Hoppfulla hem
Förra sommaren vandrade jag med kameran framför högra ögat i några av huvudstadens stadsdelar, bland annat på Skatudden, i Tölö och i Fiskehamnen och som jag sen berättade om i blåggen. Den här sommaren har jag för avsikt att fortsätta mina flegmatiska och fotografiska flaneringar i en storstad som både förändras med fart och ändå samtidigt bär på en lång tradition och historia. Dagens tur går till den omtalade Kronbergsstranden.
Från Kronbergsstranden ser man rakt över Kronbergsfjärden mot en kännspak Helsingforsprofil där tre kyrkor pekar mot himlen: Agricolakyrkan, Johanneskyrkans dubbeltorn och Domkyrkan. Tillsvidare har den enda färdvägen till den nya stadsdelen gått från centrum via Fiskehamnen, Brändö, Hertonäs och Degerby. Om några år, är det tänkt, sträcker sig här en elegant bro, eller egentligen tre broar mellan centrum och detta nya bostadsområde som är planerat för drygt 13.000 invånare. Kronbergsbron ska koppla samman Kronbergsstranden med Högholmen, Finkens bro kommer att förena Högholmen och Sumparn, och så till sist, eller först, byggs en bro som ännu inte har namn och som kommer att möjliggöra trafik mellan Sumparn och Havshagen. Spårväg, cykelväg och gångbana ska få plats på denna sammanlagt tre kilometer långa eleganta broförbindelse som dock ratar all biltrafik. 800 miljoner kommer kalaset att kosta oss snälla skattebetalare, i värsta fall ännu lite mera. Men vill man vara fin så får man som bekant lida pin.
Häromkvällen vandrade jag med Vive runt i de nya kvarteren. Många hus var inflyttningsklara redan förra sommaren men känslan av byggarbetsplats är fortfarande påtaglig, speciellt nära strandlinjen. Här ska hus och arbetsplatser för 800 bara inom ett par år samsas med vida vatten och naturnära rekreationsområden. Mer än 13.000 människor ser fram mot att här leva och bo, älska och kivas, handla och vandla. Men jag undrar – ska de klara av sina bostadsskulder, ska de få ett drägligt liv? Eller kanske de helt automatiskt blir lätta i sinnet och rika i anden av alla himlavyer och det hudnära vattenstänket? Kanske de i själva verket blir lyckligare än de flesta andra, nära som de har till landets hjärta men ändå är befriade från citys förhöjda pulsslag och trängsel? Jag vill gärna tro att det blir så. Men samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på hur dessa enorma betongklossar – även om de ligger naturnära – påverkar själen. Eller kanske det är just det som behövs: ett starkt skydd, en konkret mur mellan ett bräckligt kroppsskal och en nyckfull framtid? Sedan snart tio år tillbaka i tiden bor jag själv, uppfödd på ett grådaskigt och slumrande Skatudden på 1950-talet, i Hertonäs strand, ett (lagom långt) stenkast från Kronbergsstranden. Och jag trivs utmärkt. Så, javisst – stadsplaneringen har tagit jättekliv på bara de allra senaste decennierna. Nu handlar det minst lika mycket om miljön som om arkitektur i allmänhet och tekniska finesser i synnerhet. Men hus förvandlas överraskande snabbt till hem, och hem fyller dagar och nätter med liv. Och där det finns liv finns det i bästa fall hopp, och där det finns hopp finns det vanligen en studsmatta. Och finns det en studsmatta finns där också glada barn i närheten. Så hänger de stora byggnaderna och det lilla livet samman i en lång, byråkratiskt komplicerad och helt säkert mycket kostsam händelsekedja. Men först är huset. Annars skulle livet vara hopplöst.
Parkett
Idag på Nationalparkernas dag tar jag fasta på park-begreppet i en lite snävare bemärkelse: Jag bor nämligen själv mitt i en park. Ja, det är faktiskt sant; Andbergsparken breder ut sig som en vid kjol rakt framför och på sidorna om vårt höghus, och vår turkosa terrassport på bottenvåningen öppnar sig direkt ut på bergets högsta punkt. Här på hisnande 17 meters höjd ovanför havsytan är man både utslängd och instängd i naturen. 48 trappsteg leder ner från (och upp till) berget på den södra sidan mot det egentliga parkområdet. Via stigar i norr och på östra sidan tonar reservatet ut i höghus och en bilfylld asfaltdjungel. Andbergets topp (ca 50 x 50 meter) rakt framför mina lystra ögon utgör i min fantasi ett afrikanskt naturreservat i miniatyr där afrikansk vildhund ersatts av finländsk tamhund, tiger av katt, myrlok av igelkott, storörad fennek av skabbig räv, gepard av stirrig hare och elefant av husmus – ja, man har så roligt som fantasin det medger. Mera om Andbergets zoologi och botanik i humoresken längst ner i blåggen.
