Huvudstaden

Vårknäpp

Det är så här jag gärna ser försommaren: Alla dessa pyttesmå blommor med sina rytmiska och poesiladdade namn: förgät-mig-ej och sankt-pers-nycklar och mandel-blom och katt-fot och har-syra och kabb-leka och vår-ärt. Jag kryper på Andberget med kameran i högsta hugg och knäpper bilder, med en tunn skumgummimatta som underlag vid behov: Samma höjd som motivet är en fotoregel som ofta fungerar. Ner på marken alltså, vilket är tämligen enkelt, värre är det ibland för 70-plussaren att stiga upp efter en längre fotosession i horisontalt läge. Huruvida grannarna i våningarna ovanför applåderar, skakar på huvudet eller buar bakom sina stängda fönster har jag ingen aning om, men jag må bjuda på detta tvetydiga spektakel. De skulle bara veta vad jag ser som de inte ser!

När jag skrev boken All tid på Lekholmen (Fontana Media, 2012) intervjuade jag bland annat välkände naturväktaren Anders Albrecht som berättade om Styvmorsviolen (Herba trinitatis) att den också kallas Trefaldighetsblomster och att den fröar sig otroligt snabbt. Om det har varit en snörik vinter kan bergsknallar tidigt på försommaren färgas alldeles blåa av de små skönheterna. Nå, det var en ovanligt snöfattig vinter i år och kanske det därför är lite mer sparsamt av dessa ljuva små varelser på mitt Andberget. Styvmorsviolen, berättade Albrecht vidare, är en så kallad opportunist – den växer när omständigheterna är gynnsamma, vid behov till och med långt in på hösten. Ja, det har noterats även på detta berg. Men opportunist: ordet associerar jag i första hand till vissa karriärister som allt efter som situationen så kräver vänder kappan efter vinden. Om ett Trefaldighetsblomster gör sammalunda – vänder kappan efter vinden – är det väl egentligen bara ganska fiffigt, men när en människa beter sig på det sättet kan man alldeles lugnt ge personen i fråga smeknamnet Enfaldighetsblomster.

Bergsängen glittrar just nu i ljusgrönt, blekblått, knallgult, kritvitt, rödbrunt. Men mest grönt i många skiftningar. Bara några meter från våra fönster breder liljekonvaljerna ut sina  böljande blad och lovar en ovanligt rik blomskörd. Äppelträdet på terrassen visar upp små rosenröda skott men körsbärsträdet där invid ser sorgligare ut: Vid månadsskiftet maj-juni brukar det prunka med en sådan frenesi att man nästan baxnar. Men just nu ser framtiden dyster ut för körsbärsblomman. Vad sörjer den?

Trappan upp till Andberget kantas av guld och jag tänker mig att det är belöningen för allt trappspring som coronatiderna uppmuntrat till när vi tackar nej till alla hostande hissar. Trappor utomhus är bästa tänkbara träning för knopp och kropp – snabb syresättning och lagom flås på ganska begränsad tid. Till det ska jag återkomma i ett skilt blogginslag. Under tiden fångar jag kvällsljuset, det löftesrika.

Tjugo meter från Andbergstrappan står en liten klunga narcisser mitt blad sylvassa rosensnår. I kvällningen kommer jag inte åt att fotografera dem framifrån och upptäcker i stället små detaljer på stjälkens baksida. Och det är då som ord och tanke liksom slintar och jag tänker: Så här är det också i det mänskliga livet: Narcisissten kan rakt framifrån och ytligt sett verka sympatisk och nästa mänsklig, men baksidan avslöjar fulare egenskaper. Så går de då kanske hand i hand, narciss och narcisisstisk... Eller...?

Med kameran i hand i vackraste våren kan jag inte undgå att bli lite knäpp.

by Magnus Lindholm

Skuggspel

Idag på Flora-dagen minns jag min barndoms allergisomrar, de solgassande, när jag insmord i salvor och med armar och ben inlindade i förbandsgastyg, i lekarnas virvel trasslade till alltsammans, hur det klibbade och fastnade i den sönderrivna huden. Jag måste ha sett ut som en förrymd mumie som tappat bor sig på fel sida om Tuonelas svarta vatten. Hela min uppväxt var koncentrerad kring huden och dess nycker, och en klåda som likt en armé  av myror marscherade på mina smala armar och ben. Aldrig förstod jag då att denna kroppens maskerad, att denna min rämnande hud, egentligen var ett skrik på uppmärksamhet och bekräftelse. Hudlös och skygg gömde jag mig bakom en, bokstavligen, sårad fasad.

