Hud & Himmel 3)

Tredje avsnittet ("filmen") i min senaste bok: Hud & Himmel, en fiktiv själsbiografi som baserar sig på verkliga händelser. I första avsnittet skrev den internationellt kände hudforskaren och psykoanalytikern Etienne Bossier ett brev till filmfestivalarrangörerna där han beklagade att han inte kan närvara eftersom han befann sig i stadium två (av tre) i livscykeln. Och så redogjorde han i korthet om sin syn på huden som ett slags bakgrund till den förestående filmfestivalen som har HUDEN som tema. I det andra avsnittet – Tystnadens hud – fick vi följa med de sista timmarna i första delen av en människas tre liv (ja, det låter kanske märkligt, men bilden klarnar efterhand). Nu förflyttar vi oss ännu mer bakåt i tiden, till huvudpersonens barndom. Eller egentligen handlar det om hans pappas verklighet.

FILM 1, scen 1  Restaurang Royal, direktörens arbetsrum. Norra esplanaden 2, Helsingfors, måndagen den 25 september 1950.

[Musik: W A Mozart: In diesen heil’gen Hallen. Kim Borg, bas, Münchener Philharmoniker]

Första samtalet – Jo hej, det är jag. Hördu, jag glömde galoscherna i tamburen – jo, det ser ut som om det skulle börja regna. Inte skulle du vara så snäll och ta dem med när du går till Stockis. Om jag inte är här på rummet så ge dem åt fröken Helsingius på kontoret. Ja, jag ska nämligen om en timme på långlunch med Nicken och ... ——— ja vi måste planera hans 70-årsdag senare i höst ——— nej, inte tror jag det men säkert blir det en ordentlig bankett efter premiären ——— jo, det kan hända, men tror du inte att den där ljusblå sidenklänningen som du hade på Amos 70-årsdag för ett par år sedan fortfarande kunde duga ... ——— nå, vi får väl se hur finanserna ligger till i oktober. Som du vet är augustimånads hyra fortfarande obetald åt Ahrenbergs och av sommarens fröjder finns bara fotona kvar ——— nej, det är klart ——— visst, visst har det varit värt ——— självklart ——— men jag menar bara att vi inte ska ta oss vatten över huvudet, vi borde kanske spara lite också med tanke på höstens övriga utgifter. ——— Men apropå det – Mackes utslag har inte blivit bättre. Trots sommarens sol och saltvatten är armarna fortfarande såriga och röda. Borde du inte gå med honom till doktor Björkenheim, kanske han skulle ha någon ny salva? ——— nej, det hörde jag inte. Skrek han länge? ——— ... men om man inte binder fast armarna så river han sig ännu mer. ——— Ja, jag förstår. Men nånting måste göras. Kanske Björkenheim kan vänta med sitt arvode om du pratar snällt med honom, ni är ju ändå släkt! ——— Bra, just det, men vi talar mera senare, just nu är det lite bråttom ... ——— ... just det, puss, puss älskling, hej, hej.

Andra samtalet – Tjänare doktor Andersson, broder Georg hälsar från de vita linnedukarnas Royal. ——— Nej, faktiskt inte riktigt ännu, men om en timme ska jag äta lunch med Nicken ——— ja precis, och för att inte komma helt tomhänt till den diskussionen hade jag tänkt fråga hur Broder ser på de yttre ramarna kring festligheterna? ——— Jag har förstått det ... Är alla medförfattarna inbjudna till överräckningstillfället? ——— Jag förstår, ja ... ——— det betyder knappast att alla kommer, av trettiosju kanske man kan räkna med högst ett tjugotal, eller ...? ——— Femton? Han är i alla fall nordisk teaterkung ... ——— Ja, och så får vi inte glömma redaktionsrådet: förutom herr Ordföranden själv har vi sedan Fagerholm, Ingrid Qvarnström, Bertel Appelberg och ... ——— javisst; Edgar Grönblom. Och redaktören förstås: Henrik von Bonsdorff! Låt se ... det blir ytterligare sex personer. Jag noterar i det här skedet 20 personer, minst, som ska överräcka festskriften. ——— Jag har förstått att det är mera regel än undantag ...! ——— Skrev han det – ”den ideala teaterchefen”!? Nå jo, visst är han det också. Härifrån restaurangsidan betraktat kan han åtminstone hantera sekinerna; ”... det får gärna vara gott men inte kosta mycket”! Lös den ekvationen, bästa doktor! ——— Nej, det är klart! Och Royal bjuder självfallet på skålen, och hyra för bankettsalen och kabinettet kommer naturligtvis inte i fråga. ——— Utmärkt! Jag ber att få återkomma när jag diskuterat med Nicken om hans egna önskemål. Men jag gissar att han gärna bjuder på ett nachspiel, vilket betyder att någon form av formell mottagning borde arrangeras mellan överräckandet av festskriften och premiären. ——— Jag tackar för förtroendet! Utgående från Nickens önskemål ska jag sammanställa ett litet PM som jag vidarebefordrar till Broder. ——— Javisst, tack det samma ——— adjö!

Tredje samtalet – Ja, hej hej .... nu hade du tur ... jag lade just ner luren ... ——— Jasså? Men har du tittat i garderoben? ——— Inte? Då vet jag inte själv ... Och du har frågat Linnea? ——— Ja, i värsta fall får hon gå upp på vinden och hämta de gamla som är lite slitna. ———Nej, jag förstår, men om du hinner så ...? ——— Puss själv, Pupun.

Fjärde samtalet – Det är kapellmästaren själv, hör jag, hej, Joju här. Trots att du spelar här på Royal var och varannan kväll ses vi sällan öga mot öga. ——— Nej, just det. Men nu måste jag i förbifarten fråga nånting som ligger utanför vårt normala kontrakt. Du vet, Nicken Rönngren fyller 70 den andra november och det blir stor bahia, först premiär på Svenskis och sedan festmiddag i restaurangen. Och före allt detta ska Amos et consortes hylla jubilaren med en festskrift och en mera officiell uppvaktning, och ... ——— ja, Fagerholm sitter faktiskt med i redaktionskommittén och lär ha skrivit ett intressant förord för övrigt ... ——— Högsta nivå, absolut! Och det är därför jag nu vänder mig till kapellmästaren, och jag har flankstöd av Amos ska du veta. ”George de Godzinsky är ett obligatorium”, sade Amos så myndigt som bara Amos kan ... Såå, min fråga är: kan du ställa upp som hedersmusikant den andra november, från låt oss säga klockan 15.00 till följande morgon? ———Aj katten! Det låter inte bra ... Och det sker när då? ——— Illa, illa. Med tanke på vår kära doktors obligatorium måste jag genast sondera alternativen. Ursäktar du mig, så återkommer jag om möjligt alldeles strax. ——— Tack det var hyggligt, vi hörs! Adjö!