Längre bort österut, närmare bestämt 637 meter och kanske något lite till, ligger Hertonäs gårds park med sin berömda herrgård, tuktade parkalléer, lusthus OCH ett medvetet mera vildvuxet parkparti som sträcker sig ända till Tegelbruksvikens välfrekventerade strandpromenader – kultur och natur i en minst sagt salig blandning. Här vandrar jag nästan varje morgon året runt, ofta med kameran hängande runt halsen. Just nu tilldrar sig den berömda runda tulpanodlingen mitt särskilda intresse, varje år lika elegant och försommarförförisk.
Och i skogsdungarna runt den ena av de två dammarna i Hertonäs gårds park flirtar några skrakar, knipor och änder i majmornarnas äggande tider. Allt och alla har bråttom att göra sig redo för sommaren.
Och ytterligare ett stenkast (om man är bra på att kasta) längre bort ligger Kasbergets berömda Körsbärsträdgårdspark som i år exploderade i mitten av maj. 240 blommande körsbärsträd är en imponerande visuell och estetisk upplevelse. I stadsplaneringen kallas parkerna i övrigt för "gröna famnar" och någonting liknande hade troligen också etnologen Bo Lönnqvist i bakhuvudet när han i boken Gamla gårdar i Helsingforstrakten talar om människans symbolskapande förmåga: "Men i parkerna står också träden – de namngivna minnesträden, ödesträden – symboler för själen – människans själ, gårdens ande." Idag på Nationalparkernas europeiska dag gläds jag lite extra över den natur som på första park-ett omger mitt urbana vardagsliv.
Vinjettbilden av Andberget har tagits med en drone av sonen Lucas.
MUUU ...
Man saknar inte kossan förrän båset är tomt.
Med tanke på att kossornas antal i detta land är tämligen begränsat borde det gamla talesättet, i takt med tiden, kanske modifieras en aning. Jag kan bjuda på en egen variant, utmejslad efter år av förtvivlad kamp med hjärnans inlåsta celler: Man saknar inte tanken förrän skallen är tom. Men vid det laget är det dock troligen redan för sent eftersom man i allmänhet, och jag i synnerhet, inte brukar komma ihåg vad jag glömt och följaktligen inte är medveten om katastrofen. Kossan och minnet har förvisso mycket gemensamt och framförallt kan båda vara på rymmen och blir först då uppmärksammade och hett efterlängtade.
Det är alltså med tankar som med kossor: De kan helt lugnt acceptera att vara fasttjurade (en ko fasttjurad ...?) åtminstone en tid men sen måste de släppas lösa och fria. Nu har den påtvingade isolationen fått tankekedjorna nästan att rosta och behovet av ystra språng och högljudda muuanden börjar vara akut förestående. Det som dock allt mera bekymrar mig är att jag inte riktigt vet vad jag under tiden har glömt, vad jag rimligtvis borde komma ihåg att sakna för att inte sjunka ner i ett meningslöst grått töcken. För när hjärnans innehåll en gång gått sin kos (!) är det definitivt ajöss och guddbaj med alltsammans.
Men en sak tror jag mig ha lärt under coronainstängningen: Det är viktigt att kolla sina kossor varje dag, att inspektera tankebåsen och klappa om varje lite idé som eventuellt dyker upp. Ju mindre yttre aktivitet desto större orsak att röra om i åsiktskvarnen, vädra och städa i föreställningsspiltorna. När den yttre världen försjunker i vintersömn måste jag vifta extra energiskt med svansen för att hålla de efterhängsna depressionsflugorna på avstånd. Och i stället – om inget annat hjälper – idissla gamla uppslag, kanske en gång till pröva ett och annat snedvridet fantasifoster eller till och med chansa på att ett spontant hugskott kan sätta fjång på skallen. Huvudsaken är att inte lägga sig ner i dyngan och tjura.
Foto: Kossorna hör hemma i Helsingfors universitets undervisnings- och forskningsgård i Vik.
Fiskehamnen
Ungefär en gång i månaden återkommer jag här på bloggen till mina vandringar i huvudstaden. Jag började med Skatudden (4.7.), min barndomsstadsdel och fortsatte med Mellersta Tölö (5.8.), tonårens och studietidens stadsdel. Idag ser jag på Fiskehamnen som knappt existerade på 1950-talet där det låg mellan Sörnäs Strandväg och Brändö. Från Järnvägsstations metrostation är det här fjärde stationen österut, själv bor jag ytterligare två stationer framåt, i Hertonäs (strand). Under de senaste åtta åren har jag därför kunnat följa med hur ett lite diffust och ruggigt hamnområde håller på att formas till ett gigantiskt havsnära boende med sju skyskrapor som landmärke. En skrapa är färdig, den andra nästan och den tredje påbörjad – alla i trettiovåningsklassen om jag förstått det rätt. Hela området är 170 hektar stort och planerat för 25.000 invånare. Det här är framtidens Helsingfors.