Våren 1963 var jag fjorton år och låg på Allergisjukhuset i Helsingfors. Blodiga och vätskande utslag täckte halva ansiktet, halsen och en del av kroppen i övrigt. Men speciellt var det armarna och benen som var sönderrivna. Min späda pojkkropp gjorde ett sista våldsamt motstånd mot en annalkande pubertet. Efter tre veckors behandling med salvor, lilafärgade bad, piller och mera salvor – det stora undret! När sköterskan långsamt lindar upp bandagen blottas en hud full av skorvar, som en torkad savann dagarna före regnperioden. Men under mosaiken syns här och där ljusröd, hel hud. Jag får en tydlig förmaning att inte beträda den fuktträngtande marken men redan samma kväll skrider jag till verket. Bit för bit river jag njutningsfullt och upphetsat bort all död hud – min gårdagskropp – och placerar den i en hög på bordet. Senare gömmer jag skamset alltsammans långt in i nattduksbordslådan. Varför spolade jag inte ner hudresterna i wc:n, varför sparade jag beviset? Efter ytterligare fem veckors behandling blir jag utskriven från sjukhuset med en hy som en babys. Samma sommar tonar även min astma bort – eller kanske det var panikångest? Fjärilen hade lämnat puppan. Eller var det bara ormen som ömsade skinn?

Som trädets årsringar under barken ligger även mina minnen inlindade under huden. På våren, speciellt i maj månad, förs varje år en batalj mellan å ena sidan det ögat ser av grönska och blomning, och å andra sidan de minnen som tränger fram ur en smärtsam brytningstid. Vackert, förförande, hoppfullt i den ena vågskålen och rädsla, smärta, förtvivlan i den andra. Och så lever ju de flesta människor: Med ett synligt och påtagligt liv framför näsan och ett liv som är fördolt för andra, och kanske till och med för individen själv. Bara huden vet vad som döljer sig på och under.

Det är här fotograferingen och självreflexionen i bästa fall sammansmälter i ett och samma motiv: Det som gömts och glömts stiger plötsligt fram i ljuset, inte alltid smärtsamt och pinsamt men i bästa fall lockande och pockande. Jag kan bara uttrycka mina intryck, vända ut och in på huden och sinnet, allt annat är en omöjlighet. Varje gång jag trycker ner slutaren på kameran snuddar jag samtidigt vid något långt inne i mig själv. Om jag då en stund kan stå ut med att vara lite hudlös kanske jag också är känslig nog att se det jag inte annars skulle se.

Det finns förstås en liten risk att överdriva detta samspel mellan yta och innehåll, att analysera och tolka på bekostnad av spontant ljusfångande. För det är ju det fotografering handlar om: att fånga det som ljuset upplyser. I den bemärkelsen går fotografering och minnen – yttre och inre bilder – hand i hand. Ibland kommer initiativet inifrån, inte sällan är det ytan som talar. Men ständigt handlar det om en digital dialog, ett samtal på båda sidor om huden – den känsliga och bildfyllda.

by Magnus Lindholm

Mod

Må denna korta, intensiva, pollenfyllda, färgstarka, ljuva, hoppingivande VÅR samtidigt locka fram det bästa och vackraste i alla människor, fylla oss med det MOD som allt skapande liv kräver; MOD att tro på att det goda övervinner det onda, MOD att tro på en meningsfull och friskare morgondag, MOD att höja sin blick och inte fastna i självdestruktiva tankar, MOD att se det stora i det lilla, MOD att leva fullt ut den dag som är idag.

Det är svårt att vara modig när du bara är ett mycket litet djur, säger Nalle Puhs kompis Nasse. Och så är det nog också för större djur, och svårast är det för människan att vara modig. Engelskans courage (mod) och franskans cœur (hjärta) hänger intimt ihop. Psykologen Rollo May, som skrivit den mycket tänkvärda boken Modet att skapa, noterar: Precis på samma sätt som vårt hjärta  genom att pumpa ut blod till armar, ben och hjärna gör det möjligt för alla de andra organen i kroppen att fungera, så möjliggör modet alla psykologiska dygder. Utan mod vittrar alla andra värden sönder och förvandlas till blotta efterbildningar av dygder.