Femte samtalet – Ursäkta broder att jag stör igen – jag vet att ni ska på Husis styrelsemöte senare idag. Du läste förstås revisionsrapporten? ——— Inte mycket. Men vi kan vid behov återkomma till den ännu idag men här bara en kort sidoreplik. Jag talade nyss med de Godzinsky och han är faktiskt bokad på Kämp samma kväll, visserligen bara för ett par timmar, men ... ——— det var precis vad jag också sa, men ... ——— Jag förstod att det inte fanns någon skriftlig överenskommelse men ett muntligt kontrakt är ju lika bindande ... ——— Ja, vi sitter båda i Restaurangförbundets styrelse och han brukar delta i frimurarnas kvällsmåltider i kabinettet men särskilt bra kan jag inte påstå att jag känner restaurangchefen. ——— Det skulle vara tacknämligt av doktor Andersson ... ——— Javisst, och de Godzinsky har säkert ingenting emot ett dylikt arrange- mang, tvärtom! ——— Tack Broder, vi hörs. Adjö!

Sjätte samtalet – Har ni hittat dem? ——— Inte? Jäklar! ——— Det dessutom! Och hon letade också i bortre skåpet, det som står till höger om dörren? ——— Det var som tusan! Trolleri, vad kan man annat säga! Men nu hinner jag inte sörja över det. Din pappa skulle komma med Sonjas brevsamling idag, han kan säkert ta med sig ett par extra galoscher åt mig. ——— Ja, jag ringer honom genast, hej, hej Pupun!

Sjunde samtalet Joju här, gomorron! ——— Ja, jag vet, men den stora allmänheten anser troligen att klockan 09.30 fortfarande är morgon. Det är annat med oss åldringar som med åren stiger upp allt tidigare i ottan, vare sig man måste det eller inte. ——— Du menar det? Kanske, men nog skulle det ibland smaka med en ledig morgon mitt i arbetsveckan. Och så här omedelbart efter helgen tar det lite tid att komma upp i varv igen. Men hör du, jag sitter just här och pusslar ihop Nicken Rönngrens 70-årsjubileum och ska på några ärenden senare på dagen, bland annat till Tilgmanns och Husis. Men nu ser det ut som om regnet bara skulle tillta och Maja hittar inte mina galoscher och då undrar jag om du kära Erik tillfälligt kunde låna ett par av dina, när du nu ändå är på väg hit? ——— Det var hyggligt, va ...? ——— Nej, paraskaftet har jag lyckligtvis nästan alltid under armen ——— ja just det, utmärkt, jag bugar mig i stoftet ... ——— Det samma! Välkommen!

Åttonde samtalet – Lindholm här igen, stör jag? ——— Det låter som om du tagit Amos obligatorium på allvar! Jo, det var nog ingenting att diskutera. Han skulle genast ta kontakt med direktör Nochis och föreslå en liten bytesaffär – de ägnar sig tydligen åt små ömsesidiga handräckningar bakom kulisserna. ... —— — Nej, inga problem, faktiskt inga. ” ....och arvodet åt kapellmästaren skall också vara generöst”, det lovade Amos på stående fot. ——— Jo, den andra november, från tre på eftermiddagen till åtminstone midnatt. Sen får vi börja improvisera ... ——— Passar som hand i handske! Och jag ska komma ihåg att genast kontakta pianostämmaren. Senare får vi fundera på trions placering i restaurangen, men det blir först när vi vet gästernas antal och har detaljerna om bordsplaceringarna. Men senare på kvällen får du och dina spelmän gärna röra er lite mera fritt bland gästerna. Dragspelet behöver lyckligtvis inga hjul, bara en stark rygg och starka ben har jag förstått. Men det har du ju bevisligen; det måste på alla sätt och vis ha varit mycket påfrestande att överrösta kanonmullret där i skyttegravarna och korsuna. Men de minnena ska vi nu inte återuppliva, men gärna en annan gång när det passar Maestro! ——— Nej, just det! ——— Men då ber jag att få tacka för mig för den här gången, nu ska jag på lunch med Nicken och då ska jag så där lite i förbifarten också försöka luska reda på hans favoritmusik. ——— Exakt! Så gör vi! Tack broder! Adjö!

Nionde samtalet – Direktör Lindholm här, allt väl i restaurangen? ——— Bra. Jag vill bara försäkra mig om att bordet är dukat för lunch med Nicken Rönngren? ——— Tack, utmärkt, det var omtänksamt ... det är hans favoritfärg dessutom ——— Bara en liten detalj; jag gör ett undantag idag och dricker ett glas rött med professorn. Och så tar vi säkert var sin bakelse till kaffet.——— Jag litar helt på herr Erikssons val, det blir säkert utmärkt. ——— Ja, just det. Vi kommer ner om cirka en halv timme ——— Tack för det!

Tionde samtalet – Hallå, Joju här igen ——— Inte har det väl hänt nånting? ——— Det menar du inte! Hur i all världen ...? ——— Nå här på Skillnaden står regnet som spön i backen. ——— Och Eriks galoscher är också försvunna! Det börjar låta som vi skulle vara offer för en illvillig galoschmaffia som vill sabotera våra träffar och möten. Men hör du broder, nu hjälper inget annat än att spara vårt sammanträde till en soligare dag när munlädret är viktigare än fotlädret. Jag måste nämligen skynda på lunch med Nicken. ——— Ja, precis. Kulturen kallar och maten kallnar.——— Jag säger det samma, må väl Broder Erik, vi hörs!

SCEN 2 Fest i glädje och sorg. Torsdagen den 2 november 1950 kl. 21.00.

[Musik: George de Godzinsky: Katupoikien laulu, sång: Birgit Kronström, ur filmen Den lyckliga ministern]

Ibland missar regissören grovt och så har skett idag. Med alla blickar fästa på den storväxta och majestätiskt mullrande teaterfursten och hans glamorösa följe, som nu bänkat sig runt ett stort ovalt bord i mitten av restaurangen, noterar man så här inledningsvis knappt de övriga nästan hundra gästerna som stimmar och sorlar vid mindre men lika festdukade bord.

De höga fönstren mot Esplanadparken reflekterar takkronornas glitter från hundratals nyputsade prismor och den fladdrande ljuslågan från varje enskilt bord. Skuggor och skarpa ljuskällor för en tyst dialog som om bara de, men inte människorna, skulle vara medvetna om denna dags speciella betydelse. Här står kroppen i fokus, inte bara teaterkroppen och jubilarens omfångsrika hydda, nu dras ögat också till alla dessa frackinsnörda gentlemän och sidenfodralomslutna damer som, på en gång instängda i sina rustningar och utslängda på ett laddat slagfält, utför smärre försiktiga men strategiskt genomtänkta inledande piruetter, allt ackompanjerat av korthuggna och ibland onödigt högljudda verbala utfall. Ljudbilden kompletteras av en och annan stol som ovarsamt dras närmare bordet, klirret från ett glas som faller på parketten i ett hörn av salen, och ett mummel som snabbt tilltar i styrka.

