Perspektivförskjutning
Jag ser men ändå inte
Mina ögon är färgade av det jag tänker, minns, tror, vet, anar
vitt, rosenrött, mörkblått, grått, svart
Kameraobjektivet är ordagrant objektivt
Mina ögonlinser är subjektiva
personligt färgade, miljöförstörda, genetiskt förprogrammerade
Vi för en ständig fäktningsduell, mina ögon och kamerans lins
Allez! Attaque! Combat rapproché, Corps-à-corps, Dégagement, En Garde! Non valable! Signal lumineux
Eller kanske vi dansar tillsammans
argentinsk tango, wienervals, quickstep, merengue, pasadoble
Eller sitter i terapirummet och löser mina och världens problem
psykoanalys, gestaltterapi, dialektisk beteendeterapi, familjeterapi, pdt, kbt
Men ett vet jag
Camera obscura och min mörka själ söker båda ljuset
Djurrätt
[Bilden ovan: Fiskdisken i ett snabbköp i Ponta Delgada, Azorerna]
Det är ett lite knepigt ord: djurrätt. I det här fallet handlar det dock inte om fisk- eller kötträtter men nog om att djurs och människors rättigheter hör intimt samman. 10 december 1948 antog som bekant FN:s generalförsamling den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter och femtio år senare, 1998, inledde organisationen World Society for the Protection of Animals (WSPA) och brittiska djurrättsorganisationen Uncaged ett arbete som syftar till att FN även ska anta en djurskyddsdeklaration. Arbetet pågår i många länder och tanken är att planen ska ha ett så stort stöd som möjligt i olika delar av världen innan frågan formellt tas upp i FN.
Allt detta applåderas även från min horisont. Samtidigt är jag ruskigt medveten om att jag passivt stöder djur i bur genom att frekvent besöka dem på djurparker runt om i Europa. Och det finns tyvärr exempel som är beklämmande. För att inte tala om alla plågsamma djurförsök, en fråga som aktualiserades redan 1882 av Nordiska samfundet till bekämpandet af det vetenskapliga djurplågeriet (senare Nordiska Samfundet Mot Plågsamma Djurförsök). Ämnet är inte nytt och tar sig ständigt nya uttrycksformer.
Jag försvarar mig med att konstatera att många zoologiska trädgårdar har byggts i första hand för att tillgodose djurens behov av rörelsefrihet och möjligast naturliga omgivning, och det samtidigt i ett specifikt pedagogiskt syfte. Två av de bästa djurparkerna som jag upplevt finns i Zürich och München. För att inte tala om Kolmården i Sverige (ovan). Bilden har jag döpt till: Gor-illa, sitter bra. Vilket jag tycker är vansinnig vitsigt.
En annan sak är hur bra djur mår av att drillas i någon speciell riktning för att underhålla oss människor. Hur vänligt sjölejonet egentligen är, och hur bra det mår, är förstås en gåta men visst ser det kul ut. Att munnen luktar fiskkadaver kan man nästan utläsa på offrets blick, men vad gör man inte för att föräldrarna ska få ett bra foto. Och även jag vid sidan om. [Djurparken på Teneriffa]
Sen finns det förstås djur som jag helst bara ser inlåsta och på behörigt avstånd. Här blandas fascinationen med skräcken och det är inte alldeles lätt att veta vems rättigheter jag ska värna.
Och hur ska jag förhålla mig till djurens interna bataljer? Ska jag försvara flugans rätt att flyga fritt eller trollsländans rätt till en liten delikat djurrätt?
Jag frågar Urban på terrassen: Med vilken rätt käkar du ur småfåglarnas nya mathus? – Med min jordnötssesamfrö-rätt. Det är MIN rätt, och hör sen! Jag gillar honom, men vi är inte alltid helt överens vilket håller ämnet djur-människa på agendan varje dag.
Reflektioner
Häromdan, novembermörk och regntung, när jag närmade mig hemgatan efter morgonens motionspromenad längs stränderna, stannade en elegant bil i korsningen och bakom framdörrens sidoruta kunde jag ana en kvinna som ivrigt vinkade åt mig. Eftersom jag varken kände igen ansiktet eller bilen kastade jag blickar både till vänster och höger men inte en kropp så långt ögat nådde. Jag tittade tillbaka lite frågande, antydande att det är svårt att se bakom speglande fönsterrutor. Då övergick vinkningarna till slängkyssar, fyra fem i snabb följd. Och ett brett leende. Och så gasade hon iväg.
Medan jag fortsatte upp längs gatan snurrade frågorna i huvudet och ännu sent på eftermiddagen återkom tanken – en kvinna jag inte känner kastar slängkyssar åt mig...? En hemlig beundrarinna? Det finns någon som i hemlighet vill mig nånting, är det något jag har missat?