Det kommer att krävas mycket mod innan vi kommit igenom den viruskris som redan lagt sig på hjärnan, invaderat våra sinnen och stängt så många dörrar. Isolering och modfälldhet sluter lätt förbund, känslor av maktlöshet och utanförskap drabbar alla mer eller mindre. Det är nu som hjärtat börjar pulsera allt kraftigare och som i bästa fall sätter igång skapande processer i hjärna och kropp. Men, säger Rollo May, ... om man inte utrycker sina egna ursprungliga idéer, om man inte lyssnar till sin egen varelse, har man förrått sig själv. Man har också förrått sitt samhälle om man inte ger sitt bidrag till helheten. I denna kollektiva coronaförvirring är det lätt hänt att jag, vi alla, marginaliseras, helt försvinner och till slut kanske osynliggörs. Att så inte behöver ske, inte får ske och inte ska ske är bland annat de många kreativa uppträdandena på Internet talande bevis på. Men så sker också på en massa andra områden: En ny situation kräver nya regler, nya förhållningssätt, nya och kanske aldrig tidigare prövade resurser och egenskaper. Det krävs MOD – det som Rollo May definierar som "förmågan att gå vidare trots förtvivlan".

Naturen håller mig på plats i tiden och tillvaron. Det finns en karta, ett löfte, ett program som upprepas, som puffar mig framåt. Alf Henrikson rimmar på sitt oförlikneliga sätt: Säg icke att framtidens dis ligger tätt och du icke vet vad den bringar. I maj ska det nämligen komma en gök på ödesmättade vingar. Mycket upprepar sig nästan exakt på samma sätt som förra gången, och ändå varje gång helt unikt lite annorlunda och nyskapande. Kan jag anpassa mig till detta kretslopp, se det som en styrka och ett raffinerat ramverk, eller...? Endast människans ävlan och futtiga liv är du icke förunnad att känna. Hennes vilja är möjligen fri till en del, så att ingen kan förutse denna. Ty makten att ilsket förgöra sig själv är människan obetagen. Men i övrigt är framtiden förutbestämd redan på nyårsdagen.

MOD att växa, MOD att grönska, MOD att slå ut i full blomning – naturen föregår med gott exempel.

Fotografierna är tagna de senaste dagarna i Tallbacken och Hertonäs gårds park (vitsipporna) i Helsingfors.

by Magnus Lindholm

Samtal med en poet

Ursäkta Madame, men jag vill så gärna höra er röst och jag förstår så väl att det inte är riktigt rättvist att be om några ord när inte ens långa meningar kan förklara den snabba blomning som nu exploderar runt omkring i land och rike. Men några ord...? Tack!

I morse tog körsbärsträdet farväl

och reste till Amerika

vad ska vi nu binda åsnan vid

frågade modern

vid stammens skugga svarade fadern

Det har rest hit också, till huvudstaden. Femtio veckor står det alldeles tyst och obemärkt, trots sin starka stam och gren, för att sedan alldeles plötsligt, likt en raket, skjuta ut sina rosaröda skott mot det mörka livet.

Skuggan förtärs av kärlek till trädet

som inte står kvar

middagssolen krymper den

till en smärtfläck under dess fot

jorden är ogenomtränglig av återhållsam sorg

var finns tårarnas källa?

Just nu ser jag bara en källa till denna förvirring och sorg som blommar under huden, en orsak, ett ursprung. Men det är förstås en sned bild, en skuggbild om Ni så vill. Jag saknar hållpunkter, riktlinjer, vägmärken – solen bländar.

Solens skugga över allén

lovar glömska och tröst

fadern ritar sin kontur med en pinne

som han trycker ner mitt i cirkeln

Ja, det är mycket jag redan glömt, det mesta faktiskt. Men det jag minns står knivskarpt inför mina ögon. Mitt nu är smalt och högt, som högtiden, men mitt igår svämmar ut över slätten som när dammen brister. 

Om kvällen viker vi ihop din skugga

skriver fadern till Körsbärsträdet

vi lägger den hos katten som har fött

sex sotsvarta ungar

som snön ska få att vitna

farfar har hittat sina glasögon i hönshuset

Ja, jag glömmer dem ibland. Min syn är som våren – kort men intensiv. Minnets landskap bleknar sakta men på nära håll kan ögat se hur livet blomstrar. Men de drar åt olika håll, gårdagen och nuet, och jag står där mitt emellan, allt mer desperat.