Och regissörens miss? Att Allhelgonahelgen står för dörren är förvisso inte oklart för någon och orsakar inga specialåtgärder eller några strategiska åtaganden. Men knappast någon tänker på att det i vissa delar av världen denna dag och kväll firas Alla själars dag, att den döda i till exempel Sydamerika just nu hälsas välkommen tillbaka från sina irrfärder i svartkalla rymder och stekheta öknar. Där – sorgblandad glädje, självrannsakan och skrattande skelett. Här – parfymdränkta skrattsalvor, champagnebubblande broderskap och kroppar som redan nu förträngt morgondagens vedermödor. Hade inte regissören kunnat sammanföra dessa disparata verkligheter, fördjupat scenbilden och kanske antyda en närhet i tid och rum som bara teaterkonsten är kapabel till, tillföra spelet nerv och substans, även om det livet skramlar av benkotor?

Men nej, tiden är inte mogen, vi är inte där ännu. För även om jubilarens självuppfattning närmast är gränslös och den djupa stämman får parketten att vibrera – eller kanske just därför – är även denna föreställning endimensionell, platt och förutsägbar. Inte nödvändigtvis dålig eller ointressant, men ...

... STOOOOOPPPPPPP!!! (ljudkulissen tonar snabbt ut ... skratt och fniss och en och annan harkling ...)

Ärade statsminister, bästa inbjudna gäster, kolleger och vänner!

Varje människas liv är en teaterföreställning, ibland ett drama, inte sällan en tragedi, ofta en fars. Och i den pjäsen spelar vi inte bara huvudrollen men också alla biroller. Vi är vår egen koreograf, scenograf och framförallt vår egen regissör. Och ibland tar vi på oss rollen som kritiker. Eller publik. Ja, vi är också själva teaterbyggnaden där pjäsen framförs, i vårt inre dväljs både salong och loger, balkonger och änglar – ja, ni vet de där änglarna under kupolen som vid behov skjuter pilar i hjärtat på skådespelarna ...

Ni kanske undrar hur det är möjligt att vara både skådespelare och byggnad, kritiker och åskådare samtidigt? Det har också jag undrat hela mitt liv. Teatern har varit mitt liv, javisst, men livet har också varit ett skådespel. Jag och min pjäs är ett. Idag är jag och Svenska Teatern hopväxta som siamesiska tvillingar – ett faktum som belackarna finner vedervärdigt men jag bara ... värdigt (... skratt ...). Men eftersom de inte är bjudna hit (... spridda fnissningar och leenden ...) kan vi förbigå deras illvilliga utsagor med en axelryckning. Och lämna skalpellen oanvänd på operationsbordet (... halvkvävda skratt, harklingar och fnitter).

Med dessa inledande ord: Välkomna till kvällens festligheter! Och eftersom det inte är jag som betalar kalaset så föreslår jag att värderade damer och herrar smörjer kråset in till sista såsdroppen. Skål!

... som sagt; avbrott och protokollsmalörer hör till vardagen när fursten står i centrum. Medan rader av servitriser paraderar ut från köksregionerna genom svängdörrarna med förrätten upplagd på stora silverbrickor spanar hovmästarens ögon likt ett fyrljus över det församlade folkhavet samtidigt som han nästan omärkt signalerar instruktioner åt sina fem frackklädda undersåtar som, utspridda över hela det vida restauranggolvet, sköter lokaltrafiken. Själv har han hand om honnörsbordet där det just nu råder en lätt förvirring på grund av jubilarens spontana men inte helt oväntade utspel. Någon ger sig lite ouppmärksamt i kast med förrättstallriken och utan att en egentlig startsignal har skjutits stiger mumlet och gaffelklirret på några sekunder till hittills oanade höjder.

Statsminister Fagerholm, festskriftens ordförande, böjer sig lätt framåt och söker dr Anderssons blick där på andra sidan jubilarens hustru. Med en menande nickning åt värden skjuter han undan sin stol, slår lätt med gaffeln i champagneglaset och reser sig i sin fulla längd. Sorlet som bara några sekunder tidigare lät som ett lätt jordskred tystnar lika fort som det uppstod.

Högt ärade professor Nicken Rönngren, värderade teaterarbetare, inbjudna gäster, mina damer och herrar!

Tillåt en enkel man av folket att uttrycka några enkla ord om dagens jubilar innan han stjäl hela föreställningen. Vi finlandssvenskar, som blott är 350.000 till antalet, bor och verkar som bekant utspridda på ett vidsträckt område. Men trots det är det finlandssvenska kulturlivet både rikt och mångskiftande. En av de mest centrala bastionerna i detta finlandssvenska kulturnät är Svenska Teatern i Helsingfors, samtidigt även Finlands svenska nationalscen. Den dominerande, allt överskuggande spindeln i detta nätverk, är självfallet Nicken Rönngren.

När vår högt beundrade teaterchef idag fyller 70 år har han förvisso en lång och framgångsrik karriär bakom sig. Med suverän hand leder han sin teater, han för den från seger till seger. Många och stora är de konstnärliga framgångar vår teater under hans chefskap kunnat glädja sig åt, både hemma och ute i Skandinavien. Nicken Rönngren har förmågan att rikta blicken mot stjärnorna men också att samtidigt stå med båda benen på verklighetens fasta mark. Han har en säker blick för det konstnärliga, men han försummar inte att samtidigt analysera sin teaters materiella utmaningar. Han är helt enkelt den ideala teaterchefen. Mången har säkert hört historien förr men jag drar den på nytt som ett grannlaga exempel på den visuella vidsynthet, kombinerad med en krass ekonomisk klarsyn, som är så typisk för dagens jubilar. Man repeterade alltså Världens vackraste ögon – ni kommer ihåg Nanny Westerlund och Georg Funkqvist i de två centrala rollerna? Alltnog, herr Funkqvist som ju spelade en figur i samhällets utkanter gör entré i en väl använd, för att inte säga sjabbig, ytterrock. Nicken avbryter högljutt genrepet och befaller att en ny rock genast ska beställas från Stockmanns. Varvid fröken Westerlund modigt replikerar: Men det är ju meningen att han SKA se förfallen ut! – Det bryr jag mig inte om, röt då vår gode teaterchef, på Svenska Teaterns scen kommer INGEN in i sjaskig överrock!