Från min barndoms 50-tal, på min sommarfärd med buss från city till lande-villan i Sibbo, minns jag bra den stora gasklockan i Södervik som ligger precis på industriområdet mellan Sörnäs strandväg och Brändö bro. På den tiden avlät den en omisskänlig lukt men sedan många år tillbaka har det här området i utkanten av Fiskehamnen varit ett tillhåll för urban ungdomskultur och centrum för bland annat Tuska- och FLOW-festivalerna. Idag finns här en stor skateboardbana där far och söner på förmiddagen kan umgås och träna och ....
... de lite större tuffa pojkarna på kvällen exponera sina muskler och talanger. Uppvisningen förra lördagen avslöjade att ingen använde munskydd, trots statlig uppmaning, trots personlig smittorisk. Ajabajja... Men å andra sidan – det gjorde inte jag heller ... Och därför förflyttade jag mig snabbt därifrån, smått skamsen och lite lessen att jag inte vågade kasta mig närmare med kameran och kanske fånga de riktigt häftiga trixen.
Hela Södervik-området är fyllt med färg- och formstark graffiti och ofta tillrättalagt med en humoristisk klackspark. Kontrasten mellan de spraymålade fantasiprodukterna och den glasinramade och kalla höghusarkitekturen är lika brutal som den är tidstypisk. Åtminstone tillsvidare står de här fredligt nästan vägg i vägg, frågan är väl närmast hur länge. I takt med att Fiskehamnens parker och bostadshus färdigställs ser man samtidigt hur väl stadsplaneringen tar i beaktande behovet av fritt skapande och spontana träffpunkter.
Metron skär tvärs igenom Fiskehamnen och har sin hållplats mitt i köpcentret REDI. Den östliga sidan vätter mot Gammelstadsviken, Arabia strand och Vik-området. Det var här inne i viken som havsörnsparet Amalia och Nadi senaste vår kläckte tre arvtagare – även det ett tecken på kontraster och överraskningar i stadsbilden.
Från Fiskehamnens västra sida ser man rakt framför sig mitt kära Skatudden och lite till höger breder Norra kajen ut sig. Tre kyrkor står i fokus; Uspenskijkatedralen, Johanneskyrkan och Domkyrkan – en mera hoppfull vue än så får man söka efter. Och det här är ju den lite paradoxa sanningen: Den som står på sidan kan se centrum men den som befinner sig i centrum ser bara periferi. Om det nu sen har någon större betydelse i praktiken. Men visst: Lite avundsjuk är jag på alla dem i Fiskehamnen som rakt framför sina fönster ser huvudstadens profilbild, nästan lika rytmisk och inbjudande som blåggens vinjett.
Olympia
Mitt minne av Olympiastadion från mitten av 50-talet är en jättestor byggnad med väldiga väggar som stod där i solistiskt majestät alldeles invid Simstadion och Fartvägen i Djurgården, en ensam jätte som bjöd på kittlande spänning, trängsel och delaktighet i något gemensamt stort. Och som i sina väggar hade inskrivet de moderna olympiska spelens devis, formulerad 1896 av Pierre de Coubertin: "Det viktigaste i livet är inte att segra, men att kämpa väl". Fotbollsmatchernas och friidrottslandskampernas varierande stämningar sågs från och besatts på hårda träbänkar under bar himmel, mera sällan under tak på huvudläktaren. Sedan 1950-talet och en liten bit in på 60-talet har jag knappast snuddat vid Olympiastadion – min bästa stadiontid sammanfaller med de tidiga tonåren för snart hisnande sextio år sedan. När jag idag låter kameraobjektivet svepa över mellersta Tölö är det egentligen bara stadiontornet och de många flaggorna som avslöjar att här ligger en idrottsarena med både historisk och fysisk tyngd. Den snabbt växande huvudstadens konkurrerande byggnadsverk kryper allt närmare idrottens högborg och ser ut att snart nästan kväva den.
Idag, lördagen den 22 augusti 2020, återinvigs ett nyrenoverat Olympiastadion. Ännu mitt i veckan låg arbetsbaracker, bajamajor, transportfordon och allsköns bråte om inte i en salig röra så åtminstone i en ohelig allians utspridda runt kronjuvelen. Ett uppiffat skal innesluter en väldig massa nya underjordiska utrymmen och ett tak som sträcker sig 360 grader runt hela härligheten. För att inte tala om all ny teknik som inte bara ska underlätta arrangörsarbetet men också mota potentiella terrorister i grind. Idrott idag är inte det samma som när Stadion ursprungligen började byggas på 1930-talet.