Följande morgon fick jag svaret. Tre-fyra meter bakom den plats där jag hade stått finns ett stort fönster och innanför fönstret ett dagis. Där står telningarna och vinkar hejdå åt sina mammor och pappor som kör iväg med sina bilar. Jag hade råkat hamna precis i blickfånget men den egentliga måltavlan stod inomhus några meter bakom mig.
Jag suger fortfarande lite på den karamellen. Eller kanske jag idag borde säga: slickar gärna på det smarriga glutenfria wienerbrödet. Som senior och bloggare (blå...ggare...) tar jag mig friheten att utlysa denna dag till Kroppen är bara skalet-dagen. För visst vill vi alla bli sedda, inte bara på ytan men framförallt under huden. Och kanske speciellt nu, i den nästan hopplöst trista novembermorgonen.
Farsdag
[Bild ovan från Fringe-festivalen i Edinburg 2016]
Med tanke på att vardagen alltför ofta bjuder på dramatik, ibland till och med på tragedi, är det omtänksamt – vem som nu sedan hittat på det – att åtminstone en dag om året få vara med om en riktig farsdag med allt vad det innebär av spring ut och in i dörrar, överdrivna gester, missförstånd, absurda situationer, krystade ordlekar, små lögner som tar sig enorma proportioner, och fysiska övergrepp (av typen en tårta i ansiktet). Vem vill inte vara med om det! Vem vill inte skratta sig kissnödig över andras klantigheter, uppförstorade egon och snedvridna maktanspråk! Jag ser det dagligen i tidningen, i tv:n, på nätet, hör det i radion. Jag kan det där, jag känner till det, jag vet – hela världen är galen! I publikhavet är jag bara en bland många men idag – helt osannolikt! – kan jag uppleva det på hemmaplan, inte som åskådare men som huvudperson. JAG är utvald, MITT namn står överst i programbladet, kamerablixtarna är riktade mot MIG! JAG är orsaken till andras omsorg, JAG är skottavlan för andras intriger och vadslagningar, JAG får tårtan rakt i nyllet, JAG...
Hejdlös farsdag!
[Fotografierna är från Skärgårdsteaterns föreställning (2013): Sjunde budet – Stjäl lite mindre! av Dario Fo]
Gå på museum
Det var inte så väldigt många decennier sedan som ordet museum för mig mera associerade till damm och mörker än sprudlande skaparglädje och provocerande ställningstaganden. När de förr var lite trist och ganska förutsägbart att vandra i tysta utställningssalar är dagens museiupplevelser ofta både omtumlande och energigivande. Där gårdagens museer var fulla av svar väcker en visit i ett museum idag framförallt frågor: hur? varför? vad? Muséer problematiserar, provocerar, planterar tankar, känslor, idéer i min kropp. Är det bra? Är det nödvändigt?
International Council of Museums definierar museum så här:
Ett museum är en permanent institution utan vinstintresse som tjänar samhället och dess utveckling, som är öppen för allmänheten, som förvärvar, bevarar, undersöker, förmedlar och ställer ut – i studiesyfte, för utbildning och förnöjelse materiella och immateriella vittnesbörd om människan och hennes omvärld.
Jag fastnar för orden förnöjelse, vittnesbörd och omvärld. På museet kan jag i ett mer eller mindre lustfyllt sammanhang se speglingar av det liv som vardagen sällan avslöjar. Det var ingenting mindre än ett snilledrag när vi i Finland år 2015 begåvades med Museikortet/Museokortti. För en rimlig årlig avgift, just nu 69 euro, har man tillgång till cirka 300 muséer i landet. Det betyder att efter fem-sex museibesök har man fritt inträde till resten av de 294 muséerna. Inte illa. Kortet sporrar därmed inte bara till djupdykningar i förut obekanta byggnader och samlingar men lockar också till allt vidlyftigare geografiska utflykter i konstens tecken.
Museikortet har också, indirekt, aktiverat mitt intresse för museivisiter utomlands. Senaste vår körde Viveca och jag bil längs Spaniens östkust mellan Torrevieja och Benidorm, och i Alicante upptäckte vi Museu de Fogueres. Här förevisas en del av de stora karikerade skulpturer som tillverkas av kartong, papier maché, glasfiber och trämaterial och som årligen i juni månad presenteras på en stor gatufestival. Ett par år tidigare gick vi in på Museo Fallero i Valencia som har en minst lika imponerande skulptursamling i samma anda. De tredimensionella jättefigurerna är både humoristiska, smågalna och berörande. Men bakom de till synes kitschiga ytligheterna kan man också notera alldeles speciella särdrag i folksjälen som öppnar sig kanske först efter de initiala breda leendena: Det överdrivna berättar troligen många underliggande historier.