Den historien står INTE att läsa i den festskrift som vi dag har överräckt åt professor Nicken Rönngren. Men där står mycket annat som kan glädja inte bara en inbiten teaterpublik men också en finlandssvensk kulturpublik i vidare bemärkelse. Jag hoppas givetvis att festskriften ska bidra till en ännu större förståelse för denna vår centrala finlandssvenska kulturinstitution och den man som sedan 1919 med osviklig energi och ett aldrig sinat engagemang har förverkligat teaterkonstens kanske främsta uppgift: att vara en spegel av det samhälle vi lever i, ibland en narrspegel förvisso, men ännu oftare en konstnärlig kommentar till och en analys av de hög- och lågtider som livet består av.

En skål för dagens jubilar! Han leve!

Så avnjuts förrätten – en skål med räkor, ägg och sparris garnerad med köksmästarens specialkomponerade sås – under muntert glam i den festprydda restaurangen och det är bara de flämtande ljuslågorna som påminner om den själens mässa som samtidigt firas i Mexico och månget annat sydamerikanskt land. Den andra november 1950 fyller en teaterdirektör 70 år i det avlägsna Finland men den nyheten når självfallet inte nyhetströskeln vare sig i Mexico City, Guadalajara eller Oaxaca. Också där är kroppen visserligen i allra högsta grad närvarande och festfokuserad men under det tunna skalet grinar ett skelett, inte hånfullt och skrämmande men igenkännande och ibland till och med glatt. Livets avigsida och dödens närhet möts inte med rädsla och psykologiska förträngningar utan tvärtom hälsas välkomna som gamla bekanta och såta vänner. I stället för att fly och fäkta går man den döda till mötes, plockar fram gamla kära ägodelar, nackar och tillreder gårdens enda höna och serverar tillsammans med den den chokladsmakande molesåsen, dukar ett festbord och ställer där en extra stol för den osynliga gästen. Allt andas högtidighet och närvaro, saknad och glädje, skratt och gråt, kropp och själ. Både och.

Om man då ställer de båda scenbilderna bredvid varandra, vilket ju inte bereder några större utmaningar för den villiga, ser man alltså festande och mer eller mindre uppklädda människor kring korta eller långa bord som smörjer kråset och halsar vinflaskan. Prat och sorl fyller rummet och tillsammans med det lågmälda slamret från kniv och gaffel som snuddar vid tallrik och kärl uppstår en ljudmatta som låter som bruset på ett böljande hav. Färg och form och mönster varierar givetvis men i övrigt påminner scenografierna om varandra och det är först när koreografen blandar sig i spelet som det uppstår en annan dynamik på scengolvet. Här i den nattsvarta sydamerikanska kvällningen är rörelserna snabbare och mimiken mera uttrycksfull. Kroppar flyttar på sig, böjer sig framåt, stiger åt sidan, kommer tillbaka, riktar sig anklagande uppåt och faller ner på golvet, skälvande och högljutt klagande. Och nu förändras tablån totalt. Det som sett ut som munter samvaro och ett dryckesgille övergår på några ögonblick i ett känsloladdat sorgespel, i en klassisk tragedi där både död och liv förbannas med samma intensitet. Och skulle det inte vara en scenbild i det ständigt närvarande nuet kunde man lätt förväxla det med de pjäser man kan avnjuta på Thalias tiljor. I själva verket förefaller det som om aktörerna skulle korsa två gränser samtidigt och att betraktaren förväntas kunna följa med till andra sidan. Men det kan den inte.

Kanske i Mexico, men inte i Finland.

Men låt oss återvända i tanke och handling till jubileet i den finska huvudstaden, närmare bestämt till restaurangen där den hyllade teaterchefen och hans bankettgäster avverkat varmrätten – helstekt kyckling med gräddsås, små morötter, kulpotatis och svartvinbärsgelé – och gör sig beredda att, inte alls ovilligt, även intaga en dos andlig spis. Det finns nämligen en liten men bräcklig likhet mellan de nyss nämnda själens festligheter i Mexico och kroppens utsvävningar här kring festborden och även om den är fragil och nästan transparent, ja, faktiskt mera påminner om en åsnebrygga, så är den värd att notera.

Nästa talare är nämligen inte bara en före detta riksdagsman, elektor i presidentval, finansman, bergsråd och en kulturens gynnare av Guds nåde, men också en mystiker med en själ förankrad i en katolsk medeltid. Att så olika kompetenser och egenskaper härbärgeras i denna välkammade och kortväxta figur framkallar nästan helt automatiskt känslor och kommentarer som är svåra, för att inte säga omöjliga, att placera under en och samma rubrik. När dr Amos Andersson nu lugnt och värdigt sträcker på sig i den skräddarsydda fracken och blickar ut över ett hav av vita linnedukar och halvtomma vinglas som glittrar i ljuslågornas sken, är det inte den ganska obetydliga fysionomin som fångar gästernas blickar utan tvärtom den själsliga resningen och den självsäkra utstrålningen.

Ärade statsminister, värderade jubilar, bästa teatervänner, mina damer och herrar!
‘Något öster om den plats, där Helsingfors svenska teaterhus nu står, uppfördes för nära 125 år sedan ett thaliatempel av trä. År 1825 hade ett bolag grundats speciellt för ändamålet, och C.L. Engel fick i uppdrag att utföra ritningarna till detta vår huvudstads första verkliga teaterhus. Den 9 mars 1827 stod byggnaden färdig att invigas. Det nya teaterhuset ingav givetvis de ljusaste förhoppningar, men dessa grusades snart. En förödande brand, natten till den 8 maj 1863, förvandlade den stolta byggnaden till en rykande ruin. Denna för alla teatervänner i vår stad förkrossande händelse förmådde dock ej lamslå intresset för scenkonsten. Med mycket energi lyckades Helsingfors teatervänner åstadkomma att arbetena på ett nytt thaliatempel, det tredje i ordningen i Esplanaden, snart kom igång. Det nya teaterhuset, vartill arkitekten vid de kejserliga teatrarna i Petersburg, N. Benois, gjort ritningarna, stod på hösten 1866 färdigt att invigas.’ Sjuttio år senare gjordes en omfattande ombyggnad och utvidgning som resulterade i ett till stor del nytt teaterhus, det fjärde här i Esplanadens ända. Invigningen av detta vårt modernaste teaterhus skedde den 15 september 1936.