Och jag undrar vad Paavo Nurmi tänker på där han manligt självsäkert löper under alla dessa mängder av firmaflaggor som vajar i den kommersiella sensommarbrisen: – Vad har hänt med idrotten, med världen, med människan? Vart försvann tilliten, vi-andan, den ärliga kampen, framtidstron och de upphöjda idealen? "Jag har tappat mitt minne, är jag svensk eller finne"? Och jag som alltid varit frisk och stark, ett föredöme för den unga generationen, för hela nationen, jag känner mig plötsligt inte riktigt i form, föga hastig, lite hängig, hest hostig.
– Det talas om en pandemi, ett slags virusarnas olympiska spel. Jag har hört att den slår ner kroppar och infiltrerar själar men jag är nog en av de första statyer som hotas av COVID-19. Men det är jag ju å andra sidan van vid – att vara först, alltså. Så därför bär jag mitt munskydd som ett föredöme, som ett exempel för andra. I dessa oroliga och kontaktfattiga tider kan vem som helst smittas av idrottsfeber och tävlingshysteri. Och det kan ju aldrig sluta väl.
Tänker idrottsikonen Paavo. 1952 var jag fyra år och inte riktigt mogen för Olympiska spel. Men pappa, född 1893 och som besökt spelen i Stockholm 1912, gör nu sin visit också i olympiaborgen. Min pappa, nästan ett olympiaspelens åskådarproffs, kom ihåg när Hannes Kolehmainen – "den flygande finländaren" – 1912 i det legendariska 5000 meters-loppet slog fransmannen Jean Bouin med en tiondedels sekund: Det var kamp! Det var bragd! Det var stolthet! Om det oförglömliga ögonblicket i Finlands idrottshistoria höll jag sedermera ett föredrag på någon av de första klasserna i Svenska Normallyceum, troligen mer eller mindre normalt nerskrivet av pappa. Och fick för den idrottssnuddande bragden ett osedvanligt gott omdöme, nästan guldmedalj. Jag var textdopad redan då.
Ja, det är sorgligt nästan alltsammans; att byggtider inte håller sig inom kalenderåren, att budgetar överskrids med råge, att idrotten blivit så oerhört vinnarfixerad att en förlust nästan är jämförbar med döden. Och allt handlar dock sist ock slutligen om millimetrar och mikrosekunder, tur och otur, väder och vind. Idrott på högsta nivå är blodigt allvar, så blodigt att Pierre de Coubertins välkända ordstäv idag helt enkelt borde skrivas om för att motsvara verkligheten: "Det viktigaste i livet är inte att kämpa väl, men att till vilket pris som helst vinna, för det är tillvarons högsta mål och mening – att vara först!"
Vue
År 1927, alltså för praktiskt taget hundra år sedan, utkom Ture Jansons närmast legendariska Boken om Helsingfors. Den var, ordagrant, en högtflygande beskrivning av en stad stadd i snabb förvandling och som bäst, åtminstone inledningsvis, kunde betraktas ovanifrån.
Flyg till Helsingfors! Låt oss starta någonstans i rymden över Finska viken – aeroplanet löpet ut från ett ulligt cumulusmoln på sommarhimlen och nu går kosan rakt på den skinande staden vid synranden. / Långsamt stiger Helsingfors ur vågorna, växer och tar fastare arkitektonisk gestalt i sin gröna infattning av vatten och skog.
Skriftställarkollegan Janson – på sin tid den kanske mest uppburne stilisten i den s.k. dagdrivargenerationen bland författarna – hade en kluven relation till Helsingfors och det berodde troligen delvis på att han var född i Åbo och därmed inte hade insupit huvudstadens själ från de tidigaste barndomsåren. Hans författarskap handlade mycket om just detta "... att vara främling i sin egen stad." Jag är trots allt född i Helsingfors och bodde visserligen drygt trettio år av mitt yrkesverksamma liv i Vasanejden men har varit, och känner mig delvis fortfarande, som en främling i egen stad. Och det beror förstås på att omgivningarna ständigt förändras och att stadens puls slår i så annan takt än mitt eget hjärta. När jag idag ser på min hemstad är perspektivet på sätt och vis det samma som Jansons. Jag tar visserligen inte flyget men jag tar hissen – med benäget tillstånd hänvisande till mitt visuella uppdrag – högst upp till tionde våningen i Psykiatricentrums resliga byggnad mitt i Tölö och kan från den vidsträckta takterrassen överblicka den del av staden som jag kan kalla min; tonårens- och studietidens Mellersta Tölö. Rakt nedanför breder Topeliusparken ut sig, betydligt lummigare i dag än när jag för drygt 70 år sedan såg dagens ljus. Mina föräldrar bodde nämligen då på Topeliusgatan 9 (det inpackade huset till vänster) men flyttade strax efter det till Skatudden. Men vi återkom till Tölö och kvarteren kring Tölö torg (som ligger strax bakom hörnet till höger) när jag var i de yngre tonåren. Härifrån var det nära till skoldanserna i Lönkan, filmerna på Bio Adlon och fotbollsmatscherna och friidrottstävlingarna på Stadion. Lite senare, som ung vuxen och kamperande i Otnäs studentby, återupptäckte jag Mellersta Tölö när jag studerade i Socialhögskolan, som på den tiden ännu befann sig lite längre ner på Topeliusgatan. Ja, Mellersta Tölö låg bra till för tonåringens och det spirande vuxenlivets urbana själ och hjärta.