Körsbärsträdet har gjort sig

en förmögenhet i Amerika

hans brev väger tungt

av rikedom och välstånd

han ska gifta sig

med en rik körsbärsträdshona

säger katten som ligger på tröskeln

och plockar en vaktel

Läs gärna Vénus Khoury-Ghatas "Variationer kring ett körsbärsträd och andra dikter" (Elisabeth Grate Bokförlag, Stockholm 2011). Vénus Khoury-Ghata är född 1937 i Libanon men bosatt i Paris sedan snart femtio år. Författaren skriver både romaner och poesi och hennes böcker har översatts till bland annat engelska, ryska, arabiska, italienska, holländska, tyska och svenska. Hon har erhållit en rad priser, bland annat Franska Akademiens stora poesipris 2009.

Bilderna knäppte jag igår, måndagen den 4 maj, på Tallbacken – den lilla kulle som ligger vid Tölöviken mellan Operan och Olympiastadion.

by Magnus Lindholm

Dr Barcks recept

Igår när jag passerade Dr Barck passade jag på att fråga

huruvida världens kriser även här kretsar kring löv och stam

om ångestropen når fram till parkens bänkar?

Då suckade Dr Barck så högt att det nästan knakade i veden

och grannbuskarna ryckte till i sin ljusgröna blyghet

när han uppstämde sin morgontrötta enstammiga monolog:

Corona... talar du om min trädkorona! Ja, hemska saker

vad som sker i människans gre... gre... gren... grenslösa värld

Många st...stt...stttt...sta.. sta...stavar här förbi i sakta mo.. mo... mo...motions...mak

mera måna om mossor och maskros än om kris och karantän

Jag fattar inte ett barr och stavar ännu sämre

men kunde man tänka sig att rucka på några bokstäver

skaka lite lätt på sina kvistar

och bara bestämma sig för att våren

inte coronan

är cronan på verket?

I samma bokstavliga anda är jag beredd att byta ut ett u mot o

och spela lite ce... ce... ce... cellolosa för alla trädkramare

och hela den duktiga stt... sttt... ssssstttt.....stampersonalen här i parken

för dem som putsar och fejar runt omkring på marken

och som har kollen på pollen

Mitt recept till alla dysterkvistar och gräsligt vissna typer:

Kom hit ut i parken och träffa mig, doktor Barck, stamträdets urfader

Låt oss tillsammans tänka både bakåt och framåt

inte fastna mellan trädet och barken

och naturligt visa hindra dessa försåtliga mord, ity:

Detta virus, förvisso vansinnigt vanskligt, står sig grässlätt mot vårens virila vaccination

och själens snara syrenblomning

Varken host eller höst göre sig nu hörd

så scanna mina ord och låt dem smitta av sig över en grönskande jord!

Fotografierna togs igår, tisdagen den 21 april klockan 08.25–08.47 i Hertonäs gårds park, Helsingfors.

by Magnus Lindholm

Spårkonst

Ovan: Kägelviken. Grönlund-Nisunen: Light Weave

Det mest urbana av alla urbana sätt att transportera sig i en storstad är att åka tunnelbana. Som så många andra har också jag gjort det: i London, Paris, Madrid, Milano, Mexico City, Stockholm. Trånga, slamrande vagnar, på sommaren kokheta, i rusningstid smockfulla och klaustrofobiska, men ofta pålitligt snabba och övergångsvänliga. Det vill säga när man äntligen hittat rätt i de underjordiska korridorerna och klämt in sig i plåtröret. Det är lite på samma sätt som med flyget: Flygresan går relativt snabbt men det är transporterna till och från flygfältet som tär på tiden.

Helsingfors universitet/Kajsaniemi. Annikki Luukela: Verkosto

Så är det alltså ute i metropolerna, säger den som prövat några. Annat är det med Helsingfors kära Metro. När världsstädernas tunnelbanenät visuellt påminner om innehållet i en skål kokt spagetti kan Helsingforsmetron i bästa fall definieras som en spagettislinga. Okokt. Spikrak sträcker den sig, åtminstone på informationstavlorna, från väster till öster. Nå, riktigt sant är det ju inte; i den östliga änden, efter Östra Centrum, delar den faktiskt sig i två spagettistråk; en till Nordsjö och en till Mellungsbacka, båda dock ynka tre stationer långa. Som snabbmakaroni. Riktigt mätt blir man alltså inte på denna svältföda, men som dietalternativ fungerar den utmärkt. Och snabbt och ganska lågmält slinker vagnarna iväg, utom när det blir förstoppning i systemet förstås. Vilket händer.