Bästa jubilar och högt värderade Broder! Den teaterbyggnad du i över tre decennier har tjänat och styrt och ställt över inhyser ett kulturarv som förpliktar inte bara till fortsatta kulturella ansträngningar och ett kontinuerligt utvecklande av en teaterrepertoar som tiden kräver men också, och det vill jag speciellt understryka, ett fortsatt och fördjupat vårdande av den speciella anda som råder på teatern, en anda som inte enbart är en produkt av ett medvetet repertoararbete och en högklassig personals insatser och uppoffringar. Att en teaterbyggnad är en kropp som ska skötas och vårdas kan vi förvisso förstå och acceptera men att den också har en själ, något osynligt men klart förnimbart, nästan fysiskt påtagbart, är svårare att begripa. Men det är inte konstigare än det vi ibland kan erfara i sällskap med en annan individ som utstrålar värme och närhet och något slags inre ro. Medan vissa människor stöter oss bort och drar gränser är det som om själfulla personligheter tvärtom drar till sig omgivningens uppmärksamt och intresse. Och det ska också en god teaterbyggnad göra – locka men inte förleda, fånga publikens intresse och förlösa.

I ett festligt ögonblick som detta må vi inte för en sekund förglömma det faktum att under teatersalongens änglaprydda kupol, och långt under vår festklädda lekamen, döljer sig något oskattbart viktigt som kräver vår ständiga omsorg och tillit. Som ni förstår handlar det om en dialog mellan två aktörer, en synlig och en fördold. Denna vår inre värld är ett slags spegelbild av det som sker på teaterns tiljor, vilket i sin tur osökt leder till tanken att kropp och själ är för evigt förenade med varandra. Eller med ett exempel ur affärsmannens vokabulär: slanten har två sidor. Må denna bild stanna kvar i sinnet och länge framöver påminna om teaterns dubbla uppgift: att upplysa kroppen och stärka själen. Och för det krävs det en mångkunnig teaterchef som månar både om publiken och om teaterhuset.

En skål för vår store teaterchef och vår ännu större teaterbyggnad! De leve!

Kameran fokuserar nu på en bullrande teaterdirektör som låter hela sin gränslösa anatomi fånga upp de spontana applåderna, samtidigt som pianotrion lite längre ner på parketten stämmer i med de första takterna i Offenbachs Can Can. När dr Andersson, med en lätt bugning mot jubilaren och hans hustru sätter sig, stiger i stället restaurangdirektören upp och taktfast klappande i händerna gör en gest, först till de övriga vid honnörsbordet men sedan ut över salen, att följa hans exempel.

Efter en kort tvekan hörs sedan stolars skrap mot golvet och ett försiktigt mummel som snabbt övergår i breda leenden och rytmiska applåder. Restauranggolvet gungar, blanka festskor trycker små tillfälliga tatueringar i ekparketten, siden frasar och doften av parfym och naftalin och svett beblandar sig med lukten av stek och allehanda aromatiska kryddor. För en kort stund upplöses den nästan frimureriska ordningen i salen och raka bordsrader omgärdas nu i stället av snett ställda stolar och människokroppar som vaggar och gungar i takt med musiken. Ljuslågor slår små dansande skuggor på de belamrade matborden medan takkronorna majestätiskt och festfullkomligt speglar sig mot de nattsvarta höga fönstren. Bakom svängdörrarna till köket står servitriserna beredda med efterrätten – röda frukter i en dallrande geleform.

Här inne under de ljusfyllda valven hyllas kroppen. Där långt borta i natten på andra sidan jorden famlar själen efter en boning.

(fortsättning följer i nästa blogg)

by Magnus Lindholm

Hud & Himmel 2)

Här fortsätter jag på bloggen att lägga ut min senaste bok Hud & Himmel (en delvis fiktiv själsbiografi). Den andra berättelsen ("filmen") står i tur. I förra avsnittet skrev den internationellt kände hudforskaren och psykoanalytikern Etienne Bossier ett brev till filmfestivalarrangörerna där han beklagade att han inte kan närvara eftersom han befann sig i stadium två i livscykeln. Och så redogjorde han i korthet om sin syn på huden som ett slags bakgrund till den förestående filmfestivalen som just har HUDEN som tema. Här inleds nu den egentliga filmfestivalen med en kort förfilm där huvudpersonen håller på att lämna del ett av livets tre stadier. Det här avsnittet publicerade jag redan 7 april, som ett slags lockbete, när den tryckta boken var alldeles färsk, men här är den alltså nu placerad i sitt "rätta" kronologiska sammanhang. 

Avsnitten ur boken publiceras två gånger i månaden. Den som vill köpa boken kan vända sig direkt till www.boklund. fi (25 euro + frakt).

2)

Tystnadens hud

Förfilm Terminalvårdens sista utpost. Hertonäs sjukhus, Helsingfors, måndagen den 6 december 1999.
[Musik: Veniamin Basner: Vita Akacior. Roman Vasheto]

Döden har sina egna väntrum. Det här är ett av dem. Till det yttre skiljer det sig inte från vilket sjukrum som helst – en säng, ett nattduksbord, två stolar och ett litet bord till höger och där bredvid ett skåp med oklart innehåll. På motsatta sidan en skärm på hjul som nu är uppskuffad längs väggen. Ett blekt ljus från takarmaturen ligger som en sval hinna över rummet, på nattduksbordet lyser en mindre lampa i en varmare färg. Så här i kvällningen får den sparsamma inomhusbelysningen inget stöd från fönstret som vätter mot en park och en gata lite längre bort. Lätta snöflingor dansar obekymrat mot rutan upplysta endast av en gatlykta nånstans i närheten. Tystnaden i rummet är närapå total.

En nästan ohörbar ton tränger fram från en luftkanyl som är placerad precis under näsan på kvinnan i sängen. Hon ligger orörlig, rak på rygg, ögonen är slutna och det är bara med största möda man kan uppfatta den ytliga andningen. På stolen alldeles invid sängen sitter en medelålders man, troligen hennes son. Hans vänstra hand omsluter hennes svala, kraftlösa hand, medan den högra bläddrar förstrött i en veckotidning. Det svaga pappersprasslet erinrar honom om det gnistregn som spiskroken åstadkom i barndomens gröna kakelugn där han satt och fångade troll i den glödande veden. Och stolens sakta knarr påminner om en jordbävning i vardande, eller kanske det är en tsunamivåg i antågande. Tystnaden talar, den förebådar och förbereder.

Bara tio dagar tidigare hade rummets två gestalter befunnit sig i ett annat sjukrum, i ett annat sjukhus. Det oundvikliga beskedet, den slutliga domen, var visserligen inte oväntad men som alltid när tiden gör en tvär och överraskande gir förvandlas och förvanskas perspektiven nästan till oigenkännlighet. Dagar och nätter som tidigare följt på varandra i en ganska förutsägbar ordning skenar nu ut i ett okänt landskap, tid och rum knycklas ihop som urspårade tågvagnar och på bara några korta ögonblick har hela den stora bilden inte bara ändrat ton och karaktär, den har också rivits sönder och förvridits, besudlats och deformerats. Halvsittande i sängen hade kvinnan tagit hans händer i sina och med darr på rösten sagt:

– Förlåt Macke för allt som jag gjort fel mot dig!