Ibland kan det dock bli lite för mycket av det goda. Sommarens besök på Tate Modern i London började och slutade i konstsalarna med fritt inträde. Rekordvärmen i England, publikmassornas ständiga vågrörelser i rummen och, framförallt, den enorma mängden konstverk retade synintrycken så till den grad att efter ett par timmar blev det mer eller mindre tvärstopp i hjärnkontoret.
Det är då jag, med en viss erfarenhet av ögonmigrän, betraktar Bridget Rileys oljemålning Nataraja (1993). Först noterat jag bara ett slags zick-zack-mönster i grälla färger som lutar upp mot höger, eller ner mot vänster om man så ville se det. Men så händer någonting i hjärnan och jag upptäcker plötsligt också raden av vertikala färgband bredvid varandra, två linjer som krockar i ett rytmiskt färghav. Är detta då ”bara” en avancerad lek med form och rytm i många nyanser? På informationsskylten bredvid konstverket står det att Riley år 1981 reste i Indien och att hon där bekantade sig med hinduisk mytologi. Nataraja betyder Dansens Gud och hänvisar till guden Shiva som inte bara har fyra armar och är ett slags kosmisk dansare, men också är utrustad med tre ögon. Det stilistiska framförandet hämtar i det här fallet alltså sin inspiration från urgammal indisk religion och kultur.
Och jag förstod att jag inte förstod, att jag såg någonting helt annat än det konstnären ville förmedla. Och jag tänkte: poängen med att gå på ett konstmuseum måste självfallet vara något slags dialog mellan betraktaren och konstverket, men inte bara en snabb utväxling av blickar och yta, utan ett tyst samtal under huden – ett samtal som kanske bara öppnar sig om jag läser det finstilta bredvid konstverket. Och det kräver tid och eftertanke.
Kanske museibesöket erbjuder mig i första hand just detta: nya öppningar in i mitt konst-iga psyke.
ögonBLICK
Så stirrar du på mig och jag på dig, vi stirrar alla på varandra. Nej, det gör vi inte medvetet, men jag betraktar dig vädjande, frågande, menande. Eller tittar ner, bort, upp. Till och med när jag sluter ögonen tittar jag – inåt, bortåt, tillbaka i tiden. Som ett kardborreband fäster jag nu mina blickar på din päls och nos, som konfetti kastar jag dem på klor, fingrar, svansar. Jag kan drunkna i din blick men jag kan knappast öppna dina ögon för livet, döden, naturen – dem vet du kanske mera om än jag?
Jag trodde jag kunde se tills jag fick en kamera i min hand och märkte att ögonblicken, på något magiskt och närmast obegripligt sätt, plötsligt befann sig där i lådan. Dit hade bilden slunkit via en lins som av någon anledning varit riktad mot just ett speciellt motiv. Varför, frågade jag mig, varför just denna bild? När jag sedan hade fotografiet framför mig var det inte samma motiv jag en stund tidigare trodde mig ha sett. Framförallt förvånades jag över skärpan, men också nyanserna och detaljerna var annorlunda, mera distinkta. Men medan jag betraktade bilden började den liksom röra på sig i mitt minne, ljud och dofter trängde fram, röster skallade. Stundens dramaturgi hade via linsen fastnat i lådan men sedan igen, via fotopappret, återuppväckts bakom pannloben men nu i en lite annan skepnad. Och varje gång jag sedan betraktar bilden på nytt rör den alltid lite på sig, positionerar sig mot minnets scenografi. Fotografiet, alla fotografier, hyser en ryckig kortfilm under ytan.
Ibland når mig blickar likt nålsting på näthinnan. Ska jag möte dem, öga mot öga, eller lins mot öga? Med det långa teleobjektivet påskruvat kommer jag påträngande nära. Han ser mig på femton meters håll, jag honom på ett par. Han vet inte att jag står så nära. Eller vet han?
Blicken har ingen uppfattning om tiden. Sonja Gerasimov, min mormorsfars andra hustru, har just träffat sin blivande man. Det är midsommar på Hangö Casino i nådens år 1896. I min fantasi skriver Sonja ett brev till sin bror Nicko som troligen befinner sig på flottan som nyligen lämnat St Petersburg på sin långa färd mot Odessa. Hon avslutar brevet med orden:
"... Men hans ögon äro mjuka, lite sorgsna. Stackars barn som förlorat sin mor! Karl Emil är säkert en god fader, han talar så hjärtligt om sina barn. Det är någonting mjukt och manligt över Karl Emil. Hans skägg, håret, blicken – han vet nog vad han vill, verkar bestämd. Men så är han ibland så lättsam, nästan barnsligt uppspelt. Som igår kväll när han berättade om gästerna i sin ateljé, alla dessa människor som äro så nervösa när de skall avporträtteras. Hans imitationer voro kostliga! Då kände jag en sådan värme och sympati för honom, en sådan glädje. På kvällen när vi dansade noterade jag doften av förnämligt rakvatten och det sträva skägget mot min kind. Jag känner mig så förunderligt trygg i hans famn, ingen man har varit mig så nära. När han ser på mig vill jag bara vila i hans ögon, jag känner mig så vacker i hans blick.
