utlyser, som sagt, denna dag till Årets temafria dag. En gång i året behöver jag inte celebrera nånting alls, inte fokusera på något speciellt tema, inte plocka fram förstoringsglaset för att avslöja petitesser. Det här är en dag som egentligen kan förbigås med respektfylld tystnad.
Om det inte vore för i morgon...
Till min stora fasa konstaterar jag att det här är Dagen före Dagen. Nej, inte dagen före dopparedagen, inte ens dagen före vintersolståndet (som är dagen före dagen före dagen före den dagen). Idag – håll i dig! – är det bara ett dygn tills Svenska Akademien samlas för sin årliga högtidssammankomst. Och varför är jag då så upprörd? Jo, jag blir påmind om att jag har några egna kor i diket: Jag har nämligen blivit oense med mig själv hur jag ska hantera min egen Akademie – om jag ska svänga klubban eller fungera som ständig sekreterare, när och hur Akademien kan antaga och intaga kvinnliga ledamöter, om och varför Akademien ska publicera sitt senaste mästerverk på internet. Och så vidare – frågorna äro många och förvirringen total.
Vad talar jag om, vad dillar jag, vilken Akademie? Jo Finlandssvenska Ord Akademien, populärt förkortad Fin OrAkad. Detta illustra sällskap som i decennier sammankommit på allehanda tvetydiga näringsställen i största hemlighet och där med berått mod och i total avsaknad av mänsklig empati misshandlat språket, våldtagit meningslösa meningar och – värst av allt! – helt kallt begått en lång rad blodiga ordmord, träder nu helt objudet fram ur sina underjordiska bunkrar. Och som om detta inte skulle vara nog: Akademien har dessutom haft mage att helt kritiklöst publicera hela denna smörja i tryckt form (visserligen redan för några år sedan, men dock). Ja, det är sant! Därför är det inte ett skvatt överraskande att nästa steg tydligen är en ockupation av det digitala ordnätet. Välinformerade visselblåsare har antytt att någonting drastiskt och för den språkliga gemenskapen illavarslande kommer att insättas i morgon, samma dag som Svenska Akademien samlas. Total förvirring är att vänta, troligen också stort kaos! Vad allt ska inte en prövad mänsklighet belastas med – först Svenska Akademiens tissel och tassel och trassel, och nu också Finlandssvenska Ord Akademiens ordmord! Om det finns något alternativ?
Nej, men för säkerhets skull kollar jag skärpan på rakbettet.