Hon kallade honom Macke, det gjorde alla andra också när han var ett barn. Nu, nyss fyllda femtio, känner han sig verkligen som ett barn, ordlös och hudlös. Och innan hennes överraskande ursäkt ens hade hunnit passera örongångarna svarar han snabbt:

– Det är ok. Allt är ok.

Och han sväljer mödosamt, samtidigt som hjärnan börjar gå på högvarv i ett desperat försök att snabbt förstå vad hon syftade på med det onda. En snällare människa får man söka, kanske också en mera velig och osäker, men inte ond, inte hård. Absolut inte hård.

Följande dag upprepade hon ordet förlåt, men nu med en tondöv röst som redan var innesluten i ett bedövande morfinmoln. Sedan försvann hon snabbt in i tystnaden, in i sin kropp, långt ner under huden, oåtkomlig. Inga fler behandingsförsök ville hon genomgå. Cancersvulsten i buken, ”stor som ett barnhuvud”, var orsak nog, men metastaserna hade dessutom helt okontrollerat spridit sig över kroppen. Och nu låg hon där i det bleka ljuset i terminalvårdens bortersta rum och väntade på sin tur. Och han som var hennes son och som hon hade bett om ursäkt av, bläddrade i veckotidningen utan att läsa, utan att tänka, utan att riktigt vara närvarande.

I ett försök att hitta en hållhake i stunden böjer han sig fram mot henne och frågar om hon vill dricka lite vatten. En knappt skönjbar nickning får honom att sträcka sig efter den lockförsedda muggen och försiktigt lägger han munstycket mot hennes torra läppar. En droppe passerar mynningen och försvinner in i den stora tystnaden och han tycker sig ana en suck, eller kanske är det bara en ofrivillig muskelryckning upplivad av livets källa.

Så sitter han där en lång stund alldeles orörlig vid hennes sida och betraktar det bleka ansiktet, på en gång närvarande och oändligt frånvarande. Och utan att riktigt förstå vad som styr honom stiger han först upp i hela sin längd och böjer sig sedan ner och viskar mjukt och tydligt i hennes vänstra öra:

– Du kan släppa greppet nu.

Förvånad över sitt tilltag och upprörd över sina ord börjar han långsamt gå omkring i rummet som om han sökte en osynlig budbärare eller försökte fånga en främmande röst. Varifrån kom orden, vem använde hans tunga? Det var inte han själv som talade, inte hans kropp som agerade. Jo, det var förstås hans kropp och röst men initiativet var inte hans. Eller ...

En stund senare placerar han veckotidningen i nattduksbordets undre låda och sätter på sig ytterrocken. Med högra handen smeker han lätt hennes panna och kind och säger ett lågmält hej då. Tyst går han mot dörren, öppnar den, tittar snabbt tillbaka mot sängen, och stänger sedan dörren försiktigt.

En timme senare sitter han hemma framför tv:n och följer med självständighetsmottagningen på presidentens slott och minns med ett snett leende att han förra året själv var där. Men nu lockar inte pressfotografernas blixtar, kristallkronornas glitter eller dansen på det polerade parkettgolvet. Efter en stund släcker han apparaten, står och betraktar sitt tomma ansikte i badrumsspegeln men går sedan och lägger sig med en känsla av att natten redan fångat honom i sitt svarta garn.

Knappt har han blundat förrän telefonen ringer och en vänlig röst säger mjukt:

– Er mor dog stilla och lugnt för en halv timme sedan. Om ni vill komma och säga ett sista ...

Rösten försvinner i något som påminner om ett stilla sommarregn fast det är den sjätte december och små snödrivor har samlats längs husväggarna. Han stiger upp och tänder alla lampor i sin tillfälliga arbetsbostad och går med obestämda steg från sovrummet till köket där han knäpper på radions musikkanal och kastar samtidigt en blick ut mot bensinstationen på andra sidan gatan som står tom och öde och snöpudrad. Två ungdomar står huttrande med var sin ölburk i handen i gatukorsningen, upptagna av sina egna röster, men i övrigt är det tyst och tomt. Och han går ut i den smala tamburen och tillbaka in i sovrummet och sätter sig på sängen. Från kökets radioapparat strömmar Elvis Presleys röst: Are you lonesome tonight och tårarna börjar, först långsamt sedan i en allt stridare ström, rinna ner för kinderna ackompanjerade av krampaktiga snyftningar och rysningar över hela kroppen. Natten har tusen ögon men just nu är det som om de alla tittade åt något annat håll.

by Magnus Lindholm

Hud & Himmel 1)

Under sommaren och förhösten publicerar jag här i bloggen min senaste bok Hud & Himmel, med underrubriken En essä om själens speglingar på kroppens yta. På bokens baksida läser man:

Det här är en essä om hudens betydelse, konkret och symboliskt. I tolv berättelser med denna kroppens kappa som spegel och kontaktyta gör skriftställaren nedslag i gränslandet mellan fantasi och verklighet, mellan minne och glömska. Det är inte en beskrivning av yrkesframgång och världsliga prestationer utan framförallt en berättelse som själens tidvis svårnavigerade framryckning i tid och rum. En av bokens centrala utgångspunkter är att människan i första hand är hud, att kropp, själ och ande är sammanfogade och tar gestalt i detta kroppens elastiska skal som ständigt ändrar skepnad och förbryllar, lockar och förför.

Texterna publiceras i bloggen två gånger i månaden. Den som vill köpa den tryckta boken ska vända sig till www.boklund.fi (25 euro + porto). Jag önskar dig inspirerande sommarläsning!

1) 

FÖRTEXT

Brevet från Etienne

Université Paris-Nanterre, Paris, måndagen den 1 januari 2024. [Musik. Claude Debussy: Clair de Lune. Maria João Pires, piano]

Tack för ditt brev och tack för inbjudan till filmfestivalen om HUDEN! Även om jag deltagit i många offentliga debatter under årens lopp har jag inte förr varit med om att kommentera filmer. Och att det tyvärr inte sker nu heller beror helt och hållet på praktiska hinder. Som jag noterade i mitt korta meddelande för ett par dagar sen befinner jag mig i den livets mellanstation som inte tillåter mig att fysiskt delta, men dock att vara närvarande i anden. Men jag lovade förvisso att bidra med några synpunkter om min forskning kring huden som eventuellt kan vara till någon nytta i den filmfestival som har denna mångbottnade, för att inte säga mångdimensionella, hud som sitt huvudsakliga tema. Mina infallspunkter och kommentarer må ni behandla med den pietet och noggrannhet som ämnet kräver men i övrigt förlitar jag mig på arrangörernas goda omdöme. Det glädjer mig att huden har fått en så synlig roll i det här specifika sammanhanget och det är bara att hoppas att även publikens ögon för människans största sinnesorgan på det här sättet uppmärksammas och noteras.