Döden mitt i livet
Döden mitt i livet
Idag firar vi Alla helgons dag. Ljus tänds på gravgårdarna, ljus tänds i vårt inre. Våra avlidna släktingar och vänner lever i våra minnen, i våra sinnen. Sorg och saknad blandas med tacksamhet och glädje, ibland också med mera diffusa och ogripbara känslor. Denna ofrånkomliga död utmanar hela vårt existens, våra värderingar och vardagar: är döden slutet eller ”bara” en ny början?
För många år sedan kunde jag på ort och ställe, i staden Oaxaca, fyrahundra kilometer söder om Mexico City, uppleva mexikanernas sätt att hantera dödens verklighet och utmaning. Det var omskakande upplevelse, fascinerande som färgstarkt skådespel, gripande som känslomässig realitet.
Det här är bakgrunden: Festligheterna kring Dia de Muertos – De dödas dag – sträcker sig i tiden tillbaka till de förkolumbianska folken med aztekerna som de mest kända, där dödskulten hade en central ställning i kalenderåret. När de spanska conquistadorerna (”uppspårare”, ”värvare”) för drygt fem hundra får sedan nådde Mexicos vita stränder kom de i kontakt med en traditions som till sina yttre attribut i mångt och mycket påminde om den medeltida karnevalens uppochnervända värld. Redan på 1000-talet hade den katolska kyrkan infört Alla själars dag som firades i början av november, idag kombineras postmodern prylkultur med katolsk helgondyrkan på ett sätt som får en individ uppväxt med Alvar Aaltos rena linjer och det relativt återhållsamma färgspråket i nordisk design att framstå som en inskränkt och neurotisk navelskådare.
För forntidens mexikaner var motsättningen mellan liv och död inte lika absolut som den är för oss. Livet fortsatte i döden och tvärtom. Döden utgjorde inte livets naturliga slut, utan var en fas i ett ändlöst kretslopp. Liv, död, uppståndelse var stadier i en kosmisk process som upprepades i det oändliga. Livet hade ingen högre funktion än att utmynna i döden, dess motsats och dess komplement. Döden i sin tur var inte ett slut i sig. Människan matade de glupska, alltid lika hungriga livet med sin död.
– Ocatvio Paz: ur Ensamhetens labyrint
Dagens Dia de Muertos-festligheter i Mexiko inleds redan den sista oktober då man hälsar de döda barnens själar välkomna till jordelivet för att de under några korta timmar ska kunna umgås med sina släktingar och vänner. Här kan man se en parallell till Halloween-traditionen även hos oss (All hallows´ eve: Alla helgons afton). Under Dia de Muertos paraderar barnen i Mexiko till hornorkesterns ackompanjemang utklädda till både änglar och djävlar, ofta uppmuntrade och assisterade av stolta föräldrar.
De mexikanska Dia de Muertos-festligheterna och vår Allhelgonadag har i grunden samma syfte: att hedra och minnas de avlidna. Under Dia de Muertos hälsas den bortgångnes själ välkommen tillbaka till jordelivet för att igen njuta av mat och dryck och gemenskap med sina närmaste släktingar och vänner. I hemmen inreds ett offeraltare (ofrendas) som pryds av gula tagetesblommor, frukter, några personliga föremål som tillhört den döda, och ett porträtt. Man bakar dödens bröd (pan de muertos), kokar chokladsås (mole) till kycklingen, tillverkar små kranier av socker och choklad (calaveras), tänder rökelse (copal) och dekorerar tak och väggar med silkespapper (papel picado) i olika färger.
I båda kulturerna tänder man ljus på gravarna. Men i motsats till vår lågmälda och ofta gråtyngda Allhelgona är Dia de Muertos ett utspel i färg och form, ljud och rörelse. På natten sitter alla, ung som gammal, på gravgården och väntar på de dödas tillfälliga återkomst. Under några hektiska timmar och dagar blandas yta och innehåll, allvar och karnevalstämning. Bakom det färgstarka och smått makabra skalet döljer sig sannolikt samma rädslor och förhoppningar som de flesta människor bär på inför det okända. I Mexico har man sedan århundraden tillbaka löst det olösliga med karnevalens vapen där lågt blir högt, gråt övergår i skratt, tystnad trasas sönder av ljud och oljud. Gränser överskrids, fyrverkeripjäser fräser iväg och exploderar, kaos regerar. Döden i Mexico är förunderligt levande.