I min tonåriga ensamhet besökte jag ganska regelbundet Borgbacken och där inhalerade något av den spänningsladdade atmosfär som saknades hemmavid. Det fanns ett tryggt och ganska förutsägbart här och ett kittlande och tidvis skrämmande där. När jag nu här från min psykiatribyggnadsposition, med teleobjektivet påskruvat, betraktar vyn som breder ut sig, noterar jag att vardagens horisontella lunk alldeles konkret står i skarp kontrast till de livets utmaningar som nöjesparkens bergochdalbanor representerar. Och det är förstås en Guds lycka att det är just så och inte tvärtom.
Stadens profil håller tydligt på att förändras. Där tidigare kyrktornen ensamma stod för stadens kontakt med himlataket har de under de senaste åren fått allt fler konkurrenter. Tjugo- och trettiovåningshus ploppar upp lite här och var och skapar inte bara helt nya visuella vyer men ritar delvis även om min mentala karta. Mitt asfaltsbundna och barndomsfixerade jag utmanas av en stålsatt och betongfylld arkitektur som med sin påträngande och potenta självsäkerhet utgör ett alldeles konkret hot mot min åldrande kropp. Ändå, eller kanske just därför, fascineras jag av de nya siluetter som inte bara växer fram men framförallt växer upp. Liksom Ture Janson för hundra år sedan tog sig an stadens liv och leverne med kluvna känslor och mild ironi försöker också jag hitta en balans och en attityd som kunde sammanjämka den yttre och inre bilden på att vettigt sätt. Jag lever i Helsingfors men Helsingfors lever minst lika mycket i mig. Just nu lider jag av en lindrig huvudstadsvärk.
Vinjettbilden: Köpcentret Tripla i Böle. Sista bilden: I bakgrunden Berghälls kyrka och de första av sammanlagt sju skyskrapor som byggs i Fiskehamnen. Och, läs gärna: Ture Janson: Boken om Helsingfors. Holger Schildts förlag, Helsingfors 1927.
Huvudets stad
När nobelpristagaren Orhan Pamuk beskriver sin hemstad Istanbul – i boken "Minnen av en stad" – är det kring ett enda ord han bygger upp sin digra väv. Hüzün är det turkiska ordet för melankoli men så mångbottnat och skiftande i olika valörer att det krävs 350 sidor för att skapa en någorlunda heltäckande bild av fenomenet. Pamuk noterar: "Min utgångspunkt var ett barns känsla när det tittar ut genom ett immigt fönster. Nu börjar vi förstå hüzün, inte som en enskild persons melankoli, utan som den svarta sinnesstämning som delas av miljontals människor samtidigt."
Jag har snuddat något lite vid Helsingfors här på bloggen tidigare men börjar nu lite mera regelbundet reflektera över en stad som, likt Istanbul och många andra kulturstäder i världen, genomgått en ofantlig förändringsprocess och utveckling, inte minst efter kriget och under hela min 71-åriga livstid. Helsingfors' kulturhistoria är alltför kort för att ha hunnit skapa en känsloväv av det slag som Pamuk beskriver men knappast någon huvudstadsbo, född under den första halvan av det förra seklet, kan undgå den melankoli som tidens snabba flykt borrar ner i kropp och själ. Stadens hjärta och mitt slår lite i otakt och bara tidvis kan vi nicka igenkännande åt varandra.
Mitt Helsingfors tar sats framförallt i 1950-talets Skatudden, och i kvarteren kring salutorget och esplanaderna. I Visan om Helsingfors, från 1967, tecknar Benedict Zilliacus en stad som ändrar skepnad i takt med årstiderna men också bär på något mera ogripbart och dystert:
När höstens dimmor vältra in från hamnen, och drar sin svepning om ditt salutorg, när höstens mörker sluter sig i famnen, och natten stiger över Sveaborg, då kan det bli oss svårt att tåligt bära din torftighets och glädjelöshets kors, då tränger det oss alltför nära, det frusna i ditt väsen, Helsingfors.