Ni bad även om en kort introduktion av mitt arbete och min roll i universitetsvärlden, så jag må spontant börja med den. Jag verkade alltså som professor i psykologi vid Université Paris-Nanterre men också som privatpraktiserande psykoanalytiker. Sedan mycket unga år har jag – för att uttrycka det lite drastiskt och kanske en aning humoristiskt – gått in för att med hull och hår försöka förstå den heltäckande betydelse huden har för människan. Och då talar jag inte i första hand om det skal som skönhetsindustrin med sådan frenesi försöker trollbinda sina konsumenter med. Inte heller formulerar jag mig ur ett antropologiskt eller idéhistoriskt perspektiv, även om de båda är ytterst centrala i sammanhanget. Nej, mitt fokus ligger på hudens betydelse för psyket, eller för att uttrycka det i klartext: hur och på vilket sätt hör huden och Jaget ihop, på vilket sätt kopplar kroppens skal – eller ska vi kalla det Livets kappa – till det känsloliv som är varje människas kärna och fyrljus? För det är väl ändå ganska uppenbart för de flesta att här finns ett nära samband mellan yta och innehåll, hölje och substans. Festivalens kort- filmer kommer säkert att fungera som belysande exempel på de uttrycksformer huden tar sig i olika sammanhang, vare sig det handlar om komedi eller tragedi, romantik eller politisk teater.

Jag ska återkomma till det lite längre fram i texten men så här inledningsvis vill jag fästa uppmärksamheten på det faktum att människans hud, konkret och symboliskt, fungerar som ett slags filmduk för livets föreställningar. Hud och hinnor har två sidor, en yttre och en inre, som i bästa fall kommunicerar med varandra, i sämsta fall skapar skal och murar. Allt handlar om denna dubbelsidiga filmduk, om bilder och liv som syns på ena sidan men samtidigt reflekterar något annat på den andra sidan. Här i detta övergångsställe mellan det ytliga livets oändligt många impulser och den inre världens eoner av känslomässiga reaktioner formar sig efter hand det jag kallar Hudjaget, det vill säga människans kärna, den äkta, ursprungliga identiteten.

Ja, jag medger att det är en lite svårgripbar begreppsvärld men jag ska göra mitt bästa för att belysa ett tankemönster som åtminstone till vissa delar kan ge era kortfilmer en begriplig referensram och kanske erbjuda ett alternativt tolkningsföreträde. Jag ska försöka att inte förivra mig i en vetenskaplig vokabulär som i värsta fall bara öppnar sig för experter. Huden är nämligen inte en måltavla bara för intellektuella analytiker utan för alla – och jag innefattar här även den guds- sökande, andliga människan – med intresse för denna vår ibland så sköra och tunna kappa som tidvis och stundtals dock kan förvandlas till sin motsats, till en stel mask och ett ogenomträngligt skal.

När jag nu talar om Hudjaget talar jag om nånting som är verkligt i fantasin. Detta hudjag kommer till uttryck i vardagsspråk, tankestörningar, i kroppshållning, drömmar och inte minst i fantasin. Här finns alltså en dialog mellan kroppens skal och det som döljer sig under huden, nånting som å ena sidan är helt konkret och påtagbart, och å andra sidan visserligen imaginärt och transparent men samtidigt minst lika verkligt som kroppen. Vi ser människans rörelser, gester, miner, känner dofter och lukter, hör röster och toner, anar känslosvall och relationskrockar, noterar välvilja och mer eller mindre antydda maktanspråk. Våra sinnen sammanfattar en helhetsbild, men ett händelseförlopp på denna “filmduk” speglar sig inte bara på huden utan också under den.

Men låt mig också konstatera att huden är något ursprungligt, ett slags första redskap som människan förfogar över. Huden är ett skal som alldeles konkret och fysiskt skyddar oss från olika angrepp. Men detta skal är också förutsättningen för kontakt och dialog med omvärlden. Och på liknande sätt är det på hudens inre sida där den kommunicerar inåt, neråt. Huden är inte bara kroppens kappa, den är också psykets parkeringsplats – om man får använda ett så vardagligt uttryck. Observera att detta Hudjag alltså i första hand är en metafor, ett bildlikt uttryck. Det som man här måste komma ihåg är att av alla sinnesorgan är huden det viktigaste. Vi kan leva utan syn, eller hörsel, utan smak och luktsinne, men inte utan hud. Men dessutom är alla sinnesorgan uppbyggda av hud: ögon, näsa, öron, mun – hud alltsammans. Vi uppfattar alltså inte bara omvärlden genom huden, huden är också ett slags membran eller hinna för alla sinnesorgan som förmedlar information från och till kroppen. Så bara ur den synvinkeln förstår man att huden spelar en helt avgörande roll i livet i allmänhet och i barndomen i synnerhet.

Allt hänger ihop. Huden uppfattar rummet sämre än ögat och tiden sämre än örat, men är samtidigt ensam om att sammanföra rummets och tidens dimensioner. Munnen kan stängas eller hållas för, liksom näsa och ögon, men huden kan inte blunda, inte stängas av. Men förutom att huden inte bara är ett sinnesorgan och samtidigt omsluter alla andra sinnesorgan så har den också en rad biologiska funktioner: den andas och svettas, avlägsnar och utsöndrar, den stimulerar matsmältning, avföring och reproduktion. Bland annat. Och huden håller kvar kroppen runt skelettet, som ett skydd och som en kontaktyta utifrån in och inifrån ut. Vill man hårdra resonemanget kan man säga att människan är hud, eller att huden definierar människan som levande varelse. Fiskfjäll, fågelvingar, päls – djurens skal ser ganska mycket annorlunda ut. Men inte heller den mänskliga huden är entydig och överallt lika. Naglar, finnar, ärr, rynkor, fåror, porer, födelsemärken, pigment, skorv, skägg – huden har en lång räcka av olika roller och utseenden. För att inte tala om doft, lenhet, kornighet ...

För mig som psykoanalytiker har huden en helt central roll och betydelse. Jag anser att den där hudnära varma kontakten mellan mor och barn är helt nödvändig för att barnet senare ska kunna frigöra sig och leva självständigt. Hudkontakten är förvisso fysisk i första hand men den förmedlar psykisk närhet och på det sättet bidrar den till barnets kroppsuppfattning och självbild. För att ett litet barn ska känna ett grundläggande välbefinnande måste det existera ett Hudjag som i sin tur växer fram ur ett behov av ett, som vi kallar det, narcissistiskt hölje. Det här Hudjaget är någonting som barnet, omedvetet förstås, formulerar utgående från sina upplevelser på kroppens yta och från en tilltagande insikt om ett själv som bär på psykiskt innehåll. Det låter kanske lite kryptiskt men enkelt uttryckt kan man säga att varje psykisk verksamhet ansluter till en specifik biologisk funktion. Här läggs de första grundstenarna till byggnaden kropp–psyke.