Järnvägsstationen. Sanna Karlsson-Sutisna: Metron kasvoja sunnuntai-iltana

Men min Metro har någonting som andra tunnelbanestäder ofta saknar: konst! Eller...? Jo jag vet, det finns visst nog också lite färgkludd i Stockholm och kanske i Paris, och i London. Men i Helsingfors har ingenjörerna redan i ett tidigt skede bjudit in konstutövare för att förgylla en i övrigt deprimerande klipphåla. Det betyder att de nyare stationerna i västra delen ut mot Esbo är både färgstarkare och fräschare än centrumregionens äldsta stationer. Totalt konstlösa är stationerna på sträckan Sörnäs–Fiskehamnen-Brändö–Hertonäs–Igelkottsvägen, alltså min närmiljö. De är nästintill deprimerande trista och betongsprängda. De konstaffischer som, mer eller mindre tillfälligt, hänger till exempel i min station, Hertonäs, är kanske skapade av professionella men resultatet är lika deprimerande dystert och färgfattigt som läget är i resten av stationen. Det mest lysande är lamporna i godisautomaten som knappast någon använder.

Ängskulla. Mari Rantanen: Niittykumpu

När jag häromdan åkte ända till Ängskulla (näst sista hållplatsen västerut) fick jag svar på varför metrobygget åt det hållet drog så ut på tiden: Det var konstens fel. Eller rättare sagt förtjänst. Här tornar Mari Rantanens dekorativa färgplattor uppåt väggarna och ger en försmak av naturen där ovan jord. Och mycket riktigt har hon döpt sin metrokonst till Niittykumpu – Ängens kulle. Visst, en gång i historien låg här säkert en böljande blomstrande äng, idag spretar två 20-våningsskyskrapor upp mot himlen precis ovanför utgångarna. Lite längre bort har hushöjden minimerats till åttavåningskvarter men det o aktat ser okapistatyn i gathörnet lite vilsen ut. Det skulle jag också göra om jag en sen kväll skulle tappa bort mig här på den före detta savannen.

Hagalund. Kim Simonsson: Emma jättää jäljen

Det mest imponerande konstobjektet på metrolinjen är sannolikt Kim Simonssons jätteflicka i Hagalund; Emma jättää jäljen, vilket i svensk översättning låter nästan som hittat: Emma lämnar spår. Men den färgglada handen kanske antyder att namnet varken syftar på metrospår eller fotspår. Annikki Luukelas kolorerade lysrör i Helsingfors Universitets metrostation (fd. Kajsaniemi) har lyst upp passagerarna sedan 1995 och är redan en del av det kollektiva metrominnet. Sanna Karlsson-Sutisnas Metroansikten en söndag kväll på Centraljärnvägsstationens metroplattform står lite i skymundan, osynliga, som man kanske gör en söndag kväll i metron. Men som sagt, det finns konst i metron nästan på alla stationer, ibland nere vid spåren, ofta på väggarna, även i taket. Och i Östra centrum till och med ute på Revals-planen.

Metron kl. 12.15.

Unikt? Tjaa.... Stockholms tunnelbana bär epitet Världens Längsta Konstutställning (110 km.). Moskvas tunnelbana liknar väl närmast ett konstmuseum i lyxklassen. Londons Underground, världens äldsta grundad 1863, inhyser både fasta konstverk, tillfälliga utställningar och samarbete med kosthallarna ovan jord. I New Yorks tunnelbana har konsten varit en central del av underjordstillvaron sedan starten 1904, och Shanghai subway, som är världens längsta tunnelbana med sina 676 kilometer spår och 10 miljoner passagerare per dag, inhyser också en mängd konst: "The Metro is no longer just for  transportation. Decorating public spaces is the most direct form of art", säger designern och konstnärliga ledaren Wang Linjie. Och så kunde jag fortsätta jämförelserna globen runt, mer eller mindre konstlat. Det närmaste jag kommer min kära HesaMetro, både vad gäller konstsyn och utsträckning, är Pyongyangs tomma metroverklighet i Nordkorea: två linjer, sammanlagt 22 kilometer och knappast några passagerare överhuvudtaget. Men jag föredrar med många hästlängder trots allt de småhårda orangea bänkarna i de hyfsat städade vagnarna framom äkta guld, kristaller och lyckliga diktatorsporträtt i varje knut och hall.