Ja, det var grått, dimmigt och dammigt, lite instängt och mycket svartvitt. 5:ans spårvagn kom gnisslande längs Köpmansgatan och svängde 90 grader till vänster upp mot Skatuddsgatan där den knappt hundra meter högre upp hade sin ändhållplats (eller N-hållplats som jag trodde att det hette och aldrig riktigt förstod vad det där N:et betydde). Vardagsrumsfönstren vätte mot denna spårvägsvy men de övriga rummen blickade ut över en bakgård där vi barn lekte i en ganska skyddad miljö. Under huset fanns ett lagerutrymme som åtminstone en tid inhyste enorma ostar som rullades in i mörkret längs en cementerad nerfart. Ett av mina första minnen är att jag sitter uppflugen på ett litet elskåp i denna gatukorsning avnjutande en citronbulle, samtidigt som jag betraktar en man som rullar ostar stora som bilhjul ner i förrådet.
Men det finns stunder som vi ej kan glömma, hur än din grå tristess vi må fördöma så tränger ändå andra minnen fram: av barnens lek i gröna parkgångskrökar, av purpursol på vita frostdagsrökar, av måsars skratt kring torgets fiskmadam.
Jag föreställer mig att varje enskild händelse i mitt liv, varje bråkdel av en sekund, finns bevarat på en gudomlig hårdskiva och att jag, i den bästa av världar, skulle kunna komma ihåg alla dessa oändliga ögonblick som likt röntgenbilder vid behov kan plockas fram för att detaljstuderas i nuets belysning. Och då skulle jag inte bara se själva bilden – eller tusentals bilder i ett snabbt flöde – men också känna doften av stekt strömming, höra hembiträdet Sveas lite hesa röst, känna det där speciella suget i magen av spänning när vi lekte Vinkki och sprang genom trappor och portgångar. Och söndagförmiddagens tystnad på tomma gator, ljuden av mer eller mindre vassa skär på skridskobanan i Runda Parken, kaffedoften från Pauligs bryggeri som tidvis låg tjock över park och kaj, Varubodens Mariekexpaket som kostade 49 penni och Elantos skurna wienerbröd a 23 penni. Och den våldsamma klådan på de redan från förut så sönderrivna armarna. Men min kropp är ingen tidskapsel och det kanske jag bara ska vara glad för. När jag nu sjuttio år senare går runt i min barndomsstad rör jag mig långt utanför det mycket begränsade revir som var mitt på 1950-talet. Ändå kretsar alla dessa minnesbilder och ständigt nya digitala motiv, speciellt från Skatudden, kring någon form av sorg och saknad, av ett sökande efter något hållbart och evigt. Och jag omsluts av en mild melankoli, ett hüzün i en kanske något utspädd form.
Och mitt i all din instängt trista gråhet, ett stänk av hektiskt, blodigt rött du bär – din pubertetsneuros, din unga råhet i människosinnet och i atmosfär.
I min barndomsvardag på 1950-talet – som saknade datorer, internet, TV och självklart också bil – koncentrerades nästan allt liv till kvarteret, huset, trappan och hemmet. Det fanns en tydlig gräns mellan ett inne och ett ute, mellan här och där. Det var en skyddad miljö men den var också instängd, nästan klaustrofobisk. Utanför väggarna hotade i värsta fall någonting farligt, men ingen visste inte riktigt vad. Grannbarnen – Putte, Haje, Bettan, Kurre, Marianne och några till – blev de första bevisen på att det fanns kamrater i samma ålder som inte var som jag, som inte nödvändigtvis åt lördagskorv på fransktbrödssmörgåsen (eller "fransbrö" som vi sa lite slarvigt), som läste tidningar jag aldrig hade sett förut, som visserligen kunde vara lite busiga vid behov men inte var behäftade med den osäkerhet som styrde varje mitt steg – vanliga barn, normala barn, barn som inte oroade sig. Jag var rädd nästan jämt. Rädd att inte passa in, rädd att inte kunna, rädd att inte veta. Rädd att leva. Först långt, långt senare började jag släppa greppet om nånting som hållit mig kvar i något ännu inte färdigt läkt (eller lekt?). Det var en känsla som påminde om skönt kliande skorvar på ett sönderrispat knä och som man absolut inte fick röra. Men minnen får man röra, minnen får man skrapa. Åtminstone lite.
Och det finns stunder när vi allt förlåter, ja, de finns stunder när vi glädjegråter blott över något ogripbart och skört: en morgons rodnad på Uspenskijs väggar, en aning doft av vårens brunnsparkshäggar, en aning själ som oss i själen rört.
Benedict Zilliacus dikt Visan om Helsingfors är tonsatt av Einar Englund och har sjungits på skiva av många artister, bl.a. Maynie Sirén, Barbara Helsingius och Julia Korkman.