Ja, sanningen är att något nytt sker när hud möter hud. Vi måste komma att människan visserligen utvecklas, fysiskt och psykiskt, med en väldig fart de allra första dagarna, veckorna och månaderna av livet. Där läggs grunden. Men sen fortsätter färden och nya upplevelsehudar läggs lager på lager, samtidigt som den ursprungliga huden genomgår sina naturliga åldringsprocesser. Kort sagt: jaget förändras och likaså byter Hudjaget skepnad. Men någonstans under huden står tiden också stilla.

På den gamla tidens filmrullar fanns en tunn hinna, ett negativ, som fångade upp fotografens bildintryck och genom framkallning i en kemisk lösning förvandlades bilden till ett fotografiskt positiv. Lite på samma sätt utgör drömmen ett retningsskydd, ett ”negativ”, som omsluter den sovandes psyke men som också kan spegla en ”positiv” verklighet som annars ligger fördold bakom tanke och förnuft. På drömmens hinna kan vi se bilder och textsnuttar, höra röster, ibland påminner drömmen mera om de filmer ni ska se på er filmfestival. Eller kanske jämförelsen med en filmtrailer är ännu mera relevant. Drömmens viktigaste uppgift är att lappa och reparera Hudjaget som under dagtid har fått en massa hål och repor. Det förklarar varför vi drömmer praktiskt taget varje natt, även om vi inte alltid kommer ihåg vad vi drömt. Det är bara spädbarn och psykotiska personer som inte drömmer eftersom de inte kan skilja mellan vad som är verkligt och vad som är hallucination, vad som är vaka och vad som är sömn.

Hela den psykiska apparat som jag kallar Hudjaget består av olika lager som alla är infogade i varandra. I en akut kris kan det uppstå diverse repor och hål i Hudjaget som i bästa fall kan repareras och tätas med hjälp av ord och dialog. Men om det psykiska höljet under en längre tid har bombats med traumatiska upplevelser – vi kallar det för ett kumulativt trauma – så är situationen en annan och risken stor för mer eller mindre kroniska låsningar i känsloregistret. Drömmen väver ihop de delar i Hudjaget som på dagen tillfogats skråmor och skador. Men det här sker i mindre utsträckning ju fler och djupare traumana är. I bästa fall, och i princip, fungerar drömmen som ett slags hängmatta för psyket – den både bär upp och håller ihop.

Det är knappast långsökt att tänka sig att skapande aktiviteter – musik, konst, litteratur, drama och så vidare – fungerar på liknande sätt, som hängmattor som både skyddar och håller ihop, som bär och vaggar. Som mentala aktiviteter kopplar de samman djupare skikt i psyket med den konkreta omvärlden, men på lite olika sätt och på olika plan.

Ett delvis annat synsätt på huden är att jämföra människokroppen med huskroppen. Huset, byggnaden som sådan, har knappast någon ”själ”. Det som ger liv åt huset är människorna, men också djuren och växterna. Jag är inte främmande för tanken att något ogripbart och osynligt, som i likhet med känslor och luft i allra högsta grad är verkliga, på något plan även kan fästa sig till exempel i trävirke, som ju också är något organiskt, och som en gång som levande träd andats ozon och rymd. Så i den bemärkelsen är en dialog mellan människans hud och husets väggar säkert möjlig. Åtminstone är den en realitet i tankens sfär, liksom Hudjaget är verkligt i fantasin.

Av detta smått rapsodiska resonemang kanske man kan få den uppfattningen att gränser är till för att överskridas, att människans utveckling helt naturligt går vidare, att allting automatiskt ska bli större, vidare, djupare, mera. Men så är det inte. Jag vill understryka att vi tvärtom måste sätta tydliga gränser ... ‘för folkökningen, för kapprustningen, för kärnvapnen, för historiens acceleration, för den ekonomiska tillväxten, för den omättliga konsumtionen, för den växande klyftan mellan rika länder och tredje världen, för elefantiasistiska vetenskapliga projekt som ses som ekonomiska satsningar, för masskommunikationens invasion i privatsfären, för tvånget att oupphörligen slå nya rekord på bekostnad av träningsraseri och dopning, för strävan att hela tiden vara snabbare, dyrare, gå längre – till priset av överträning, nervspänning, hjärtsjukdomar och nedsatt livslust. Att sätta gränser för våldet mot natur och människor, för föroreningen av luft, jord och vatten, för energislöseriet, för behovet att tillverka allt som är tekniskt möjligt, om det så är mekaniska, arkitektoniska eller biologiska missfoster, för de moraliska lagarnas och samhällsreglernas upplösning, för det absoluta bejakandet av det individuella begäret, för det hot som den avancerade teknologin utgör mot kroppens integritet, mot andens frihet, mot människornas naturliga reproduktion och mot artens överlevnad.’

Men vi varken kan eller ska sätta tydliga gränser mellan kropp, själ och ande eftersom huden inte bara omsluter dem alla utan också är deras egentliga hemvist. Huden som kroppens skal kompletteras alltså med den hud som bildar själva sinnesorganen: hörsel, syn, smak, lukt och känsel. Och får man tro den andliga traditionens berättelser följer huden också med in i evigheten med den förhärligade kroppen, igenkännbar och konkret men nästan omöjlig att greppa och förstå för vår hjärna här och nu.

I stället för att vara fixerade vid medicinska diagnoser tycker jag som hudfokuserad psykoanalytiker att vi borde se på detta hudpaket som kallas människa med evighetsögon, med ett slags inre blick. Mycket talar för att det här livet, om än viktigt och märkligt på många sätt, bara är en startpunkt på något ofattbart stort och hisnande, något ständigt nyskapande där kropp och själ och ande har smält samman till något som på en gång är både konkret och transparent och där huden härbärgerar hela detta helighetspaket. Det gör den redan här i detta liv men bara som en vag antydan, som ett lockande löfte.

Låt mig alltså avslutningsvis önska er lycka till med filmfestivalen HUDEN och som ett slags programförklaring från min sida deklarera att människans innersta väsen inte i första hand ska sökas i hjärnan, inte heller kan upptäckas enbart i hjärtat. Människans unika signum och personlighet är invävda i huden, den ursprungliga, den evighetsbestämda.

– Etienne Bossier

Professor emeritus, lämnade livet version I/III den 25 november 1999

Nästa avsnitt: söndagen den 30 juni

by Magnus Lindholm