Metron är min navelsträng till staden, livgivande och nödvändig, pålitlig och sällan ärad. Och Tage Toll instämmer, om än med en viss reservation. Idag åker han metro med en tavla mellan benen. Det är inte så suspekt som det låter, tvärtom är hans mobila rörelser i environgerna helt styrda av djupfilosofiska ambitioner och konstnärliga målsättningar. Idag torsdag är det dags för fjärde kapitlet – "Torsdag" – i berättelsen om Tage Tolls tavla: Se balken upptill.

by Magnus Lindholm

Hyllning

Som en klippa mitt i ett svallade kulturhav reser sig Ode, självmedveten, formstark, turisttilldragande. I korstrycket av internationell trävaruhandel, pressfrihet och konstens moderna uttryckssätt tornar bokön både fysiskt och symboliskt över landskapet: Ett landmärke inte bara för böcker och bokälskare men också ett centrum för dialog, upplevelse och orientering i nuet.

Idag på Library Shelfie Day (USA) uppmanas vi alla bokmalar att ta ett fotografi av vårt eget lilla bibliotek, hur och varför vi placerar våra böcker på hyllorna som vi gör – alfabetiskt efter bokens namn, författarvis, enligt genre, storlek och färg, eller kanske helt spontant, som det råkar sig. För egen del måste jag erkänna att mitt/vårt system är lite vacklande. Jo, pocketböckerna trängs med varandra, och de största böckerna har (i allmänhet) hamnat längst ner. Musiken har sina egna hyllor, liksom fotografin, och så kallad andlig litteratur. Och humorn. Min egen bokproduktion – både det jag skrivit och det jag redigerat, inklusive alla fotoböcker – samsas på en och samma hylla. Men sen... Skönlitteratur blandas lite här och där med kulturhistoria, uppslagsböcker med ordböcker, fysisk och psykisk hälsa lutar mot varandra i en salig blandning. En del av Vives gamla bibliotek har sina egna hyllor och tidskriften Mondo regerar i ensamt majestät på sin egen hylla. Ute i källarförrådet ligger ett antal lådor fyllda med tveksam litteratur. Just nu står jag i beråd att därifrån hämta boken om Baron von Münchhausen och placera honom, tillfälligt, på paradplats.

Fotografiet nedan har bara delvis med dagens tema att göra; den triumferande vinkningen syftar på att dammsugning och putsning av alla böcker, inklusive tvättning av hyllorna, är slutförd... En kulturbragd i sig eftersom detta sker högst en gång per sekel.

by Magnus Lindholm

luxluxluxluxlux

Stadiontornet

Ljus syns bäst i mörker. Vem noterar en påslagen lampa i solskenet? Nej, det krävs mörker för att jag desperat ska önska ljus. Så är det på livsvandringen, så är det med årstidsväxlingarna. Ofta, förefaller det, sammanfaller de båda mörkren och blicken suddas ut, världen krymper. En natt för länge sedan vaknade jag och såg ett stort svart paraply rakt ovanför mig i taket. Eller rättare sagt – det var det jag inte såg. Näthinnan hade delvis lossnat och synen försvann i det övre synfältet, tittade jag framåt eller neråt såg jag normalt. Operation och laserbehandling bevarade den gången högra ögats blickfång. Sedan dess förlitar jag mig inte riktigt på mina ögon och tar gärna kamerans lins till hjälp för att digitalt dokumentera min vardag, ibland även min varnatt.

Sedan många år tillbaka har även Helsingfors stad aktivt bekämpat vintermörkret i huvudstaden. I början av året tillför man en extra dos konstnärligt ljus, denna gång på sträckan Senatstorget–Kajsaniemiparken–Tokoistranden. I morgon inleds alltså Helsinki Lux 2020-festivalen och den pågår till den 8 januari, kvällsligen mellan 17.00-22.00. De nio ljuskonstverken av inhemska och utländska ljuskonstnärer – som gärna ska upplevas som en "dramaturgisk helhet" i nummerordning från början till slut – kompletteras med sex satellitverk i olika delar av stan.

Som en inkörsport till de kommande dagarnas ljusbehandling i huvudstaden kan du lämpligen kasta ett getöga på några motiv som jag fångat i samma anda under tidigare Helsinki Lux-festivaler. När borgmästare Jan Vapaavuori i morgon deklamerar "Varde ljus!" kastar han en låååång blick tillbaka i världsalltets historia.

Domkyrkan

Ateneums konstmuseum

Ljusinstallation på Annegatan

Konsthallens yttervägg

Alexander II och Domkyrkan

by Magnus Lindholm