Fotografierna från Skatudden är tagna i juni 2020: De två första från hörnet Köpmansgatan – Skatuddsgatan, det tredje från gårdssidan av Köpmansgatan 5 (min barndomsadress), det fjärde är hörnhuset Skatuddsgatan – Lotsgatan, och till sist Uspenskij-katedralen med sina blanka lökkupoler.
Kajsas udde
Från Kajsas udde ser jag vattnet skratta och skogen dansar runt i rosenkrans. Sjöng Alf Hambe på den tiden när det ännu fanns både visor och vissångare, och en stor vispublik. Kajsas udde finns i verkligheten, vid sjön Racken i Värmland, och ovanstående Kajsas udde finns också på riktigt men heter Kajsaniemi på ren svenska. Och Kajsas namn var mera exakt Cajsa Wahllund, och hon var välkänd för sin restaurang här invid en gång i början av 1800-talet. Nu domineras parken av Kajsaniemi Botaniska trädgård, en underavdelning till Naturhistoriska museet LUOMUS. En stor botanisk trädgård alldeles granne med järnvägsstationen och huvudstadens absoluta city är nästan lite osannolikt men i det här fallet är det faktiskt alldeles sant. Här följer några bilder från min rundvandring där i förrgår, onsdagen den 3 juni. Tulpanerna genomgår en långsam dödsryckning och lockar mitt makabra fotoöga till ett sista farväl. Bisyssla eller heldagsarbete – ibland beblandas begreppen. Den holländska blodberberisbusken brinner i höstfärger fast det bara är försommar och rhododendronbuskarna överträffar varandra i kulörta versioner av vitt, ljusrött, granngult, rosa och blodrött. En grupp ryska äldre damer flanerar långsamt i armkrok längs parkgångarna, som om de hade all tid i världen. Om det är sant – att de har all tid i världen – avundas jag dem verkligen: Just nu vill också jag ha all tid i världen, hålla i den, stå stilla och bara vara. Som bofiken ovanför mitt huvud här på Kajsas udde som sjunger sin alldeles egen visa. Lyckans fågel. Lyckans fotograf.
NU!
Det är nu det sker, mycket av det jag väntat på denna sjuka vår. Och även om underbart är kort – för att citera Povel Ramel – så består det ändå någonstans för evigt. Och för att riktigt minnesgardera mig så låter jag kameran knäppa mer än vanligt, från morgon till sen kväll. För det är just morgnar och kvällar som ger det bästa ljuset – mitt på dagen tar solen i värsta fall kål på nyanserna och skarpa skuggor skymmer sikten. Men det kan förstås också ha sin poäng, skuggorna är ju en realitet nästan jämt i livet och då kan det vara en viss idé att bekanta sig med dem åtminstone på det konstnärliga planet. Men terrassens spirande äppelblom tycker jag gör sig bäst i mjukt morgondis.
Mitt på dagen genomborrar solen de nu nästan utblommade tulpanerna på berget precis utanför sovrumsfönstret, det vill säga de som finns kvar: En närgången förbipasserande knyckte först en blomma och när jag upphöjde min förgrymmade stämma, och med förvåningens finger i häpnadens mun skakade på huvudet, lät reaktionen inte vänta på sig: Följande dag var sju tulpaner nermejade och kvarlämnade, och jag tror mig nästan veta vem som är förövaren. Efter min första känslomässiga överdrift började jag tänka på tulpanterroristens psyke och konstaterade snabbt att hon (ja, det var en hon) troligen mår riktigt illa. Och då kunde jag släppa piskan och i stället förlåta och ägna mig åt kreativare projekt.
Det är med människan som det är med naturen – ju närmare rötterna jag betraktar min omgivning desto bättre kan jag i bästa fall ana orsak och verkan. Jag har visat dem förut – styvmorsviolerna på Andberget – och jag återkommer till dem, nu ytterligare ett steg längre ner. Ur en grön-brun-grå jordskorpa tränger de små liven fram, självmedvetna och färgstarka, lika späda som väna. Men för myror, spindlar och skalbaggar måtte de te sig som enorma lysande trafikmärken i en snårframkomlig djungel. Allt är som bekant relativt.
Fyra och en halv meter från husväggen breder i år ut sig ett litet hav av liljekonvaljeblad, betydligt fler än normalt. Jag har ingen aning om vad det beror på och när jag nu står här i solvärmen slår en omisskännlig doft emot mig. Men mina konvaljekänslor är kluvna. Dels har jag lärt mig sen barnsben att liljekonvaljer är giftiga, dels associerar jag liljekonvaljbuketter med de rumänska tiggare som sitter eller står i vart och vartannat gathörn i city (Jag ger hellre en slant utan vedergällning). Men här på bergsängen, mellan terrassen och den sommarskira rönnen, är de grönvita skönheterna en njutning både för öga och näsa. Och bättre lär det bli de närmaste dagarna.
Ännu för en vecka sen var jag mycket tveksam huruvida körsbärsträdet skulle blomma rikligt eller knappast alls. Idag vet jag: rikligt. Senaste höst ansade vi nämligen bland de spretiga grenarna men tydligen har trädet åtminstone inte mått sämre av det. Frukterna är knappast ätliga för människor men rena delikatessen för sidensvansar och trastar. Men det är förstås ett senare spektakel. Nu, NU!, silar jag försommarkvällssol genom vita blommor och ljusgröna blad.
Dags
Djurlivet vid Hertonäs strand är kanske inte så vidlyftigt som på Högholmen ett längre stenkast härifrån men alldeles tillräckligt för en urban vandrare. Och just dessa dagar i slutet av maj är det full fräs på vingar och päls. Nere vid bron, i ändan av den lilla kanalen som vätter mot Brändö, har gamla bekanta paret Knoeléns skaffat sig en lyxig lya med havsutsikt. Så gjorde de också för några år sedan men då lade de sina bopålar i den mera anspråkslösa Poroviken en knapp kilometer härifrån. (Ärligt talat vet jag inte om det är samma svanpar, men jag utgår från det). Nu har de alltså etablerat sig vägg i vägg med stadsdelens troligen förmögnaste elit, bara några meter från eleganta terrasser, svindyra utegrillar och pampiga lyxbilar. Här ligger fru Knoelén till synes fullkomligt oberörd, trots ständigt förbiilande cyklister, svettiga motionärer och fnittriga flanörer. När vi, stilla och försynta, gjorde vår entre hade fru Knoelén vänligheten att omedelbart lyfta på den vidlyftiga rumpan och presentera ingredienserna till hela hennes sexäggsomelett för våra nyfikna blickar. Jag tackade förstås för omtänksamheten och lovade återkomma när det är så dags. Och om jag ändå skulle missa kläckningen så har jag minnesvärda bilder från motsvarande händelse härom året. Vilket den aktiva bloggbläddraren de närmaste dagarna kommer att få bildbevis på.
Nere i Hertonäs gårds dammar flaxar och simmar min kompis Skrakis, en lite skygg och känslig typ som accepterar min närvaro först efter en stunds tyst och orörligt stillasittande invid en bred trädstam. Men sen simmar hon smånyfiket närmare och jag får följa med hela skrubbningsproceduren från början till slut. Och i den ingår ett antal eleganta flaxövningar, liksom för att imponera på mig. Med jämna mellanrum promenerar hon vaggande men målmedvetet också ut på gräsmattorna. Det ser onekligen lite lustigt ut – fast mark under de stora slafsiga paddlorna erbjuder inte maximal framfart.
I den andra dammen fyrtiotvå meter längre bort snurrar en stirrig varelse av och an. Det ser lite smånervöst ut och först efter en stunds överblickande upptäcker jag de fyra dunbollarna som ploppar upp ur djupet lite här och där. Jag sätter mig stilla ner på huk med kameran beredd och fru Knipa, som nu kanske tycker att hon inte mera är i knipa (ha ha haaaaa...!), lägger sig halvt på rygg i vattnet, nästan som en utter, och börjar putsa magens fjäderdräkt. Det ser onekligen lite bakvänt ut men fungerar tydligen alldeles utmärkt.
När putsandet är fixat simmar knipmamman nästan rakt emot mig, kommer fram till dammkanten mindre än två meter från mig, och vaggar upp i gräset nästan bredvid mig. Så ropar hon på arvtagarna som dyker upp från ingenstans och hela gänget sätter igång med intensiv fjäderputsning respektive dunbollspolering. Och jag sitter bredvid och knäpper bilder av de småknäppa charmtrollen. Som på given signal några minuter senare tågar gänget sedan tilllbaka genom gräset och kastar sig ner i plurret. Tack för besöket, säger jag.
Jussi besöker mig praktiskt taget varje dag på Andberget. Ofta lägger han sig i den nu varma sanden alldeles invid husväggen, eller under tallen ett par meter från terrassen. Jämfört med stadskaninerna som finns i flera ryckiga exemplar, är Jussi nästan alltid ensam. Han är långsamheten och sävligheten personifierad: Det saftiga gräset inmundigas under kraftig koncentration medan öronen likt radar plockar upp ljud och läten i omgivningen. Han har ganska långt vant sig vid min närvaro (ofta fotograferande genom vardagsrummets öppna fönsterlucka) men hans stirriga ögon har järnkoll på mina rörelser. Häromkvällen upptäckte han plötsligt några maskrosor alldeles nedanför fönstret som han helt sonika slevade i sig – det hade jag inte sett förut. Ja, ja, Jussi är en egensinnig varelse, loj och mediterande, när han inte käkar förstås – vilket han gör mest hela tiden.